Det här med sömn.

Varning - sjukt tråkigt inlägg om barns sömn. Ett mer uttjatat ämne, finns det ens?

Jag tror att jag har nämnt det förut, att min käre son aldrig har varit särskillt förtjust i att sova med oss och har alltid somnat bäst själv, utan vår hjälp. Sen den dagen vi kom hem från bb, så har han föredragit sin egen säng. Man kan säga att det har varit skönt eftersom att många efter ett tag vill vänja sitt barn med att sova i sin egna säng vilket, vad jag har förstått, kan vara lite av en kamp. Och samtidigt, så har det varit lite ledsamt - för att sova med sitt barn kan ju vara det mysigaste som finns, och jag har njutit så att jag nästan har gått sönder dom få gånger Frank har valt att sova med oss. Och som jag har tjatat om den senaste tiden så har pojken fått för sig att vakna 5:00 på morgonen, vilket är lite i det tidigaste laget för min del men det som har varit jobbigast, det är att han inte har varit utsövd själv och dagen har blivit väldigt kinkig och gnällig på grund av trötthet. Istället för att lägga honom 18:30, så är det nu 19:00 som gäller med samma rutiner innan läggdags. Blöjbyte och pyjamas, tandborstning och sedan varva ner i soffan med mig. Helt slut var han igår, ögonen gick nästan igen och när det väl var dags att gå till sängen var han så trött att han inte ens ville lämna min famn. Vi satte oss brevid sängen, och han klamrade sig fast som en liten apunge runt min hals och lade sitt huvud på min axel och andades djupt. Jag borrade ner mitt ansikte i hans mjuka lilla nacke och dog litegrann, för den sortens kärlek blir man inte bortskämd med nuförtiden. Men ja, som sagt vinner alltid sängen och efter en stund tittade han upp, pekade yrvaket och förvirrat på sängen och gosade ner sig i kudden och somnade på en sekund. Hur länge han sov idag? Vi fick väcka honom 7:00. Måtte det inte vara ett sammanträffande, kanske var det helt enkelt den där extra halvtimmen och myset med mamma som fattades. Igen; håll tummar!

Mothers day.

Idag började dagen med ett litet blomsterfång och en mors dag-present på sängen. Sämre morgonar har jag haft i mitt liv, till trots att även denna startade redan klockan 5:00. Mitt i natten enligt mig, men jag tror att jag är härdad nu. Dagar som dessa gör det ingenting, börjar dom så här vackert är det okej. Hurra för alla fantastiska mammor som gör ett fantastiskt jobb varenda dag, en egen dag förtjänar vi. (Och såklart ett hurra för alla fantastiska pappor också, men ni har faktiskt en egen dag.)

Tanken idag var att vi skulle spendera större delen av dagen hos mina föräldrar, men pappa har gått och blivit magsjuk så vi har helt enkelt fått roa oss själva. Nu var det ett tag sedan vi hade en familjedag utan planer eller måsten, så det var egentligen bara välbehövligt. Bortsett från middagsvilan så har vi varit ute precis hela dagen - gått långpromenad till sjöarna, matat fåglarna (Och hjälp och fy och ve och fasa vad orädda dom är för människor, jag blir ju livrädd när dom så gott som äter ur handen på en... och jag, jag tjoar för fullt och backar bakåt och slutar andas när mitt barn räcker fram sina fingrar till jättenäbbarna. Pedagogisk, javisst! Eller...), lekt i världens roligaste lekpark, ätit kyckling med potatissallad och tillsist tagit en till promenad till slottet. Behöver jag säga att ungen är mer än slut? Trots tre timmars middagsvila blev han fly förbannad när vi väckte honom, och kanske sover han längre än till 5:00 imorgon. Låt oss hålla tummarna! Det gör iallafall jag.

Dålig uppdatering pga sommar.

Jag har inte njutit av sommaren så här mycket på flera år. Förr-förra sommaren var jag gravid och höll på att dö i sommarvärmen (jag svettades ganska massivt som det redan var med stora magen) och förra året var jag väldigt sjuk och höll mig mestadels inomhus. Och i år, ja, satan i gatan vad bra jag mår. Jag är ute flera timmar varenda dag, går promenader, ligger på parkbänkar och läser, njuter av alla somriga dofter och glada människor. Allt vaknar liksom till liv så här års. Jag älskar't.

Och hade det inte varit för praktiska instagram-filter, så hade den här bilden bjudit på någonting väldigt rosa och prickigt. Vi kallar det sommarhud, med solbränna och fräknar som bara blir fler och fler.

