söndag 30 december 2012

Härliga dag.

Idag har varit en dag i trotsens tecken. Vi har haft det väldigt lugnt på den fronten väldigt länge nu och har såklart glömt bort att det ens var jobbigt (föräldrarhjärnan är nämligen väldigt selektiv med vad den väljer att komma ihåg), men idag tog han igen det med råge, jag tror han har laddat upp inför detta nu när han varit så lugn och fin en längre tid. Frank är väldigt fysisk i sin trots, kastar saker och slåss. Han har även börjat med ett hemskt läte där han kraxar "NÄÄÄ!!!1!!11" det högsta han kan, han ställer sig alltid en bit bort innan han gör det också, som om han vet hur våra nerver börjar brista av det lätet och att han därför står på tryggt avstånd. Idag har all min tid gått åt att försöka göra den här otacksamma ungen nöjd, och i gengäld fått lego kastat i ansiktet. Tack min son. Med andra ord, den sortens trots som kan göra en skvatt galen och stundvis infinner sig en känsla av att man vill sjunka ihop i ett hörn och stirra tomt ut i luften.

lördag 29 december 2012

Lördag tydligen.

Ibland tänker jag på framtida barn. Hur mycket jag längtar efter att det som gick så fel förra gången, inte ska vara något att behöva tänka på den gången. Att sätta mig i den förbenade rullstolen på en gång och kunna tänka att "ja, nu kommer jag bli svagare än en geléklump och elefantkräkas i nio månader, men jag kommer iallafall ha samma (obefintliga) energi som alla andra gravida tack vare stolens hjälp och på så vis få en normal graviditet". Ingen skillnad, fast jag rullar fram som en liten boll. Det gör mig sorgsen, att förra graviditeten blev en enda lång kamp. Hur jag vägrade rullstol och istället ramlade överallt och slog mig halvt fördärvad, satt inomhus hela sommaren för att jag inte kunde gå någonstans och blev bara så kraftlös. Min läkare fick rentav tvinga mig ner i den, en månad innan barnets ankomst och hur Christoffer racade runt med sin gravida och skräckslagna flickvän medan jag höll i mig för kung och fosterland. Det som var så ångestframkallande innan kändes rentav lite komiskt helt plötsligt och folk fick glo och stirra hur mycket dom ville, vi hade det så himla roligt den dagen. Så jag längtar, efter att få samma möjligheter, trots ben som inte bär och sprutor som måste tas varenda dag. Jag längtar efter att kunna genomgå en vaginal förlossning och inte behöva kejsarsnitt för att jag hade kört slut på kroppen under alla dessa månader. Och när den dagen kommer, när vi känner oss redo, vilket nog är ett bra tag och rentav flera år kvar men ändå, så hoppas jag att folk blir glada och inte oroliga. Det är jag så trött på, att folk jämt är så oroliga för mig, för att jag har en sjukdom men inte är sjuk. Sluta med det tycker jag. Vad jag vet i dagsläget så har jag bara ett liv och det vore väl för sorgligt om jag inte vågade leva det då också.

 

onsdag 26 december 2012

Det är jag och alla tolvåringar.

Min älskade man gjorde misstaget att ge mig The sims i julklapp. Hejdå sociala liv.

/ Mvh besatt.

Nyårslöften.

Jag har faktiskt sånna i år. Och jag vet, en vecka in i januari så kommer allt vara lika vardagsslentriant och segt som vanligt, men jag får alltid en liten knuff i rumpan och ny inspiration vid en ny början av någonting. Och det behövs, för januari och februari och en stor del av mars är så mörka och en enda lång längtan efter vår, så då är det lika bra att jag har någonting att ta tag i när allt bara är mörkt och tråkigt.

1. Låta bli mitt hår. Jag har en ovana att klippa det själv när det är i en jobbig längd, vilket ju inte bli så där jättebra. Jag ska inte färga det och bara låta det få vila. Behöver det jämnas till eller fräschas upp så får jag ta mig till frisören.

2. Ta tag i fotoalbumen. Vi har inte beställt några foton sen barnet var en månad (!) och för att det inte ska kännas helt oöverstigligt så beställer jag lite i taget, månad för månad. Det är för värdefulla minnen för att inte ha i säkert förvar.

3. Fortsätta hålla mig till att unna mig gott på helgen och göra plankan-övningar varannan dag.

4. Lära mig sticka.

5. Baka och laga mer mat. Jag anar små framsteg, och jag har vågat lite mer i år. Jag fortsätter på den banan.

tisdag 25 december 2012

Julafton 2012.

Julen kom och gick lika fort som varje år. För första gången någonsin firade jag inte med min familj, och det var fantastiskt mysigt det också. Det här är också min familj, ju. Och det var så där härligt lugnt som det bör vara på julen, trots två (och i synnerhet en) speedade två-åringar. Vi såg (nästan) på hela kalle ankas jul, åt mat tills vi sprack och öppnade julklappar i det oändliga. Tomten var mer spännande än läskig, och det var bara så himla fint alltihop. Idag blir det mer jul hos min familj, men jag bjuder på några bilder från igår.

Värdparet Linda och Daniel.

Okej, riktiga granar är så väldigt mycket finare än plastgranar.

Så här satt vi ungefär halva dagen. Ätandes, alltså.

Frank hade någon märklig mozart-frisyr hela dagen...

Tvångsgosas.

Molly.

Min fina man.

God jul!

torsdag 20 december 2012

Appropå...

PS. Jag blir nog aldrig så arg som när jag spelar super mario, vet inte vad den där rörmokaren gör med mig. Jag skriker alla fula svordomar och könsord jag bara kan komma på och hoppar i soffan samtidigt som jag hoppar i spelet (likt en retard som christoffer så fint beskrev det), viftar runt med kontrollen i handen och tålamodskontot är minimalt. Jag som egentligen är fånigt pryd och gärna inte säger den sortens ord (alltså... könsord i alla dess slag är ju så fula att jag nästan måste harkla mig innan jag får ur orden ur min mun) och egentligen har en röst lika stark som en kattunges.

Hej från gräsänkan.

Ikväll är en knasig kväll. Mannen är iväg med jobbet och barnet sover gott. Och jag, jag sitter parkerad i soffan med allt som en latmask behöver. Datorn, stickning, super mario, godis och isvatten. Detta skulle jag egentligen kunna göra varje kväll, och jag brukar inte direkt vara hurtig om kvällarna annars heller, men det är något speciellt med att få vara lat och ensam, och onyttig. Jag har inte lyckats särskillt bra med att äta okej i december, blir man inte bjuden på fika så bakar man visst själv. Nåväl. Imorgon jobbar jag sista dagen innan drygt två veckor av ledighet väntar, jag kan säga så mycket som att det behövs. Men först ska vi ta oss igenom en evighetslång helg, barnrumpan i det här hemmet (jag) längtar nämligen så fasligt mycket till att få vakna upp på julaftons morgon.

tisdag 18 december 2012

Godnatt tisdag.

Det här med vänskapsrelationer, jag är nog väldigt knepig med det ibland. Det är nog en blandning av att jag är lite blyg och återhållsam av mig i början och att jag har svårt att dölja när jag känner att det inte finns någonting att bygga vidare på. Man behöver inte tycka lika om allt, men någorlunda lika moraliska värderingar är lite a och o för att det ska fungera för mig, annars stänger jag liksom av. Jag har ingen stor umgängeskrets, men den lilla jag har ligger mig varmt om hjärtat. Fantastiska guldkorn som jag träffar med jämna mellanrum, och dom jag kanske inte har träffat på flera år. Det spelar ingen roll, när jag har fastnat för någon så förblir det så, oavsett avstånd eller tid. Och så är det ju väldigt behändigt att min allra bästa vän är min man. Ibland är det bara besvärligt att allting måste få växa fram för mig, och att det kan ta lite tid många gånger. Jag antar att det helt enkelt är sådan jag är, att jag är ganska okej ändå.

lördag 15 december 2012

Att sluta med saker.

