År tvåtusenelva.

Sitter och äter årets sista lunch. Frank sover, min kärlek sitter i soffan och är söt. Jag har tråkigt, och tänkte, jag fyller ju faktiskt i den här listan varenda år så det vore väl bra dumt att inte göra det nu.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Såklart, det går ju inte ens att räkna upp allt. Men bland annat så lagade jag den första riktigt egengjorda måltiden till oss, vilket är ganska pinsamt med tanke på våra år tillsammans.

Höll du några av dina nyårslöften?

Kan inte minnas att jag hade några.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Kaya och hennes karl fick sin lilla Elida.

Dog någon som stod dig nära?

Nej, men Christoffers biologiska morfar gick bort, det var sorgligt.

Vilka länder besökte du?

Inga alls.

Är det något du saknat 2011 som du vill ha år 2012?

Ja, att ha ett normalt och värdigt liv, det har jag saknat.

Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?

Flera stycken, men inget så där specifikt. Franks 1-årsdag, vår årsdag..

Vad var din största framgång 2011?

Oj, mest att komma igenom året med psyket i behåll, starkare än någonsin tillochmed.

Största misstaget?

Det vet jag inte riktigt, har nog inte gjort något sånt där gigantiskt misstag.

Har du varit sjuk eller skadat dig?

Några förkylnings- och febervändor i höstas, och en magsjuka på det, annars ingenting.

Bästa köpet?

Mitt nya objektiv till kameran! (Det var ett himla tjat om det där objektivet..)

Vad spenderade du mest pengar på?

Möbler till hemmet under flytten.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Det var det mycket som gjorde, mest upplevelser, men framför allt mitt älskade barn som var ett hjälplöst litet spädbarn i början av året och går ur det som en springande individ som skriker "bajs!" i tid och otid.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2011?

Den här, det är barnets absoluta favoritsång.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Både och, det beror ju helt och hållet vad man väljer att fokusera på. Det jobbiga har jag bara fokuserat på när jag varit tvungen, och däremellan har jag varit väldigt glad. Jag vill säga att det har varit ett lyckligt år trots allt!

Vad önskar du att du gjort mer?

Skällt på folk som förtjänat det. (Försäkringskassan..)

Vad önskar du att du gjort mindre?

Grubblat, grubblat, grubblat.

Hur tillbringade du julen?

Hos mamma och pappa med tillhörande släkt.

Blev du kär i år?

Jag var ju redan kär, men om vi ändrar på frågan så blev jag mer kär det här året än vad jag någonsin varit tidigare. Det tar liksom aldrig slut, den där oändliga kärleken.

Läste du någon bra bok 2011?

Sorgligt nog har jag knappt läst någonting alls.

Favoritprogram på tv?

Vänner, som varje år. Den serien är lite som terapi för mig har vi kommit fram till.

Största musikaliska upptäckten?

Nu kommer jag låta mycket fjortis här, men Moa Lignell. Jag tycker att hon är fantastisk och blev lite (mycket) kär i henne, och lite arg för att hon sökte till Idol.

Något du önskade dig och fick när du fyllde år?

Min födelsedag var ganska oviktig i år om jag får säga det själv, i ärlighetens namn minns jag inte ens vad jag fick för något, men säkert var det något fint.

Något du önskade dig men inte fick?

Minns ej.

Vad gjorde du på din födelsedag 2011?

Himla tjat om min födelsedag. Men ja, vi fikade hos mina föräldrar, åt väl tårta.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Men självklart, massor.

Hur skulle du beskriva din stil år 2011?

Oj, inte vackert. Mycket positivt tillkommer när man får barn, men just det där med ens utséende och att ha ork till att ens göra någonting åt eländet, det försvann lite i samband med att Frank kom. Det positiva är väl dock att jag inte orkar bry mig och är skapligt nöjd med mig själv ändå.

Vad fick dig att må bra?

Barnen, mannen, vännerna och familjen.

Vilken kändis var du mest sugen på?

Moa Lignell. (Skäms igen.)

Vem saknade du?

En herrans massa människor.

Dom bästa nya människorna du träffade?

Sandra, Jesper och Vide.

Fredag.