Jag är väl inte så blödig...

Det kan hända att jag har blivit lite känsligare sen jag fick barn.
Det kan även hända att gråter en jätteskvätt varje gång jag ser den här.

Uppe med tuppen.

När man har provat det mesta för att ungen ska sova längre än till 5:00 (lagt honom både senare och tidigare än vanligt och mörklagt rummet) utan resultat så hamnar jag i ett gilla läget-mode för att orka med. Och nu går det ändå helt okej, när det är så ljust ute. Jag intalar mig själv att klockan är 8:30 istället och så känns livet lite lättare. Men visst var det härligt, när vi för några månader sedan fick väcka det sovande människobarnet innan dagis istället för att ha flera timmars dötid varje morgon. Oh well. Som med allt annat som har kännts en smula besvärligt under hans livstid, så går det över. Han kommer inte att vakna 5:00 för resten av livet, jag bara väntar på att han ska bli lika morgontrött som han är kvällstrött. (Tacka sjutton för det, även jag skulle nog somna gott 18:30 efter dessa tidiga morgonar!)

I början av juni börjar min praktik och fullt upp-livet. Jag längtar, och om jag ska vara lite materalistisk så känns det inte helt dumt att ha hamnat i en second hand-butik när jag är helt besatt av allt som har med second hand och återanvändning att göra. Lite som att hälsa på i min drömvärld när jag nosade runt i lokalerna, blir jag kvar där kommer väl hela vårt hem att se ut som en 50-talslya tillslut. (Jag frågade nämligen om det är okej att shoppa loss trots att man jobbar där och det fick man, hur mycket man vill dessutom. Åh herre... stoppa mig någon.) Och om jag ska lägga just den biten åt sidan, så är människorna som jobbar där fantastiska och jag som alltid tycker att det är lite svårt att komma in i en redan inbiten grupp kände mig så välkommen att jag tackade ja till en fika och satt och pratade som om jag inte hade gjort något annat.

Men nähä.

Åh. Det går visst inte alls att låsa bloggen. Försökte lägga till mejladresser i fälten och fick bara pop-ups om att jag måste se till att användarna har google-konton, och det lät bara krångligt och omöjligt att begära av någon. Jag som hade bestämt mig, och det var läskigt att bestämma sig hur löjligt det än låter. Lite som att komma ut ur en garderob, fast istället stänga in mig. Bloggvärlden är en märklig plats.

Innehållet skulle inte ha ändrats ändå, bloggen hade sett likadan ut. Jag skriver om mitt barn och jag lägger upp bilder på mitt barn, jag tycker att det finns bra mycket värre sätt att skada sitt barns integritet på än att skriva om det i sin blogg. Och han är ju mitt liv, så det är svårt att inte nämna honom. Integriteten och att det känns jobbigt handlade mest om mig, att jag är lite obekväm med att vem som helst kan gå in här och att det hämmar mitt skrivande litegrann ibland. Jag tänker inte gå in på det mer, utan konstaterar bara att bloggen tydligen kommer att förbli öppen och det som känns jobbigt, det får jag försöka svälja så gott det går.

Låser bloggen.

Följ med mig vet jag!

Nu har jag vänt och vridit på det här. Men efter den lilla integritets-attacken som sköljde över mig igår så har jag nu bestämt mig, jag låser bloggen. Det känns både och, jag har ju fått så fina kontakter genom bloggen (framförallt i verkliga livet, men jag har även fina vänner här i cybervärlden) och det känns tråkigt att inte kunna, eller vilja, ha bloggen öppen för alla när det finns guldkorn där ute som jag inte vill missa. Och är bloggen låst så går det nog inte heller att följa mig på bloglovin, och bara där kanske jag förlorar läsare. Men det spelar inte riktigt någon roll. Först och främst är bloggen till för mig, ett ställe att samla mina minnen på. Jag dokumenterar och ventilerar. Så, jag har kommit fram till det nu, att det inte spelar någon roll om det bara är en handfull som fortsätter att läsa min blogg. Det här är vad som känns bäst nu, och det finns olika orsaker till det.

Och hur gör man då, om man vill fortsätta läsa? Lämna en kommentar med din mejladress, eller mejla den till min mejl: nooodle@live.se så lägger jag till dig. Alla är välkomna, alla får vara med. Det spelar ingen roll om jag känner dig eller inte, vad det handlar om för mig är att få lite bättre koll på vilka som läser och hur många som läser. Och det är ju inte säkert att bloggen är privat för alltid, men just nu känns det rätt.