Frank är nu i en ålder när det förväntas att han ska sluta med saker. Napp, blöja, välling, byte från spjälsäng till vanlig säng. Att gå från bebis till barn på riktigt, med andra ord. Jag har sedan början haft inställningen att inte stressa fram något, att inte ha något intensivt avväjningbootcamp, utan att mycket får komma av sig själv. Vår del ligger mest i att uppmuntra honom, och sedan haka på utvecklingståget när vi märker av tendenser att han börjar bli redo. Bytet från spjälsäng till vanlig säng gick oförskämt lätt, vi hade ett litet bakslag när han var ledsen vid nattningen ett par dagar efter att vi introducerat den, men det gick över fort. Välling är ju bara nyttigt och någonting man kan dricka livet ut (fokus bör väl isåfall ligga på att dricka det ur mugg istället för nappflaska), men han har själv valt att trappa ner på det och väljer oftast bort den på kvällen. Nappen försöker vi ha så lite som möjligt på dagarna, men korta stunder då och då när han behöver varva ner. Dock så snuttar han frenetiskt hela nätterna och lär få göra det ett bra tag till, jag värdesätter min egen sömn och lugn och ro för mycket. Han kommer inte använda sig av napp livet ut, det är en sak jag är säker på.
Flera jämngamla barn i vår vänskapskrets har slutat med blöja eller är på god väg. Frank visar inga som helst tendenser på att vara redo. Han kan säga till ibland när han bajsar, men har ingen aning om när det kommer kiss. Igår när han satt naken i soffan sa han helt plötsligt "oj, blött" men verkade inte själv förstå att det var han som hade kissat. Vi kommer hela tiden att uppmuntra honom, och förklara vad toaletten/pottan är till för, men här kommer vi att gå varsamt fram. Det här är någonting som måste komma från honom och det får ta den tid det tar känner jag. Han kommer att visa själv när han förstår grejen och är intresserad, men jag har en känsla av att det kommer ta ett tag till. (Fast ja, barn är underliga och kan överraska en, typ gå från blöjberoende till att gå på toaletten som om hen aldrig gjort något annat.)  

Och nu väntar bara lugnet.

Julhärligheter i all ära, men nu börjar den här trötta förkylningskroppen säga ifrån och jag är glad att nästan allting är ordnat. Julklapparna är köpta och inslagna, granen är pyntad, julkorten är skickade, skinkan och gröten väntar i kylskåpet, pepparkakorna och lussebullarna är bakade. Att vara ute i god tid = man undviker stress, alltså den där som alla pratar om och använder som argument till varför julen är någonting dåligt. Var ute i god tid och fokusera på lugnet istället, så slipper man eventuell stress. Magsår fick jag dock när ungen välte granen en morgon, men än mer tacksam över vårt val att bara använda oss av plastkulor.



tisdag 11 december 2012

Nostalgiskt.

Jag bläddrade igenom ifånen och hittade så mycket fint som jag inte har sett på länge. Min stora unge, har du verkligen varit liten? Har du inte alltid kunnat sjunga och dansa och berätta vad du vill?

Några dygn efter födseln gick Frank ner till 2900g och var så liten att det kändes som att han likagärna hade fått plats i fickan.

Två och en halv månad och sitter med stöd. Lagt på sig rejält i vikt och hade hängtuttar och allt. Jag vill bara dyka in i bilden och ta en tugga eller två, jag får ont i ögonen av knubbiga bebisar för att dom är så söta och pussvänliga.
m
Ett halvår gammal, det var en väldigt behändig sommar måste jag säga. Han hade inte lärt sig att krypa än och var rädd för gräs = vi kunde picknicka så länge vi ville med en unge som självmant höll sig på filten.
m
Och pussas hela dagarna.
Men det gör vi ju fortfarande.

Idag ser han ut så här, ganska mycket sig lik men med ett vuxnare utséende.
Och håret, det kom tillslut, trots att han spenderade sitt första år utan ett hårstrå på huvudet.

fredag 7 december 2012

Ingen fara på taket.

Jag lever, det har bara varit en tung vecka. I samma stund som jag hade skrivit klart föregående inlägg så ringde dom från dagis för att meddela att pojken kräkts flera gånger. Helgens planer blev inte riktigt som vi hade tänkt oss med andra ord, men jag är glad att det var en lindrig magsjuka åtminstone. Den här helgen kör vi på förkylning istället, men det har vi lärt oss att leva med efter drygt ett dagisår så det känns mest som ett "normalt tillstånd". Imorgon blir det lekande och bakande i grannskapet brevid, och på söndag våldgästar vi mina föräldrar. Det gäller att se till att ha lite att göra helgerna framöver, nu när Christoffer måste jobba en hel del (juletider...), men det ska nog gå att få ihop.
Och igår hörde jag av mig till ett företag där en av deras anställda betedde sig så illa mot ett gammalt par att jag fick alldeles ont i magen. Nu i efterhand blir jag arg på mig själv för att jag inte gjorde något där och då, men jag är så fasligt dålig på det. Att våga höja rösten, stå upp för någon som behöver hjälp, tyvärr är jag nog en av dom där som blir illa berörd men som tyst smyger förbi för att sedan skaka av mig det. Nu kunde jag dock inte skaka av mig det och när hela eftermiddagen gick utan att jag kunde släppa tankarna så gjorde jag det lilla jag kunde iallafall. Hoppas att det hjälpte...

För övrigt; jag är lite besviken på årets julkalander. Kanske för att det inte riktigt går att toppa greveholm-kalendern som redan finns, men alltså... det är ju så oerhört dåliga barnskådespelare som medverkar att jag tappar känslan helt. Är jag ond som säger så?

fredag 30 november 2012

Nackdelen med att internetshoppa.

Jag är nog ganska trevlig och så, det hoppas jag iallafall. Jag gör mitt yttersta, även om jag är lite blyg av mig. Jag ler mot människor jag är i kontakt med och jag önskar dom en bra dag. Det är en liten och egentligen ganska obetydlig gest, men det lilla kan ge energi åt någon som har en dålig dag. Den senaste tiden har jag beställt en hel del grejer på internet, som sig bör i madeleineland när det närmar sig julafton. Senaste dagarna har jag varit i kontakt med kundtjänst på ett företag då mina varor inte kommit fram som dom ska, och sånt händer ju. Jag är inte bitter och sur på så vis, även om det är irriterande och besvärligt. Efter att ha fått tillbaka pengarna idag och kompensation för besväret, så får jag helt enkelt ta till det gamla hederliga sättet och faktiskt ta mig till en fysisk affär och trängas med folk... iallafall, nog om det. Nu är det istället julkorten som är försenade och jag känner hur mitt trevliga jag och mina "nejmen det är ingen fara, det är sånt som händer" inte riktigt fungerar längre, nu börjar jag bli less. På riktigt, väldigt less, och undrar om jag snart blir den där otrevliga nöten som säger saker som "men nu får ni ta och lösa det här, jag ska ha mina grejer" som jag tydligen har hundra procent rätt till att säga som kund. Jag får ta och bli bättre på det där...

Nu väntar iallafall en fantastiskt helg, den sista vi har tillsammans alla tre på flera veckor och jag hade inte tänkt ägna en enda trött tanke åt alla måsten, det lägger jag åt sidan. Julmarknad, lussebullebak, pulkaåkning och fika med min finaste Linnea står på schemat!

Frank såg helt plötsligt väldigt liten ut i pappas tröja...

torsdag 29 november 2012

När hjärtat svämmar över.

Vissa dagar, när det trotsas från morgon till kväll, då känner jag att jag nog aldrig kommer att bli redo för ett skaffa syskon, för så jobbigt känns det. Men sen kommer dom där tillfällerna, så som imorse, när jag och mitt älskade lilla hjärta stod i fönstret och tittade på snöflingorna som virvlade i vinden och hans stora och nyfikna ögon. Sånna tillfällen, då känner jag nästan för att producera ett helt dagis.

söndag 25 november 2012

Pepparkakebak.