Dagen igår var en mycket bra dag. Jag och min lilla familj spenderade första halvan i centrum, i hopp att hitta någonting fint till oss eller hemmet. Men jag tycker att det är typiskt, när man väl har pengar som man kan göra lite vad man vill med (hur ofta har man det egentligen?) så hittar man ingenting som känns så där roligt att lägga ner pengar på. Kom iallafall hem med en skjorta till mig själv, nya skärbrädor och en äggklocka till köket, ett par klädtrasor till barnet och nya hål i mina öron. Sen är det ju verkligen inte meningen att man ska köpa saker bara för köpandets skull, men när jag inte har pengar så kan jag komma på tusen saker jag skulle vilja ha, och när jag väl har råd så står det still i skallen..

På eftermiddagen var det kalas för finaste Linda som fyller 24år imorgon. Ni får ursäkta mitt något överdrivna fotobloggande nu, men jag är helt lyrisk över att kunna ta bilder där majoriteten av dom faktiskt blir bra istället för tvärtom.

Lite nytt i vardagen.

Idag gav jag mig själv en julklapp, ett nytt objektiv till kameran. :-)

Det här med ögonbryn.

First of all, jag är en väldigt otjejig tjej på många plan och kan ingenting om skönhetsprodukter, och kan inga som helst "exklusiva skönhetsknep" whatsoever. Det lilla smink jag har är samma smink som låg där för fem år sedan. Nu när jag fått både fet och torr hud på samma gång (tack kära p-stav) så har jag även inhandlat någon sorts hudkräm-tjosan, men det är ungefär så långt mitt kosmetikintresse sträcker sig. Inte särskillt långt alls, med andra ord.
Och ändå får jag ständigt frågan om hur jag egentligen får till så tjusiga ögonbryn, hur jag egentligen bär mig åt. Detta ska jag nu tala om för er: eftersom att jag inte har tålamod till att ta bort ett hårstrå i taget med en pincett i evigheternas evighet så använder jag istället min sambos slöa rakhyvel. Jag vevar runt lite tills det ser okej ut, har ingen speciell teknik. Därefter tar jag min lilla ögonbryns-kleta på-penna med mörkbrun färg och drar över själva ögonbrynet, och vips så är det klart. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara när folk frågar hur jag egentligen gör, som om jag har värsta skönhetsknepet på lager, men nej. Jag är högst okunnig på dessa fronter och om sambons slöa rakhyvel kan räknas som ett knep så är det isåfall mitt knep. Nu ska jag fortsätta sitta här med mitt fettiga hår och trötta och osminkade ansikte, det är ju trots allt... måndag. (Var helt säker på att det var söndag, det hade varit en mycket mer okej dag att vara sunkig på..)

God jul i stugan!

Alltså, tanken var att det skulle komma en liten bildkavalkad här, på årets jul. Men lagom till vi anlände hos mamma och pappa så kom vi på att jag/vi glömt kameran hemma, och barnets andra jul är med andra ord inte dokumenterad på en enda bild. Det gör lite ont i hjärtat, men jag får försöka komma ihåg dessa mysiga dagar i huvudet istället, så gott det går. För ja - nog älskar jag julen och har alltid gjort, men att få fira julen tillsammans med sitt lilla barn är någonting alldeles extra. Frank har skött sig mer än exemplariskt och har varit en solstråle precis hela tiden, han har äntligen accepterat sin morfar och delat ut pussar till höger och vänster, och ovanpå det här så har han ätit mer julmat än vad jag trodde kunde få plats i en så liten människa. Efter paketöppning och ett sällskapsspelande (med frågor från 70-talet...) utan slut så dog jag en ytterst ful skönhetssömn i bäddsoffan. Känns som att vi har sovit borta i flera dygn, jag längtar efter att få somna i min egen säng inatt!
Idag firades det ännu lite extra med Veronica, Micke och Julia. Vi skippade dock julmaten idag och istället gjorde Christoffer sin fantastiska (alltså, hur många gånger har jag nämnt den i bloggen nu?) gryta, och den är faktiskt, helt utan tvekan, godare än all julmat i världen. Och även om barnen har stått i fokus dessa dagar så har även jag skämts bort med fantastiska presenter, så där att jag måste gå och titta och pilla lite på dom hela tiden och längtar tills jag får prova en del av dom också. Inte heller har jag/vi fått så här många julkort som i år heller, till och med Frank har vant sig vid att det dimper ner julkort genom brevinkastet i tid och otid och har sprungit i raketfart till dörren varenda gång för att håva in hälsningarna. Jag tror att han är väldigt nöjd med den här julen, trots att hans hjärna ännu inte är särskillt stor och kan koppla vad dessa galenskaper är för någonting, men så glad som han har varit så tolkar jag det som att han har njutit av all uppståndelse lika mycket som vi. Wonderful.

