Akta dig för eld och djupa vatten.

Det här med att ha barn... varför utsätter man sig för den sortens oro, varför skaffar man ens barn? Igår fick vi flänga in till barnakuten, efter att frallan fått feber och klagat över huvudvärk. När han på morgonen även fick nackspärr började rummet snurra omkring mig. Christoffer drabbades av hjärnhinneinflammation som barn och det började med just feber och nackspärr och han svävade mellan liv och död. Jag spelade upp det allra värsta scenariot i huvudet, pratade med vårdupplysningen som tyckte vi skulle åka in med detsamma. Frank blev undersökt av en sköterska, och vi hann knappt sätta oss i väntrummet innan vi blev uppropade och både läkare och överläkare stod redo. Efter att dom kikat på honom kunde dom konstatera att han är röd i öron och hals (= virus) och att han har svullna lymfkörtlar i nacken. Vi fick lämna sjukhuset med lättade föräldrarhjärtan, och fick order om att hålla koll på honom över natten då vi skulle åka in om han blev det minsta sämre. Han är en ynklig skrutt med 40graders feber, men nackspärren har släppt och nu har jag släppt tankarna på att det kan vara någonting värre. Bara en eländig virustjosansjukdom, och det överlever vi ju.

Och som om det inte var nog med elände så åkte Jens Hult ut igår. Obs, skämt. Men av egoistiska skäl undrar jag vad jag nu ska titta på varje fredagskväll. Och för hans egen skull var det nog bra att åka ut just precis nu, han känns ju lite malplacerad i det forumet. Alldeles för bra. (Och jag skyller på hundra års sjukskrivning med för mycket fritid att jag har blivit så här engagerad.)

Några varningens ord att inlägget innehåller en inte så mysig bild på en väldigt ledsen fot.

Idag spenderade vi en hel förmiddag på sjukhuset. Mitt gips togs av, foten fräschades upp så gott det gick vilket i sig var en äcklig procedur då både blodblåsor och sårskorpor pillades och klipptes bort. Sköterskan däremot sa "det här är som julafton för mig, du har gjort min dag" och jag tänkte att hon nog är lite skadad. Sen låg jag och krälade runt i olika ställningar på en brits i en röntgensal och därefter träffade vi doktorn som sa "nu är det fritt fram för dig, foten är läkt". Jag fick reda på att jag har tre stora skruvar inuti min fot, och att alla ben som dom har möblerat om har läkt ihop jättefint. Min fot höll dock inte riktigt med om att det är fritt fram, då det var lite av en nära döden-upplevelse rent smärtmässigt när jag försökte ställa mig på den. Det gör jag inte igen på ett par dagar om vi säger så. Men det är en trygghet att veta att det inte gör ont för att det är trasigt, utan för att foten är alldeles ny och oanvänd. Så nu kör vi på, min fot och jag, och jag drar en lättnadens suck över att jag nu kan lämna det här bakom mig.
 

Senaste tidens instagram.

Frank tio månader. Mnåååh..



Vi skulle baka kolakakor häromveckan. Det blir sällan som man tänkt sig när man bakar med en 3-åring, men det är nog just det som många gånger gör det perfekt.

Frank började se ut som en orkan i håret så jag tog fram saxen. Mina frisörskunskaper = kamma fram luggen och snipp snipp. Stackars pojk. Tur att han är söt ändå.

Och kolakakorna då. Himmelskt goda vill jag lova.

Frank blir lite av ett monster om han inte får sova åtminstone en timme om dagen, men vill inte alls sova ensam. Så jag ligger brevid och klappar på honom och överväldigas. Mitt lilla barn.

Bakat chokladbollar har vi också gjort.

Mitt hår = ett fågelbo.

Frejakissen.

Jag har pillrat och fixat och pysslat med årets julkalender.

Två pussgurkor i centrum.

Och två trötta i soffan.

 

Mörka dagar och zombies.

Jag trivs verkligen som bäst på hösten, men dom stunder jag vill spola tillbaka tiden några månader är när vi ska gå ut. Frank vill nämligen klä på sig själv. Vet ni hur lång tid det tar för en 3-åring att klä på sig själv? Innan det blir rätt? Hur ett människobarn vägrar all form av hjälp? Och samtidigt som man vill håva tag i ungen och få på kläderna så vill man ju uppmuntra det. Så man biter ihop, ler som bara en förälder kan göra och säger "jättebra älskling!", trots att man är så frustrerad. Och när vi väl kom ut igår, runt 16:00, hade det hunnit bli kolsvart ute. Det vill säga, den här mörkrädda mamman hade inte alls så roligt i den väldigt dåligt upplysta lekparken, där mitt barn sprang runt i mörkret medan jag var rädd för zombies och att tappa bort honom. Men förutom detta, och att den där fina delen av hösten (och inte det här regnblaskiga) är förbi, så trivs jag så bra den här tiden på året. Att myza. Inte ha dåligt samvete över att vara inomhus med Frank och läsa böcker, baka chokladbollar och ta en tupplur mitt på dagen. Se på film och äta mandariner. Som han ska skala själv, såklart. Allting själv. Han börjar bli en så stor människa nu. Som idag skaffade sig en storebror i fantasin. Inte för att vi någonsin kan få till en storebror hur vi än bär oss åt, men ibland får jag dåligt samvete över att han inte har något småsyskon, att även om jag skulle bli gravid i detta nu så kommer han att vara stor när det barnet gör entré. Och att vi har en längtan men inte känner oss redo. Vi är så väldigt nöjda med tillvaron som den är just nu. Så snälla barn, håll fast vid din fantasistorebror. Börja inte fråga om småsyskon. Jag vill ge dig allt i världen och jag kan inte tänka mig vårt föräldrarskap där mitt barn inte har en bror eller syster, men någonstans måste man vara realistisk. Och den tiden är inte kommen än. Förmodligen inte på väldigt länge. Men vi överlever nog ändå. Eller hur?