Igår fick vi för oss att baka pepparkakor. Jag hade någon husmoderlig vision om att mitt barn skulle tindra med ögonen, att Frank Sinatras vackra stämma skulle klinga med våra skratt och att kakorna skulle bli fabriksperfekta. Och ja, alltså, det var ju verkligen jättemysigt, att sitta tillsammans allihopa och göra någonting vi sällan gör. Men vår 2-åring, han ville mest äta deg, och blev ganska purken när han inte fick mer och passade istället på att misshandla våra pepparkakor. Men jag tror ändå att ett litet frö av nyfikenhet började gro i honom, för idag har han pratat mycket om det, på sitt sätt. "Frank baka glad" - jag tolkar det som att han tyckte att det var spännande och roligt, och ännu mer när han faktiskt fick smaka på en bit av resultatet. (Som för övrigt blev fantastiskt goda, om än lite fula...)

Idag har vi inte gjort mycket alls, och det är så himla skönt. Det är så välbehövligt att ha dagar som inte innehåller några måsten eller tider att passa, så att man istället kan göra lite vad man vill och det gör ingenting om lunchen drar ut på tiden, för idag behöver inget barn väckas från middagsvilan för att vi måste iväg någonstans, idag tar vi det bara lugnt och låter allt få ta sin tid. För en gångs skull.

Nu ska jag själv krypa ner under täcket, middagsvilor är underskattade.


tisdag 20 november 2012

Tisdag.

November är en så himla grå månad. Mörk och regnig, och humöret blir liksom därefter, därav brist på inlägg. Jag har även satt igång en ny strid med försäkringskassan, kanske är det det som gör mig lite dyster, men förmodligen är det den allra sista innan jag har rätt till mina rättigheter. Det har varit en förfärligt lång resa, försäkringskassecirkusen. Inte nog med att jag blev så himla sjuk där för drygt två år sedan, vilket var jobbigt i sig och en sorgeprocess att ta sig igenom, därefter ska man tryckas ned ännu mer. Nu kan jag se det på ett annat sätt, idag har jag styrkan att vara arg. När det var som värst så var jag bara tom, orkeslös och kände mig lika värdelös som dom fick mig att tro att jag var. Nu vet jag att det finns regler och paragrafer, men samtidigt kan jag inte förstå hur dom som jobbar där, handläggarna som nekar människor rätten till ett normalt liv trots sjukdom, kan gå med huvudet högt eller sova gott om nätterna.

Nu längtar jag efter min man och en kväll med The walking dead. Det är inte heller så muntert, men förjävla bra. Ha en fin afton.

söndag 18 november 2012

Den snälla mamman.

Jag undrar vad jag satte igång för tankar hos min 2-åring igår egentligen, när jag fick för mig att berätta om jultomten. Frank satt med stora tefatsögon och öppen mun när jag förklarade att det är en stor, skäggig farbror som säger ho ho ho! och delar ut paket till barn som har varit snälla i år. Och hur spännande det än må vara nu, så vet jag att min hare till son kommer att bryta samman när tomten väl klampar in i hallen. Jag förstår honom, dom där tomtemaskerna är ju helt groteska, och med tanke på att han igår skrek för kung och fosterland (och jag undrar alltid vad grannarna tror, det lät ju onekligen som att jag mördade honom) när jag använde mig av mixerstaven, så känns det som att hans första möte med tomten kommer vara lite traumatiskt. Vad gör man inte för lite julstämning?

tisdag 13 november 2012

The smell of hospitals in winter.

Idag är jag lite trött, men har åtminstone fått saker gjorda. En tripp till sjukhuset (mest för en genomgång av en herrans massa papper), skrubbat köket, dammsugit lägenheten och hör och häpna, innan jag gjorde allt detta så åt jag en ordentlig frukost, mannagrynsgröt. I kastrull, som numera är svartbränd, men gröten blev iallafall god. Jag är fruktansvärt dålig i köket och nästan varje gång jag försöker mig på någonting så går också någonting fel, och då tappar jag peppen, istället för att fortsätta försöka. Jag har ett par saker jag känner mig trygg med att göra, men den listan är inte särskillt lång. Potatisgratäng, chili con carne, kärleksmums och... ja jävlar. Där tog det slut. Jag får ta och komma över min laga mat-skräck tror jag...

Iallafall, trött sa jag ju. Men det gör inte så mycket, för snart kommer svärmor hit med min unge som går kort en dag på dagis. Imorgon är både jag och Christoffer lediga (!) från jobbet och då ska vi till ikea och julshoppa. Det är någonting med orden "ikea" och "julshoppa" i en och samma mening som gör att vi måste framstå som världens svennesvenssonbananer, men det är nog precis vad vi är också. Känner mig inte alls särskillt obekväm med att ha blivit tråkig och vanlig, men det gör lite ont i ögonen att se gamla bilder på mig själv ibland, för bara några år sedan. Tänk att den här gråa klumpen (som liksom skiter i mörka ringar under ögonen eller glåmig hy och smink, det orkar jag bara med när lusten faller sig på, och tovigt hår uppsatt i en trasslig boll) som jag är idag faktiskt var lite cool en gång  i tiden. Eller ja, åtminstone orkade piffa till mig på morgonen och gick till frissan då och då. Jag vet inte om det är ett tecken på en sundare självbild, att jag faktiskt är nöjd med mig själv även utan makeup och inte alls tycker att det är jobbigt att visa mig så ute bland folk, eller om det är småbarnstiden som gjort mig lite trött och blind.

torsdag 8 november 2012

Om du vill bli respekterad av din avbild, får du visa din avbild respekt.

Jag är en mesig mamma på många sätt. Jag tröstar och jag blåser mer än gärna där det gör ont, även när det inte ens är så illa. Jag har svårt att stå emot hundvalpsögon och lena stämmor som säger "maaamma..." och jag gråter åt allt och ingenting. Det enda jag har varit tuff med hela tiden har varit rutiner (inte bestämda klockslag, men att man vet ungefär vad som gäller vilka tider under alldeles vanliga vardagar), mest för att jag själv är  så beroende av rutiner och i början, när han var en liten bebis, så formades rutinerna efter honom. När vi märkte av ett mönster, då hakade vi på, och det gjorde så att mattider och sovtider växte fram. Den där lilla människan styrde oss, med andra ord, och vi gav efter för hans vilja helt och hållet för att han skulle känna sig trygg. För det behöver man ju, i början av sitt liv. Trygghet. Och hans sovtider har varit samma sen dess och han har alltid älskat att gå och lägga sig och tyckt det har varit en mysig stund, tills för ett par dagar sedan, när han bestämde sig för att han minsann inte ska sova. Eller snarare; hundra-saker-mamma-måste-göra-innan-jag-lägger-mig-ner. Och mamma skriver jag enbart för att han bestämt sig för att pappa inte alls duger till nattningen längre, av någon outgrundlig anledning. Iallafall, först ska han ha välling, sen ska han inte ha välling. Först ska han ligga i sin säng, sen i vår säng, för att sen komma på att han vill ligga i sin säng igen. Sen ska han räkna napparna, och kramas med mamma, räkna napparna en gång till, lägga sig ner, komma på att han vill kramas lite till, att han har ont någonstans och att jag måste blåsa osv... alltså ja, i all oändlighet ungefär. Häromdagen när jag hade gjort allt det där, hundra gånger om, vilket uppenbarligen inte alls gjorde någon verkan, så stoppade jag helt enkelt om honom, sa godnatt och gick ut ur rummet. Det gjorde ont i mig, jag har aldrig trott på att lämna en skrikande bebis ensam. Men det är ju just det, att han inte är någon bebis längre. Han är en liten unge som spelar sin mamma som en fiol för att få hennes samvete att ge vika. Det fanns inga ledsna toner i hans skrik, det var bara argt. NÄE! skrek han. I tio sekunder ungefär, tills han märkte att det inte hjälpte. Idag varade dom tio sekunderna i två sekunder ungefär, men likförbannat hade det bytts sängar, kramats och räknats nappar innan, för att jag har svårt att vara bestämd när det kommer till sådant. Den där tryggheten, som bebisar så väl behöver, att mammas och pappas varma hud ska finnas där när världen känns lite otäck, den finns ju fortfarande kvar, men har ändrat form litegrann. Istället för att det är Frank som sätter rutinerna, så måste det vara vi. Jag förstår att han vill styra och ställa, förstå vilken känsla det måste vara att komma på att man kan påverka saker. Jag tror att han mår mycket bättre av en mamma och en pappa som tydligt visar vad som gäller än att man velar fram och tillbaka, det blir ju inte heller någon trygghet för honom i längden. Det är så sjukt svårt, att vara bestämd utan att man känner att man kör över. För han är ju också en människa, som förtjänar respekt och att bli hörd. Kanske får det bli en kompromiss av något slag, att han får bestämma vem som ska hålla i nattningen, men att mamma eller pappa bestämmer att det faktiskt inte är riktigt värt att byta säng fram och tillbaka i tjugo minuter. Och kramas gör vi gärna, alla tider på dygnet, om det behövs.