Jag låter det här stå kvar i ett par dagar, så hoppas jag att ingen som vill fortsätta läsa missar det. Tillsist, ni som inte väljer att följa med mig. Tack för att ni har läst hittills! v

Ibland är det som om livet plockade ut en av sina dagar och sa: ’Dig ska jag ge allt! Du ska bli en av de där rosenröda dagarna som skimrar i minnet när alla andra är glömda.’

Dagen so far: Ta tag i diskberget (Har man världens minsta kök så innebär frukost = diskberg, hur rent och tomt det än var där innan. Känns som att jag nämner det där diskberget i var och varannat inlägg, men det är alltså inte jag som är en slusk, jag diskar minst två gånger per dag. Lovar!), gå ut på promenad till sjöarna (Frank var arg, men pippifåglarna var roliga att titta på. Sen kissade han ner sig (älskade barn, sluta ta ut snoppen ur blöjan) och blev ännu argare när vi var tvungna att gå hem igen.), äta lunch och söva en trött pojke, lägga in tradera-annonser och skriva det här. Efter middagsvilan kommer farmor/svärmor och sen lär dagen vara slut på ett ögonblick. Det var den 18:e maj 2012 det. Inte den vackraste av dagar, men åtminstone en vacker vardag. Precis så där som en tråkig och vacker vardag ska vara.

Frank och hans kusin och bästa vän Molly.
Jag blir alldeles varm i hjärtat.

Hänger inte med riktigt.

Felplacerad stolthet, men... mitt barn kan numera berätta för mig vad han gör i blöjan. Han har gjort det ett par gånger förut, men nu är han medveten om det på ett helt annat sätt. "Bajs!" säger han och sekunden efter trycker han på. Och som om det inte vore nog med det, så kan han numera säga tutte. Först tyckte han att det hette kutte, men nu är vi överens om att det heter tutte. Det började med att vi pekade ut kroppsdelar - och nu vet han var huvud, ögon, öron, näsa, mun, kind, händerna, magen och fötterna sitter utan problem så min fantasi fick jobba litegrann, men det är bra att veta vad tuttisarna sitter också. Och kossan säger mu och grisen säger spottaochfräsasalivöverhelamamma och pippifåglar ser han överallt. Rulltrappor är det roligaste som finns i hela världen och hälsa på kassörskor är han noga med. Det räcker inte heller med att bara hälsa en gång, gärna femtio gånger inom loppet av ett par minuter så att dom tillslut blir alldeles nervösa. Var tog min bebis vägen?

Kära Frank.

Imorgon ska du sova hos din mormor och morfar. Det är andra gången i ditt liv som du sover borta, och även om det gick bra första gången och även om du förmodligen inte ens kommer att sakna oss eller märka att vi är borta så har jag ont i magen. Men det är bara för att din mamma är fånig, så oroa dig inte. Se bara till att sova gott där borta, och inte sakna oss, för det klarar jag inte riktigt.

(Tänk att jag blev en sån där, som tycker att sånt här är så fruktansvärt jobbigt. Imorgon kommer inte min älskade pojke att ligga i sängen brevid och fy, det finns inget naturligt med det. Jag har inga problem med barnvakt på dagen, men det är någonting som känns jobbigt när det kommer till nattbarnvakt. Men jag vet ju att det är nyttigt för oss alla, och jag ska försöka njuta. Och är det någon som kommer att njuta så är det Frank, med mormor och morfars totala uppmärksamhet.)

Onsdag.

