So raise your glass if you are wrong in all the right ways.

Ja, alltså. Sen jag var sjutton-någonting har melankoli varit mer av min melodi och det blev mycket av Morrissey, Teitur och Damien Rice. Jag har alltid varit kräsen när det kommer till musik, så det jag faller för håller jag hårt i. Och jag vet inte varför, men jag föll för Pink under mina tidiga tonår, som är raka motsatsen till det jag vanligtvis lyssnar på. På något vis har det kännts lite skämmigt, som att komma ut ur garderoben ungefär. Christoffer tog tillfället i akt och beställde biljetter till hennes konsert i globen som jag och min bästaste vän var på igår. Jag har aldrig varit på en konsert av den sorten, och jag måste säga att det var så sjukt roligt och jag ville inte riktigt att det skulle vara över. Och jag ska sluta skämmas, för hon måste vara världens mest coola kvinna. Och appropå kvinna, så där kvinnlig på det där fantastiska sättet som får mig att tillfälligt begrunda min sexualitet. Att hon fick mig att inse hur himla o-cool jag själv är kan jag ta, jag börjar vänja mig.

And if there is disease in you...

Jag får nog lov att säga att vi inte har haft tur på sjukdomsfronten den här vårmånaden. Idag är det den nittonde och jag har varit sjuk varenda dag i maj och således gått miste om alla soliga dagar. Nu mår jag bättre och imorgon återgår jag till vardagen, men såklart vaknade barnet upp med hosta och feber idag. Han sover nu, och jag har svårt att slappna av när hans andning är så tung och ansträngd. Har redan ringt sjukvårdsupplysningen och svamlat osammanhängande, som jag tenderar att göra när mitt barn är sjukt och jag är orolig. Men vi överlever nog den här vändan också, även om det är tråkigt.

Igår var det Eurovision song contest-final, den längsta tävlingen i mannaminne och jag trodde aldrig att det skulle vara över men 1. jag skulle hugga av mitt högra lillfinger för att se ut som kvinnan som framförde norges bidrag och 2. ungern borde ha vunnit, herregud vad bra den är.

22:42

I sommar fyller jag tjugotre år, och då känns det helt plötsligt lite märkligt att vara någons fru och ha en son på två och ett halvt år. Det bara blev så, och jag är glad att det blev så, och det är nog inte konstigt att det blir så när saker och ting känns så rätt. Frank är i en ålder när han förväntas få syskon, och då är det skönt att själv vara i en ålder där det inte alls är någon brådska med sådant och ingenting som någon förväntar sig ur den aspekten. Jag är glad att jag blev en ung mamma, även om det inte var någonting jag reflekterade över när det blev. Och hur jag väldigt snabbt gick från att vara osäker, liten och skör som sig bör i den åldern, till någons allra käraste till blivande mamma och ansvaret det bar med sig och på den korta tiden lyckats utveckla någonting inom mig som gjorde mig så trygg i min mammaroll, så fort jag fick se mitt barn för första gången så kände jag bara här. Här vill jag vara, och aldrig någon annanstans.

Och visst kan jag längta efter det ibland, att känna mig så där trygg och redo som jag gjorde då, att längta efter någon som sprattlar där inne. Jag är inte där ännu, jag längtar inte och jag vill inte. Men den känslan kommer att infinna sig en vacker dag, och vad häftigt det kommer att vara. Just nu försöker jag förlika mig med tanken på att mitt barn börjar bli så stort, vilket även innebär en kaotisk vardag. En tvåårshjärna är svårt schizofren nämligen, vi pendlar mellan hysteriska utbrott och totalvägrande till "NU GLAD IGEN! :)))" och jag förstår ingenting men han är bra gullig ändå. Jag älskar den lilla person han har blivit, med sina kloka funderingar och sitt glada léende och sina nyfikna ögon. Och den förbenade envisheten, trots allt.  

Det går bra nu.

Långhelgen, som även blev årets varmaste dagar, spenderade jag i sjukhussängen på infektionsavdelningen på karolinska sjukhuset. Jag vaknade i fredags morse och kunde inte andas, min käre försökte lugna mig utan vidare framgång och efter en stund kom ambulansen och for iväg med mig. På sjukhuset stal dom mitt blod, mitt urin och mitt snor och tydligen var sänkan inte alls vad den bör vara och ena lungan lät trött och krasslig. Så där har jag legat medan jag rullat tummarna, och svettats ihjäl i en alldeles för obekväm säng och fått dunderkurer med antibiotika intravenöst. Diagnosen blev rejäl luftkatarr eller lätt lunginflammation eller någonting däremellan, men nu när jag slipper febern mår jag ändå helt okej trots att luftvägarna gör ont. Jag håller tummarna för att medicinen hjälper, och idag har jag varit utomhus och njutit av värmen för första gången på två veckor. Åh, blir rent ut sagt alldeles hög på sommaren! Försvinn aldrig. Sen vore det fint om monstret som tagit över min son kunde tacka för sig också, men vi härdar ut och klagar inte (eller ja...) och väntar på bättre tider.  

Livet...

Inatt vaknade jag och mådde så dåligt man kan må, tror jag. Försök att tänka er den värsta sortens migrän och tandvärk på samma gång, en näsa som är så igentäppt att det inte går att andas varken in eller ut och ovanpå det en muskelsjukdom som inte alls hanterar sånna här tillfällen normalt. Jag kunde inte röra mig och efter att ha försökt försätta mig i något sorts tunnelséende i någon timme gick det inte längre och jag fick världens panik. Christoffer kom springandes till soffan där jag hade däckat, och jag grinade och skakade och kved fram att allt gör ont. Han lyckades lugna mig, gjorde en cocktail med smärtstillande, höll mig i sittande ställning samtidigt som han höll hinken framför mitt ansikte då jag hostade så kraftigt att kräkreflexerna gick på högvarv. Jag mådde bättre imorse med smärtstillande som fortfarande höll mig upprätt, hälsade på farbror doktorn som konstaterade bihåleinflammation. Och vaxproppar, så nu har jag nog stans renaste öron. Penicillin och kortisonnässpray hoppas jag gör susen för det här igenmosade ansiktet, jag saknar verkligen att kunna äta och sova... 

Senaste veckornas instagram.

Första varma vårdagen och världens mysigaste råstasjö, det bästa promenadstråk jag vet. Det är bra att träden skymmer friends-arenan, den förstör idyllen litegrann...

Pasta, kyckling, sallad, gurka, fetaost och krutonger. Ett ihopsläng man kan låtsas är nyttigt och som jag skulle kunna leva på alla varma dagar.

Frank förvandlades till en skamsen degklump efter att han hade kännt lite på hästbajs...

Fynd på jobbet!

"En oväntad vänskap", en film som klättrat upp på min favoritlista och förmodligen ligger allra högst upp.

Freja, tröttaste katten jag någonsin stött på.

Karusellpremiär på valborg! Jag missade det (tack världens segaste förkylning) men han såg mer än nöjd ut.

Jag har hållt mitt nyårslöfte och inte närmat mig håret med varken sax eller färg. Fick för mig att släppa ut det ur den ständiga ihoptrasslade bollen på huvudet och upptäckte att det antagit en fluffig form av Ronja Rövardotters burr...