Nu är vi mitt inne i det, i den där roliga tiden. Trotsens tid, den hårdaste av dom alla sägs det. Det känns ändå skönt att vara inne i den tid som beskrivs som den "värsta", "jobbigaste" och "mest krävande" och känna att man inte blir helt galen iallafall. Bara litegrann.

måndag 5 november 2012

Suck.

Jag mår så himla dåligt, i någonting så mesigt som magkatarr. Eller ja, magkatarr känns nästan som en underdrift med tanke på att jag ligger helt däckad. Förstår inte varför jag som inte ens vet hur man stressar, och inte heller äter annorlunda än vad jag vanligtvis gör, drabbas av dessa attacker ibland. Sen lunchtid igår har jag haft sådan kramp i magen att jag knappt kunnat sitta upprätt, spyr galla i det oändliga och kan knappt äta. Till följd av det blir jag såklart alldeles utmattad, och har suttit parkerad i soffan hela dagen, blek som ett lakan i min käres för stora men varma kofta. En tugga på en smörgås och ett halvt glas nyponsoppa är vad som håller den här kroppen igång just nu, jag är med andra ord inte så hurtig...

Lite roligare updates är iallafall att lägenheten äntligen är nymålad (i vitt) och det känns så himla fint och bra, vi har fått upp lite saker på väggarna och mer ska det bli. Barnet sover bättre i sin nya säng än vad jag någonsin hade kunnat drömma om, vi får se om det håller i sig. Nu; tycka synd om mig själv i väntan på att det ska sluta brinna i magen.


tisdag 30 oktober 2012

Eh...

Det lät ju faktiskt bara helt fel i senaste inlägget såg jag alldeles nu. Jag kan prata om annat än eurokriser och naturkatastrofer alltså, jag menade inte riktigt att det är att prata "på riktigt", och att använda hjärnan enbart är att verka smart, nej. Jag kan typ fastna i tankar och samtalsämnen som handlar om disksvamparnas egentliga innehåll, var maskarna egentligen har för sig under vintertiden eller varför vissa näsor är spetsiga medan andra är runda. Så länge man håller sig ifrån "vad fint väder det är idag"-konversationer så kan jag iallafall prata som en normal människa, menade jag. Så, nu har vi rett ut det.

Absolut ingenting vettigt alls.

Efter att ha somnat tjugoettnollnoll två dagar i rad så känner jag mig något utvilad, trots det gråa och blöta betongvädret som är utanför fönstret. Igår såg jag det allra sista avsnittet av Desperate housewives (jag trodde väldigt lite om den serien innan men gav den en chans i brist på annat att se, och det visade sig vara den bästa serien någonsin) och fulgräthulkade från början till slut ungefär. Idag åkte jag med en taxichaufför som fick mig att stoppa ner iphonen i väskan igen, för att jag istället valde att prata med honom. Jag är i särklass världens sämsta kallpratare, jag blir socialt missanpassad och stum och ler konstigt och kommer inte på någonting att säga. Däremot så är jag bra på att prata när det kommer till att verkligen prata, att diskutera och reflektera och använda hjärnan litegrann. På något vis lyckades han med konststycket att hoppa över hela kallprata-biten (som liksom behövs för att lära känna någon och komma till prata-på-riktigt-biten) och istället börja diskutera världsproblemen (tornadon i amerikat och ekonomiska krisen i krekland), vardagsvåndor och hur han sveper åtta centiliter whiskey vareviga dag och har gjort det senaste tolv åren efter att ha fått tipset från en läkare. Jag säger då det, denna kortväxta och runda lilla farbror - ett socialt geni måste han vara, som tillochmed får igång mig.

Ikväll är det dags för The walking dead (ännu en bra serie, och ja, det kan vara så att jag gillar serier) för att sedan se sista avsnittet av Desperate housewives igen, den här gången lite mer sansad.

lördag 27 oktober 2012

Lördagsmyset.

Idag var det så där att det verkligen bet i kinderna när vi var ute.
Varm choklad med grädde och fint sällskap. Helt okej.

tisdag 23 oktober 2012

Who took the merry out of christmas?

Jag erkänner, jag är en riktig julnörd. Dubbelmoralisk är jag också, för samtidigt som att jag sitter och lyssnar på julmusik i min ensamhet så stör jag mig på att det redan har börjat julpyntas i affärerna. Och nu kommer vi alltså till den stora, livsavgörande frågan; riktig gran eller plastgran? Riktig gran är ju finare, och det doftar så gott. Sen är ju frågan om det är värt att behöva dammsuga barr varenda dag eller hantera insekterna som gömmer sig där i, vilket jag är allt annat än bra på.

Det är tur att jag har ett tag kvar att suga på den karamellen, vad än mina julkänslor säger om den saken.

måndag 22 oktober 2012

Måndagar är ingen favorit, men just den här stod ut ur mängden.

Idag är en sådan dag, som i det där vackra Astrid Lindgren-citatet. Någonting i stil med "Ibland är det som om livet valde ut en av sina dagar och sa: "Dig ska jag ge allt!""

Trots att jag sovit lite halvdåligt inatt, då den lille herren ville ha morgon klockan trenollnoll och enbart gick med på att somna om brevid mig medan pappan blev utvisad till vardagsrummet (det är mysigt att samsova och det händer så sällan, men jag ligger liksom på helspänn även i sömnen och har svårt att sova särskillt djupt) så kunde ingenting riktigt få ner mitt humör när morgonens bestyr drog igång. Jag fick glada nyheter om att jag ska bli moster till ytterligare en flicka i mars, och som om det inte vore nog med det så fick jag reda på att min praktikplats numera är min arbetsplats. Livet, ibland vet du verkligen hur du ska bära dig åt för att man ska tycka om dig. 

söndag 21 oktober 2012

Och så ännu mer kalasande.

Jag tänkte inte skriva ett helt inlägg till om helgens bravader och tillhörande fotokavalkad, för det är ju ingen som tycker att det är så där jätteroligt att läsa om ett 2-årskalas eller titta på bilder på människor som äter bullar och som man inte känner. Men sen påminde jag mig själv om den största anledningen till att jag ens skriver den här bloggen, och det är först och främst för min egen skull. För att det är så roligt att gå tillbaka och läsa, minnas och tänka tillbaka.

Så jajemen, här kommer precis ett sådant sorts inlägg. Tack till alla fina människor, vänner som bekanta, som uppvaktat Frank på ett eller annat sätt och som gjort hans andra födelsedag så himla fin. Vi alla tre är helt slut efter denna helgen, och jag tänker litegrann att det är en väldig tur att man bara fyller år en gång om året, barnkalas är en energikrävande syssla måste jag säga. Godnatt gott folk!






lördag 20 oktober 2012

Den tjugonde oktober.

Mitt hjärtaste puss.
Tack.
För att just du kom till oss.

(Idag gick 2-årskalas omgång ett av stapeln, imorgon är det dags för omgång två.
Vi bakar, städar och plockar undan i det oändliga, men roligt är det!)

Pappas famn är bra att ha när man blir alldeles blyg..
 
När man fyller år är det helt okej att nomnomnom:a vaniljglass.

Julia.

Finaste 2-åringen. <3

måndag 15 oktober 2012

Kära oktobermånad.

Nu är det kalla vädret verkligen här för att stanna. När jag begér mig ut tidigt om morgonen är det fortfarande mörkt ute, marken är våt och löven ligger klistrad mot den. Jag borrar ner mig i min halsduk och inser att det snart är dags för vantar. Jag är lite tröttare än vanligt, och passar på att sova middag när tillfälle ges, men i övrigt så är det ingen årstid som får mig att må så här bra.


fredag 12 oktober 2012

Friday i'm in love.