Det känns lite som att jag skrapar på ytan till ett normalt liv. Jag vågar hoppas, precis så att det inte blir för mycket, för efter två års helvete vågar man inte ta ut någon seger i förskott. Men jag hoppas, för magkänslan känns så rätt. Och magkänslan, den ska man ju lyssna på. Jag går i många "tänk om..."-tankar nu. Tänk om det blir som jag vill, och jag får spendera dagarna på ett ställe där jag gör någon nytta. Och tänk om jag får friheten till att kunna rehabiliteras. Jag ser mig själv hoppa runt i bassänger och göra min kropp så stark som det bara går. Nästa sommar kanske vi kan söka ny lägenhet och få vara kräsna, bara för att möjligheten finns. Och tänk om allt det praktiska faktiskt löser sig, det är ju egentligen bara brödsmulor kvar. Kanske, vågar jag tänka på hur det kan vara att ge mitt barn ett syskon om några år, bara snudda lite vid den tanken. Jag har knappt vågat det, för ingenting får bli som det var. Jag är inte rädd för att bli sjuk igen, men jag är rädd för att inte få hjälp. Det som hände, det gjorde oss starka och det vi gick igenom gjorde att kärleken till vårt barn är bortom alla gränser. Hade det inte varit för honom, hade jag nog inte orkat kämpa och förmodligen blivit en otroligt bitter människa. Och nej, jag vann nog inte mot försäkringskassan, inte helt. Men jag har rehabiliterat mig själv, och det har tagit tid. Det är först nu som jag är pigg i min kropp, även om den är svag. Det är en stor skillnad på att vara svag och trött än svag och pigg, om det låter vettigt. Jag ligger inte bara menlös i soffan eller sängen varenda ledig stund, helt utmattad. Jag kan komma ut när jag vill, och jag orkar hälsa på människor. Och mina älskade vänner, som förstod så väl varför jag var tvungen att sätta dom åt sidan ett tag. Inte för att jag ville, utan för att jag inte kom utanför dörren. Nu har jag ork, och så mycket energi, och jag är lyckligare än på mycket länge. Och i vilket fall som helst, så har jag kommit i kontakt med en arbetsplats som är förstående och beredda på att få det att fungera för mig, och jag blir åtminstone kvar där till hösten. Lite overkligt.

Men jag är beredd på det där bakslaget, att mina tänk om-tankar får vänta lite till. Det är nog ganska cyniskt att tänka så, men nödvändigt, så att enbart besvikelsen blir ett faktum och inte att hela världen går under, för det gör den ju inte. Men jag tycker ju faktiskt, att det är min tur nu. Lite ego på den punkten får jag nog också lov att vara.

Idag har jag...

1. Vaknat, och var lika blek och hårig som The ring-tjejen. Jag har håret uppsatt nästintill jämt, så det hängde mest överallt och jag hade ingen aning om att det hade blivit så långt. Vet dock inte vad jag ska ta mig till med det riktigt, det känns knappt värt att ha hår när man bara knölar ihop det till en liten boll på huvudet...

2. Beundrat barnets vackra teckning som han gjorde igår, hans allra första riktigt spontana och egengjorda konstverk. Vi har försökt förut, men då har både pennorna och pappret mest varit roliga att tugga på. Helt plötsligt satt han på stolen (han har börjat sitta mer och mer på vanliga stolar och ser hur vuxen ut som helst), tog fram ett papper och snodde min favoritpenna och satte igång. Bara så där.

3. Bakat muffins. Dom ser inte mycket ut för världen, men med några skvättar grädde, kokos och chokladbitar så blir dom gudomligt goda.

4. Tagit en långpromenad och beundrat naturen som finns runtomkring. Jag älskar att ha nära till lantlig luft, jag skulle nog inte riktigt kunna vara utan det. Jag är en sån där stockholms-bo som besöker huvudstaden typ två gånger per år, och hittar verkligen ingenstans och tycker inte om stressen. Jag går nog hellre hit ut och hälsar på fåren, sätter mig under något träd och luktar på blommorna...

Eh...

För mycket fritid och slötittande i bilddagboken som innehåller alltför många pinsamma bilder. Här, bara dagar innan jag träffade mitt livs kärlek för första gången. Jag vet inte hur han blev kär, men jag är glad att han blev det. Trots att jag såg ganska så efterbliven ut.

(Jag är även övertygad om att det var just den här bilden han såg när han tänkte "Aha! Henne ska jag ha!" Joråsatte..)

Valborgsbilder.

Vårdagar.

Jag håller med ronja rövardotter, eller vem det nu är som säger det. Herregud, vad jag känner livet i mig när det är vår. Just dom här första varma vårdagarna, det finns inte så mycket som slår det. Vi har tagit långpromenader i solskenet varenda dag och jag har blivit alldeles röd om kinderna. Inte vackert, men åtminstone ett vårtecken. Jag har fortfarande den där bilden i huvudet av mig själv, från sommaren -94 när jag såg mer ut som en pepparkaka än en människa. Inte kan väl pigmenten försvinna med åren? Eller har jag hållt mig ifrån solen så mycket att jag utvecklat någon form av albinism...? Nåväl, ser ni någonting rött på stranden i sommar är det alltså inte en kräfta, det är bara jag.