Vår boendesituation med grannarna är ganska komisk. Längst ut bor en barnfamilj med en flicka på tre år och en nyfödd pojke, i mitten en ung singelkille och sen kommer vi. Den här stackars killen, är alltså omringad av två småbarnsfamiljer. Han brukar festa fre-lör, med sådan hög volym på musiken att väggarna skakar. Nu är ingen av oss särskillt ljudkänslig, och han är skötsam och slutar alltid runt klockan 00:00, så det har vi överséende med. Han står ut med barnskrik, vi står ut med musik (Tyvärr är hans musiksmak inte mycket att hänga i granen, typ euphoria i technoversion... hu-rray.) Häromdagen möttes vi i hissen, där Frank fick ett hysteriskt utbrott för att han inte fick trycka på alla knappar. Singelkillen stod tyst och var ytterst besvärad och försvann snabbt som vinden när vi hade kommit ner. Vi kände lite att Frank måste ha fungerat som världens bästa kondom, ett exempel på varför man aldrig ska skaffa barn ungefär. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt så om andra barn, innan jag själv hade några, att si och så skulle aldrig mitt barn uppföra sig och så vidare. Kan ju säga som så att min syn på det där har ändrats drastiskt och dom svettiga föräldrarna har min djupaste sympati. Barnen utvecklas, då blir det kaos ibland och det jävligaste barn kan ha fantastiska föräldrar, tro't eller ej. Jag kan lyssna på skrikande barn en hel bussresa och jag tycker inte att något barn är jobbigt om det får för sig att slänga sig på golvet och sparka med benen mitt i en matvarubutik, min tolerans är numera skyhög. Frank verkar ha lagt trotsen på hyllan för ett tag nu, och det är en välbehövlig paus för oss alla. Vi passar på att pusta ut och bara njuter, myser och har roligt ihop. Igår hade dockan bajsat så vi var tvungna att byta blöja på hen snarast möjligt, enligt den lille herrn. Det är så jävla fint när han bearbetar sin vardag på sånna här kreativa sätt, aldrig har det varit så här roligt att sitta ner och leka och prata med honom och få sådan fantasifull respons tillbaka. Lilla krumelur...

söndag 7 oktober 2012

Jag hänger inte med igen.

Det är bara (jag säger bara, för nu för tiden känns en månad som en vecka ungefär) drygt två månader kvar av det här året, och nästa år kommer vara ett var-tog-tiden-vägen-år. Jag tänker på det redan nu, och inser att jag inte har hängt med riktigt. Nästa år kommer jag och min älskade att fira fyra år som par och ett år som gifta, och barnet kommer att fylla tre år. Jag har svårt att greppa det redan nu, att han fyller två år om bara några veckor. Helt plötsligt har vi varit en familj ganska länge, och ändå känns det så väldigt nytt fortfarande. Många av mina vänner med barn i samma ålder har fått, eller ska få, småsyskon, medan det fortfarande känns väldigt långt borta för vår del. Jag är fortfarande i en tid när jag känner att jag måste insupa varenda ögonblick, för han är ju så liten och det går ju så fort. Men sen kommer det tillfällen, som häromdagen när han kläckte sin första hela mening, eller som idag när han stoppade om sin nalle för att pussa den godnatt och sedan gick fram till mig och sa "schhh, nallen sover..." som jag flertalet gånger har yttrat högt att fan, var tog tiden vägen egentligen. Det känns som ett återkommande ämne i den här bloggen, att jag inte hänger med varvat med hur jobbigt och fantastiskt det är att ha barn, men för varje sådan händelse så känns det bara mer overkligt. Jag minns efterkontrollen på specialistmödrarvården när vi hälsade på med vår nyfödda bebis, och läkaren sa till oss att om två år eller något sådant när vi kanske börjar att planera syskon, så är det bara att höra av oss. Christoffer vitnade i ansiktet, medan jag tänkte att det låter ju som en vettig ålder att börja planera syskonbak. Nu har det gått två år, och nu är det istället mitt ansikte som vitnar. Jag tror att man inser mer efter första barnet vad det egentligen innebär, och kanske därför tänker över det både en och tre gånger innan man faktiskt ger sig in i det igen. Många vill ju faktiskt ha syskon tätt, och orkar med det, medan vi är ganska bestämda med att vänta några år till. I mitt huvud som inte accepterar faktum  så har vi ju fortfarande en bebis här hemma... 

onsdag 3 oktober 2012

Att så små ting kan vara så stora.

Frank har gillat att prata ända sedan den dag han lärde sig hur man gör ljud, men han har pratat mycket på sitt eget språk. Han har använt ett ord för att förklara vad han vill (vatten, sova, läsa, filmen, gunga, mat, dagis osv) och enstaka tvåordsmeningar (godnatt mamma/pappa, där bilen, gå ut). Idag när vi åt middag så råkade han rapa, och fortsatte med ett klockrent "Jag rapade lite mamma." Kanske behöver jag inte ens nämna att hans oförberedda föräldrar satt som två fågelholkar och dumglodde, smått chockade?

söndag 30 september 2012

Eller bara en söt formulering.

Christoffer: - Du är ju ingen idiot, men du
mmmmmmm  är väldigt dumsnäll."

fredag 28 september 2012

Den ene är så halt, den andre är så blind, den tredje äger alls ingenting.

Jag är förfärligt trött, men stannar uppe ett tag till, enbart för att jag vill hinna se nyheterna. Man kan säga att jag har blivit en fulländad pensionär. Den här veckan har verkligen varit seg, för att gå från ett ämne till ett annat; jag har haft hur mycket energi som helst när det kommer till hemmet, jag har fixat och donat och åtagit mig världens pysselprojekt, lagat mat (vilket jag aldrig någonsin gör) och bara trivts. Men jag har inte haft så mycket energi till att ta mig utanför dörren, och det måste man ju liksom göra ibland. Sånna här veckor önskar jag att jag kunde pausa livet litegrann och bara få göra sådant jag tycker om. Livet funkar inte riktigt så när man är vuxen, har jag förstått, men det hade varit välbehövligt. Mitt ansikte håller på att falla av också, det är åtminstone så torrt att det snöar om det. Läste min gamla blogg för ett par dagar sedan, insåg att jag var roligare förr, den här bloggen är ett enda stort sömnpiller i jämförelse. Jag har tappat förmågan att skriva tror jag. Och så var jag snyggare förr, nu är jag tråkigheten personifierad. Men jag trivs, till skillnad från förr. Om ro i själen är lika med en tråkig blogg och livlöst hår och glåmig hy, då får det faktiskt lov att vara så.

söndag 23 september 2012

Poets of the fall.

Det har varit en intensiv men en fantastisk helg för den här trötta modern. Ensamdag med barnet igår (vilket ju borde vara helt okej, men när allt är nej, nej, nej och inte, inte, inte från den lilla herrns sida så blir man lite matt i huvudet och det är lite tufft att vara ensam, men vi hade det bra ändå) för att sen åka in till stan i samma stund som fadern kom hem och tog över omhändertagandet av det lilla monstret, för en helkväll med middag och trevligt sällskap av dom finaste mammavännerna. Idag var det födelsedagsfika för Micke som fyllt 31år, som följdes av middag hemma hos mamma och pappa. Det har inte blivit så mycket vila dessa dagar med andra ord, men oj så mycket påfyllnad av energikontot. För en gångs skull; välkommen måndagen! (Hur himla käckt blev det inte nu egentligen... kan inte riktigt hjälpa det dock, ibland flyter allt på i en himla härlig harmoni bara, hösten är verkligen min vän.)


fredag 21 september 2012

Jag bara gör, biter ihop och håller käften.

Ibland händer dom mest märkliga saker. Det är inte min sak att offentliggöra i en öppen blogg, men när en del av ens tonår helt plötsligt ringer en efter många års tystnad för att säga förlåt, då blir man lite ställd. Jag som varken är långsint eller särskillt arg av mig, förstod först ingenting. Och sen, bli bedrövad och känslan av att hjälpa till på något vis tar över, utan att egentligen kunna. Helskotta också.

Men hjältar och hjältinnor stannar kvar
De spottar hårt mot vinden
och de värmer våra händer
så vi inte tappar taget
om den kärlek vi har rätt till
De vågar tro och hoppas
på att någon därute ser oss
Någon som hellre vill förlåta än fördöma oss

måndag 17 september 2012

Insikt.

Ibland känns det bara så ledsamt att inse att man har glidit ifrån människor man inte alls vill glida ifrån. Det gör rentav lite ont.

söndag 16 september 2012

Frank.

Herrarna sover sedan länge och jag börjar bli trött, äntligen. Frank och jag tog en tupplur på 3,5 timmar idag, och vore det inte för att Christoffer hade ringt från jobbet och väckt oss vet jag inte hur länge vi hade legat i koma. Jag börjar äntligen må bättre från min ebolaförkylningsdöd, jag kan åtminstone äta och sova normalt igen (eller ja, jag verkar snarare ta igen förlorad sömn) även om jag är lite mör i kroppen. En vilodag imorgon, tillbaka till praktiken på tisdag och gamla vanliga rutinerna igen. Detta var verkligen en långdragen historia, och jag hoppas mest att jag slipper vara sjuk mer i år.

Idag var vi med om en så kallad... bajsincident. Det har hänt några gånger under Franks livstid, och för min del är det okej, jag är inte så känslig av mig när det kommer till kroppsinnehåll längre. Det jobbiga är att se hur ledsen Frank blir, som inte alls tycker om att se sitt eget bajs. Det var en konst att duscha av ett barn som krampaktigt hängde runt min hals, med tårarna sprutandes och i fullständig panik. Jag försökte förklara att varenda människa bajsar och att det inte är någonting konstigt, att bajset inte är farligt och att tillochmed morfar bajsar, då blev det lite roligare. När cirkusen var över satt han uppkrupen i min famn i soffan, fortfarande lite chockad och darrade i kroppen. Den här ungen må vara den jobbigaste någonsin med en 2-årstrots som tar över hans hjärna stundtals, och när jag säger att han är den jobbigaste någonsin så säger jag det med kärlek. För däremellan, när bajset är läskigt och när han berättar saker på sitt sätt, tar en spontan svängom på vardagsrumsgolvet, pussar en med dom där pyttesmå läpparna och ler så att ögonen glittrar, då vet jag inte riktigt var jag ska göra av mig själv, då älskar jag så att hjärtat nästan brister.


fredag 14 september 2012

Det finns en människa som har nästlat sig in i mina tankar den senaste tiden. Han heter Kristian, och han skriver den här bloggen. Egentligen började jag läsa bloggen för längesedan, och hoppades någonstans att jag aldrig skulle behöva läsa den igen efter att den lades ner. Jag brukar verkligen, även när det är som mörkast, försöka tänka att det finns en mening med allt. Och ofta, så gör det ju det, i slutändan. Men när någon som inte ens har fyllt trettio år, som har ett livsljus jag sällan upplever, som förmedlar det svåra med så vackra ord, får en dödsdom, då slutar jag att se meningen med någonting. Då vill jag inte vara med längre, då gör det för ont. Hur någon jag inte ens känner, åtminstone inte mer än genom bloggen, kan påverka en så mycket är för mig ett mysterium. Men en sak vet jag, och det är att poeter som han inte växer på träd, och han och hans orättvisa öde gör skillnad för många. Läs och begrunda, och var tacksam över allt du har.

onsdag 12 september 2012

Det är ett jävla gnäll på mig dessa dagar.

Igår var vi på vårt första föräldrarmöte någonsin. Jag kände mig lite malplacerad, som jag alltid gör i sånna situationer, men det var roligt att träffa andra föräldrar och få en lite bättre bild av hur barnen har det på förskolan. Frank var hos sin farmor under tiden, och det första han sa till mig när han kom hem var "Välling! Sova!". Jag kanske har sagt det förr, men gud vad skönt det är att han äntligen kan göra sig förstådd, både barn och föräldrar slipper mycket frustration tack vare det. Han pratar inga hela eller flytande meningar ännu, men med enstaka ord kommer man också långt.

Och ja, på sjukdomsfronten går det väl... sådär. Jag har så ont i halsen att jag får flashbacks till körtelfebercirkusen. Ibland känns det bättre, och stundtals kan jag knappt svälja, vakentimmar om nätterna osv. Imorgon ska jag därför hälsa på farbror doktorn, och tills dess hoppas på att det kanske blir bättre av sig själv, och tröstäta några kärleksmums. Om jag orkar baka några, vill säga...

Instagrambilder, i brist på annat;





söndag 9 september 2012

Godkväll.

Idag tog jag och mini en tupplur tillsammans i storsängen. Det är någonting som inte händer ofta nuförtiden, och jag är förvånad att han inte ville över till sin egen säng. Att ha en sådan mjuk liten människa tungt andandes i sin famn, det kan vara det mysigaste någonsin. Det tyckte nog han också, för vi vaknade först tre timmar senare, och så bra har han inte sovit sen förkylningsmonstret tog över hans lilla kropp. (Att hans blodsocker sedan var nere på noll när han vaknade och att jag var tvungen att sjunga på pippi långstrump i en halvtimme för att han skulle sluta gråthulka och äta sin mellis, det lägger jag åt sidan nu. Det kommer helt klart bli fler tupplurer tillsammans!)

Och även jag börjar känna mig som en människa igen, trots att halsen fortfarande är öm och jag fortfarande är lite svag. Det positiva, om man nu ska vara sån, är att jag under dessa dagar har kommit över min skräck för nässpray. Jag blev desperat tillslut, jag gillar att kunna andas.

torsdag 6 september 2012

Ack du grymma värld.

Jag ska bara be att få informera om att jag är väldigt ynklig just nu. Franks härliga dagisbaciller har nu hoppat över till min kropp och tagit över den alldeles, och jag hatar att vara förkyld. Huvudet värker, snoret rinner, jag nyser okontrollerat, halsen svider. Jag är blek som ett lakan, kraxar som en kråka och ögonen är blodsprängda. Det enda positiva är att man får äta glass utan dåligt samvete när man är sjuk.

Och bara för att tycka lite mer synd om mig själv, idag när jag skulle hämta barnet på dagis och gick upp för en smal gågata så sa en kvinna till sitt barn "akta på dig lite så att flickan kommer förbi". Tre minuter senare möttes vi igen, inne på dagiset, båda för att hämta våra barn. Jag är medveten om att jag ser ganska liten ut, men "flickan"? I min värld så är man flicka när man är femton eller yngre.  Jag är väl tjej åtminstone?

måndag 3 september 2012

Ett år, tio månader, två veckor.

Frank gjorde en´sandkaka idag. Lade sanden noggrant i formen, plattade till det med spaden och vände sedan uppochner på den. Det är sånna märkliga saker jag blir alldeles gråtmild av, för tiden har verkligen flugit iväg.
Det var ju nyss han låg här brevid mig och gurglade förnöjt, sov på mitt bröst, hade storlek femtiosex i kläder och ägnade hela sin vakna tid åt att försöka greppa saker. Fast nej, det var ju inte särskillt nyss han höll på med sånt. Jag vet att det är en gåva att få se sitt barn växa upp, men ibland gör det ont att bebistiden aldrig kommer att komma tillbaka.

torsdag 30 augusti 2012

I got soul but I'm not a souldier.

Det som härjar i min kropp, det gör att jag inte kan bygga upp muskler. Dom muskler jag förlorar, dom förblir förlorade. Det beror på att mina nerver dör, från den yttersta änden, utifrån och in, för att sedan 'slockna' (jag tänker mig nerver som lysande trådar) mer och mer. När nerverna dör, då går inga signaler fram till musklerna. Mina nervtrådar är döda från knänen och nedåt, och det blir värre ju längre ut från kroppen man kommer. I tårna finns inget kvar, varken känsel eller muskler. Vid vristen ökar känseln något, för att sedan bli bättre ju högre upp på benet man kommer. Det som har hänt med mina tår och mina fötter, att dom inte fungerar längre, det är vad som kan hända med händerna också.
Därför var dagens sjukhusbesök en fröjd, när det återigen konstaterades att min sjukdom mest har satt sig i mina underben. Och det är okej, för man kan verkligen leva med det. Med viss hjälp, och ganska mycket envishet och tålamod. Testerna jag gjorde på händerna idag visade ökad styrka och känsel sedan senast (två år sedan) vilket kändes som en enorm seger och lättnad. Två års bärande på en unge har visst gjort sitt, en daglig träning man inte ens reflekterar över.

Min läkare, hon är en fantastisk dam i sina bästa år. Från ryssland, eller polen eller något sådant. Hon har så mycket krut och medmänsklighet i sig att hälften kunde vara nog, är specialist på det hon gör och spenderar flera månader om året i afrika för att hjälpa utsatta människor. Hon träffar så otroligt många människor i svåra situationer, och hjälper dom på alla sätt hon kan med kunskapen hon besitter. Innan jag skulle gå sa hon helt plötsligt: "Du är en av dom där som jag berättar om när jag träffar andra patienter, jag har dig som exempel. Att vill man så kan man." Och ja. Jag vet inte. Det var ju så mörkt där ett tag, och jag var så bräcklig. Jag kände mig aldrig tapper, som hon sa att jag har varit alldeles för länge, när jag satt och grät som ett barn hos kuratorn. Eller när jag rasade ihop på badrumsgolvet och inte kom upp för att kroppen inte kunde lyfta sin egen tyngd. Eller den gången någon föreslog för mig att rullstol kanske kan vara ett alternativ ibland, och hur någonting i mig dog just då. Men med tiden har jag insett att man inte är svag bara för att man har gråtit, hatat allt eller kännt en sådan vrede över det som drabbat en att man bara velat skrika. Att vara stark är att ta sig upp därifrån och sakta men säkert jobba sig framåt, det behöver inte ens gå fort. Det har tagit flera år för min del, att acceptera situationen som den är. Att vara stark är att tillåta sig känna den där vreden ibland och fälla några tårar, för ilskan och sorgen kommer alltid att finnas där. Det bara är så, och den försvinner inte bara för att man ler hela tiden. Att vara stark är gråta ut, vara förbannad och hata allt för att sedan gråta färdigt, omfamna situationen och resa sig upp en gång till.  

onsdag 29 augusti 2012

And if there is disease in you.

Mycket sjukhusbesök dessa dagar, både idag och imorgon. För en gångs skull är det iallafall jag som bokat tiderna, mest för att hålla koll på om någonting försämrats eller förbättrats i kroppen min. Imorgon ska jag träffa arbetsterapeuten för att kolla upp handmuskulaturen samt min neurologläkare för att få svar på funderingar. Jag känner ingen svaghet i händerna, men däremot lite stelhet och känselbortfall i huden. Sjukdomen är ju så himla individuell, vissa har enbart små besvär medan andra tappar förmågan att gå och/eller finmotoriken i händerna. Jag fick flera andra ovanliga symptom så som skolios, synfel och hörselnedsättning så jag tror någonstans att mina händer har blivit någorlunda skonade. Det verkar onekligen så, och det håller jag tummarna för.

Nåväl. Det där är ju faktiskt bara tråkigt och ointressant, men likväl det enda som händer i mitt liv just nu. Pojken är nattad, min käraste är på väg hem, maten var god och vädret är schizofrenigt, på lördag flyttar mamma och pappa och jag kommer sakna mitt andra barndomshem. Ikväll ska jag plöja några avsnitt av Desperate housewives, äta knäckemacka och dricka oboy, hålla en vacker man i handen och somna pensionärstidigt. I vanlig ordning, med andra ord.

söndag 26 augusti 2012


jag är glad i alla fall
att min sommarglass är kall,
att mitt vinterelement
kan ge mig värme
men i botten av min själ
finns det ängslan gott och väl
men mitt skratt är nog min bästa ägodel

lördag 25 augusti 2012

Hejdå sommaren?

Nu när vi har haft så många lediga dagar känns det verkligen som att vi har avverkat alla parker som finns här runt om, hundra gånger vardera. Det börjar bli lite tröttsamt känner jag, nästan lite tråkigt. Men barnet, han blir i extas så fort vi nämner ordet "gunga" och det är ju det viktigaste. Idag försökte jag däremot ta till vara på det och njuta som bara den, för nu märks det att luften är lite kyligare och marken lite våtare. Helt plötsligt och innan vi vet ordet av det så slår det om till höst, och då ska det byltas på fleecekläder och jackor, för att inte tala om vintern sedan... då kommer man nog rentav föredra att vara inomhus, och längta tillbaka till när det bara var att ta på sig skorna och gå ut. Kanske är vi inne på sista veckorna av sommarvärme nu?





tisdag 21 augusti 2012

Ajöken med dig!

Jag är ju väldigt glad att mitt barn äntligen har börjat tycka om Astrid Lindgren och så, för det är dom finaste barnböckerna/filmerna som finns, men alla små trudelutter som finns med i var och varenda en... dom fastnar, och sen går det inte att sluta. Bara att vänja sig va?

Tjingalonkaskonkan, knackamakadam, prusiluskan tjingatjongatjej... hej! Om prusiluskan prompt vill ha ett litet barn, så får hon ta nåt annat barn än mig, hej svej!

måndag 20 augusti 2012

Jag säger då det.

Jag älskar min unge, men ibland är han nästan världens jobbigaste. Vissa saker som tillhör trotsen ser jag som en spännande utmaning - såsom att lära honom att man inte springer ifrån mamma och pappa utomhus, håller handen över övergångsställen, visar empati (vi övar med dockan) och sånna där saker jag förstår att han inte kan och där det verkligen är vårt jobb att lära honom att göra rätt. Men när det kommer till att kasta mat med flit (trots tillsägelser), slå mamma eller pappa vid minsta motgång (trots tillsägelser) och vara jävlig så kan jag ibland känna att jag inte riktigt förstår dom här människobarnen. Eller som idag, när jag fick hålla fast en sprattlande och skrikande fisk i sisådär 3,5 kilometer. För han ville ju plocka blommor, och hälsa på fåglarna, och peta på stenar, och pilla i gräset. Och det fick han, men vi ville gärna hem innan solnedgången. Behöver jag säga att jag har ont i hela kroppen och är lagom slut i huvudet? Godnatt och sov gott.

lördag 18 augusti 2012

Det här med socker.

Är det bara jag som inbillar mig, eller har det blivit lite sämre med bloggandet hos dom flesta (nu läser jag typ bara fem bloggar iochförsig, men ändå) - har instagram och twitter och allt sånt där tagit över? Tråkigt isåfall. Personligen har jag lite av en torka, känns inte bra att skriva när hjärnan känns lika allert som ett russin ungefär. Får för mig att jag ibland fortfarande har semester, eftersom att Christoffer och Frank har det. Jag varvar emellan att fara iväg till praktiken, och att komma hem till värsta semester-feelingen där vardagen är utan måsten eller stress. Mycket skönt, men hjärnan går verkligen på lågvarv.

Och någonting som verkligen har gått överstyr är mitt tvångsmässiga ätande på kvällarna. Så fort barnet har lagt sig för kvällen så MÅSTE jag äta på någonting vilket allt som oftast blir popcorn, godis eller någonting vi bakat (för ja, vi har nog aldrig bakat såhär mycket under vår tid tillsammans) och jag äter liksom fastän jag inte är hungrig. Häromdagen bestämde jag mig för att gå tillbaka till mina gamla rutiner, att bara äta sådant på helgerna. Och det går ju så bra, egentligen, att ersätta det slasket med exempelvis frukt. För min del handlar det mest om att jag måste ha någonting att tugga på, och då går det ju minst lika bra. (Jaja, viktigpettrar, jag vet att det är socker i frukt också, men jag kan ändå inte påstå att en godispåse och ett äpple är samma sak eller lika illa.)

Frank har också kommit till en ålder när han är mer intresserad av vad vi äter, och det går inte riktigt att muta med någonting annat. För ett par månader sedan fick han sin allra första kaka när vi var på kalas, han gav sig helt enkelt inte. Det kändes konstigt, men ändå okej. Jag är ingen hitler när det kommer till socker, och vi har alltid sagt att den dagen han inte nöjer sig med med riskakor när vi andra äter bullar, då ska han få smaka. Mitt mål har hela tiden varit att inte erbjuda honom det innan han upptäcker det själv, och det är ett mål jag känner att vi har lyckats med. Nu gäller det bara att se till att han inte ser det som någonting självklart eller någonting som hör till varje dag, utan vet att det är någonting som man äter på kalas och liknande, och så småningom även få välja sitt eget lördagsgodis. Eftersom att vi aldrig själva äter glass eller godis eller liknande när han är vaken så nöjer han sig med äpple (det bästa han vet) men vet också mycket väl att när mormor och morfar bjuder på fika, då får man det där goda som kallas för glass. Det är en balansgång, det där. Förbjuder man så blir det mer spännande, erbjuder man det för ofta är det inte heller bra. Hur gör ni andra, vad har ni för tankar?

måndag 13 augusti 2012

The shadow.


Idag fann Frank en ny vän i sitt liv.
Man behöver aldrig vara ensam när man har sin skugga.

torsdag 9 augusti 2012

Punktform är bra ibland.

  • Frank har gått från att vara svårt snuttberoende och betett sig abstinens-aktigt så fort han inte har haft nappen, till att inte tycka att den är så värst intressant längre och ger den snällt till oss när vi säger att stora barn inte behöver napp på dagen. Jag vet inte riktigt vad som hänt, men jag gillar't.

  • Desperate housewives, världens bästa serie. Alltså, jag gråter och skrattar om vartannat och rycks med på ett sätt som gör att Christoffer ibland sitter och sneglar konstigt på mig. När jag fastnar för någonting, då går det oftast lite till överdrift (Det blir liksom lite av en besatthet, oftast i åratal, och det svalnar inte ens litegrann. Morrissey och Vänner är goda exempel på två ting som fungerat som terapi för mig under många år nu.) 

  • Idag kom papper från skatteverket om att jag nu officiellt bär ett nytt efternamn.

  • Jag som oftast föredrar att hålla mig i bakrunden och inte prata så mycket i onödan och som många gånger har en lång startsträcka innan jag känner mig bekväm i ett sällskap, trivs så otroligt bra på min praktik och känner mig så hemma och avslappnad. Jag är bra förvånad själv.

  • Tröttman från helvetet när jag kom hem idag. Jag trodde på riktigt att jag skulle börja grina av trötthet, kroppen försattes liksom i koma av sig själv och alla rörelser kändes tunga. Och ändå sitter jag här, klockan 23:06, vaken och pigg nog att skriva det här. Jag är helt enkelt inte bra på att somna innan jag vet att min käraste har kommit hem säkert. 

tisdag 7 augusti 2012

Hej vardagen.

Verkligheten har börjat för min del, men det är först idag det märks av. I helgen var vi bortbjudna på middag och trevligt sällskap hos Erik och Petra, igår hann jag med poolplaskande hos wibergarna efter praktiken, men idag kom jag hem till en tom lägenhet då herrarna är i stan och roar sig på egen hand. Jag behöver nog inte nämna att jag är lite avundsjuk på dom som har hela tre veckor kvar av semestern, men samtidigt är det lite skönt att ha kommit igång med vardagen. Jag blir lätt lite seg och handlingsförlamad när jag inte har rutiner, eller en anledning att komma upp på morgonen snarare. (Ja alltså, mitt barn är en ganska god (och icke tystlåten) anledning att komma upp på morgonen, men eftersom min käraste är av den sorten att han flyger upp som en raket ur sängen så fort frallan piper så brukar jag inte direkt behöva stressa upp...) Nu för tiden ringer min klocka 05:45, och vad jag gillar med det är den fantastiska morgonluften. Allt annat som har med sånna tidiga tider att göra är ganska jobbigt och o-roligt, men dom tankarna försvinner ganska fort när jag tar mig ut i morgonen. Tror inte det kommer vara samma mysfaktor i vinter, med sisådär -20 och en sol som inte behagat att visa sig än. Hej och hå vad man längtar..

lördag 4 augusti 2012

Av längtan till dig.

När man gör ett sånt här stort livsval, då är det inte konstigt att det sätter igång en massa tankar. Vad som ledde mig och oss hit, hur hopplöst det kändes förr och hur blomstrande världen är nu. När jag och Christoffer träffades, då var jag lite vilsen. Man kan säga att han plockade upp mig på vägen och visade mig hur det ska vara och framförallt, vad kärlek är för någonting. Åren innan honom hade jag några förälskelser, och ni vet, den där enorma bitterheten när det inte fungerade och hur man önskade att man aldrig hade träffat personen i fråga. Några var puckon, och det är nog okej att tänka så, det förvånar mig inte om dom tänker samma sak om mig idag. Några var inte puckon, men försvann från känsloradarn så fort det tog slut. Någon hade kunnat bli en bra vän om vi inte hade sabbat det, och någon har fortfarande en plats i mitt hjärta. Och det är nog okej, det också. För i slutändan spelar det ingen roll, om relationerna innan var dåliga eller om någon innan lämnade spår så djupa att hen för alltid kommer att vara ett kärt minne. Det ledde mig ju hit, och det fanns en mening med allt det där. Allt jag någonsin kännt för någon annan individ innan, det blev så väldigt litet i jämförelse, när jag träffade Christoffer. När jag träffade honom så var jag rentav rädd för att träffa någon överhuvudtaget, rädd för att vara så där naiv som man alltid är i början. Men på något vis fick han mig så trygg, och så lugn, och alla dom där orden vi sa till varandra, dom tvivlade jag aldrig på. För när man träffar sitt livs kärlek, då känns det i hela kroppen. Och det har varit så enkelt, dessa år, hur svårt det än har varit periodvis. Det har varit enkelt tack vare att vi haft varandra genom allt, blivit starka tillsammans och växt ihop. Tack för dessa år, för vår son och för framtiden som väntar runt hörnet. Jag älskar dig, min Christoffer.

fredag 3 augusti 2012

2012-08-01

Vi har varit lite hemliga och finurliga av oss i närmare ett år nu.
Tack för att jag får vara din i nöd och lust tills döden skiljer oss åt.

söndag 29 juli 2012

Du är det dyraste i världen.

Det här med semester tillsammans alla tre, har jag sagt hur underbart det är? Jag har rentav lite ångest över att praktiken är igång igen redan på fredag. Men jag kommer få mycket tid här hemma ändå tillsammans med mina kottar som har semester och sommarlov i en hel månad till, när jag bara praktiserar på halvtid och förhoppningvis är hemma redan efter lunch dom flesta av dagarna. Idag har pappan övat och åter övat med barnet att man måste hålla i handen när man går över övergångsställen (vilket var sådär poppis innan han fattade galoppen), barnet har fått sitt allra första plåster efter en reva på vristen (vilket var mycket spännande) och vägrade även att byta blöja innan jag hade bytt blöja på gossedjursnallen först. Några åskmolns-utbrott om dagen, så där som det är under trotsens starkaste tider, men överlag är det helt fantastiskt att se hur min lilla pojke blir mer och mer en egen människa för varje dag som går. Det är så himla stort.

onsdag 25 juli 2012

Picknick i hagaparken.


Ett fjärilshus, ängar, sjöar, filt på marken, baguetter till lunch, en 1-åring med en fotboll. Lite av en idyll, så där jag tänkte mig föräldrarskapet när jag var gravid. Det är inte alltid en dans på rosor, men idag kändes det bannemig så. Fantastiska liv, underbara man, otroliga barn. (Och gud vad käck jag låter, men kan inte låta bli..)

tisdag 24 juli 2012

Lekparkshäng.

Nu ska jag inte gnälla alltför mycket angående vädret, utan håller mig till konstaterandet att det är lite tråkigt att det inte verkar bli någon riktig sommar i år. Solen lyser med sin frånvaro, och idag även regnet (annars har det regnat åtminstone en liten skvätt varenda dag känns det som), så vi har varit ute från morgon till kväll. Det kommer nog inte bli någon dag på stranden om vädret fortsätter på det här viset, men det är helt okej att hänga i parken med fina vänner och vackra barn också. Nu hopar sig molnen igen, men vi äter glass ändå. Sommaren må svika oss, men inte sviker vi sommaren.