Det är inte för intet att det är lite skönt att det är över nu, dock. En gång om året räcker gott och väl, så att man får längta litegrann. Nästa år kommer mitt lilla hjärta att vara 2år gammal och vänta spänt på tomten, och för min del är julen inte helt över ännu. Om några dagar ska jag köpa en väldigt efterlängtad julklapp till mig själv, och sen ska jag på dejt med min <3-vän. Bio och  indisk resturang är vad som står på schemat, och inte hade jag önskat mig någonting annat än just det, lite kvalitétstid med den jag älskar så fasligt mycket och många gånger känner att jag inte hinner visa min uppskattning till så mycket som jag önskar. Det är den bästa julklappen vi kan ge varandra, är jag övertygad om. Hoppas att ni, kära läsare (alla två) har haft det lika fint den här julen med tomtar, mat och sällskap som vi har haft det!

Tvåtusentolv.

Jag vet att jag sa samma sak när tvåtusenelva stod runt hörnet, men jag vågar verkligen tro på att tvåtusentolv ska bli mitt år. Långsamt fylls almanackan med tider att passa, och trevliga samtal som inger hopp rings. Förmodligen kommer jag att bli besviken några gånger på vägen, och förmodligen är inte känslan av hopplöshet helt förbi, men innan år tvåtusentolv är slut så tror jag verkligen på att livet kommer att  flyta på. Den känslan har jag saknat, att uppleva att allting bara flyter på. Inga orostankar, ingen ångestklump i magen. Jag minns inte riktigt hur det känns, men jag längtar efter att bli påmind.

Frank har börjat med en mindre charmig grej innan läggdags. Eller okej, lite charmigt är det. Jag stoppar om honom, pussar godnatt och går ut ur rummet. Fem minuter senare hör jag ett ynkligt gny, och när jag går in igen ligger allting på golvet. Täcke, kudde, nallar och nappar. I sängen står barnet med ett ansiktsuttryck som säger "Ojdå, hoppsan, råkade visst tappa lite grejer här. Du kanske kan stoppa om mig en gång till?". Och ja, det är faktiskt enbart ett kärt besvär. Kanske han tycker det är lika mysigt som jag?

Jag har iallafall njutit av senaste dagarna, han blev lägligt nog (faktiskt, hellre nu än på julafton) krasslig och lite febrig ett par dagar innan jullovet, och har fått stanna hemma med mig istället. Prima liv, nu väntar en härlig jul!

Det här med gener.

Franks mamma:

Franks pappa:

Mitt livs kärlek.

Fredag.

Det har inte blivit så många vettiga inlägg här den senaste tiden, och egentligen har jag ingen god ursäkt till det. Jag har tagit tag i en broderi-julstrumpa till Frank (som jag började med innan hans födsel, say no more...), haft besök av gamla skolkamrater och blivit helt insnöad på det här med bloggtävlingar. Jag hinner tänka både en och två gånger, när jag sitter hela kvällarna och deltar i tävling efter tävling, att det nog är väldigt mycket slöseri med tid. För vunnit någonting, det har jag aldrig gjort. Men är man inte med så är det ju också helt omöjligt att ens ha den där lilla micro-chansen till en vinst. Inte sant?

Jag går en rätt tuff helg till mötes nu. Idag, imorgon och på söndag jobbar min käre från morgon till kväll. Butikstider innan jul är helt sinnessjuka, och det är helt enkelt bara att härda ut. Missförstå mig rätt, jag älskar att vara med min son, men de där sista timmarna innan läggdags när en pappa som har saknat sin son hela dagen och med andra ord har all energi i världen kommer hem - det är en välkommen avlastning. Men vi ska ha det så mysigt det bara går, och det är inte särskillt svårt när man har en kille som springer mot en genom hela lägenheten det snabbaste han kan när man frågar "kan mamma få en puss?".

Och snön, var är du någonstans?
Jag vill ha en vit jul... ju.

Hymne à l'amour.

Tänk om himlen skulle rasa ner,
tänk om solen aldrig lyste mer
Om det sker, kan jag försäkra
det finns plats för oss ändå

För när värmen fyller våra liv
då är oro bara tidsfördriv
Som ett löfte om försoning
i din famn, när du är nära mig

Om en dag, den tid vi fått är slut
Om du dör - vårt timglas rinner ut
Låt det ske, för jag försäkrar
att då dör ju även jag
Och där uppe ska vi finna ro
när till sist bland änglar vi får bo
Och där finns inga plågor,
för i kärlek möts vi två igen

Onsdag sitter jag i tankar.

"Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv."

- Astrid Lindgren.

Lördag.

Franks vokabulär hittills: Mamma, pappa, titta, där - och idag hände detta:

Jag: - Oj, vad mycket bajs det var här.
Frank: - Bajs!
Jag: - Men åh, säger du bajs älskling?
Frank: - Bajs!

(Nej, jag skrek inte alls i falsett och var tvungen att ringa Christoffer som stod på jobbet för att berätta detta lyckliga framsteg.)

Ett avslöjande.

Jag tycker att det är jättejobbigt när jag börjar gilla låtar jag inte "ska" gilla, typ radioplågor. Ni vet, sånt där jag egentligen vill hålla mig långt ifrån. Men varenda gång jag hör den här så börjar foten stampa takten lite i smyg, kroppen börjar gunga och innan jag vet ordet av det så står jag och skrålar med också.

Kan liksom inte hjälpa det. 

Ingen bra början.

Tröttheten är ett faktum, men jag vet dock inte varför. Igår fick vi den längsta sovmorgonen på över ett år, den lille hern behagade nämligen att sova ända till 08:40 (!). Man ändrar sin syn på vad som är sovmorgon när man får barn, om jag minns rätt så var 08:40 hemskt tidigt en ledig dag en gång i tiden. Nåväl, vi fick besök av Edit och Alvar under eftermiddagen och det var så himla trevligt. Det är fascinerande att se hur 1-åringar egentligen leker med varandra, det vill säga knappt någonting alls, dom leker mest brevid varandra. Tar varandras leksaker ibland, pratar bebisspråk med varandra ibland, annars är det mest ens egna värld som gäller. Konstiga småfolk, vad fina ni är!

Och idag gick vi upp förfärligt tidigt för att hinna till ett möte på dagis. Det var mest bara upp och iväg, genom en iskall promenad med blåst och snöblandat regn, enbart för att mötas av beskedet att mötet är inställt för att personalen som skulle hålla i det blivit sjuk. Någonstans där ville jag gråta, med hackande tänder och en blöt kaluffs som fick mig att se ut som en dränkt katt, men det var bara att vandra hemåt (läs: åka pendeltåg) igen. Hann iallafall stanna vid affären och inhandla förnödenheter så att jag inte behöver gå hungrig idag, och "råkade" även köpa med lite gottis som ska underlätta alla samtal jag måste ringa. Jag är ingen pratsam person såvida jag inte är bekväm i situationen, och jag kommer nog aldrig bli bekväm med att ringa någon form av auktoritet. Hoppas chokladen hjälper.. 

(Men först ska jag se alla missade avsnitt av julkalandern, så det så.)

Får jag lov?

På söndagar känner jag mig alltid tvingad till att komma upp med ett gott humör, åtminstone söndagarna i december. Men alltså, jag är en förfärligt dålig morgonmänniska och även om jag är skapligt pigg så får jag aldrig i mig någon frukost. Så där sitter vi och gör ett tappert försök till att få en mysig adventsfrukost. Christoffer med sitt kaffe, Frank med sin smörgås, jag med mitt ingenting och egentligen, egentligen vill jag vara ett åskmoln men låter bli med det. Det är ju faktiskt andra advent. Och då ska det vara mysigt, frukost eller inte. Frank var nöjd iallafall!

Innan herren i huset gick till jobbet tog han och barnet en liten sväng-om i vardagsrummet. Inom loppet av en halv minut hann jag ta sisådär hundra bilder på härligheten, men det är ju så fint. Nu är vi iallafall pigga, har ätit falukorvslunch och Frank sover sin dagliga vila medan jag sitter här och inte riktigt vet vad jag ska hitta på. Inte mer än att skriva ett alldeles för tråkigt blogginlägg här alltså..

Be good or be gone.

Vad som gör att jag trivs lite extra mycket idag:

•  Min kärastse gav mig sovmorgon idag (vaknade 8:00, hurra!) och jag fick så mycket   energi av det att jag kände för att diska innan jag ens ätit frukost. Det har nog aldrig hänt förut.
  
  
• Nyhetsmorgon ger mig julkänslor som ingenting annat. Kalla mig gärna pensionär-madde.
  
  
• Julkalandern i år verkar vara fantastisk.
  
  
• Frank hämtas tidigt från dagis idag. Hjälp, vad jag saknar honom. 
  
  

Vad som gör att jag otrivs lite extra mycket idag:

• Dessa jobbiga telefonsamtal som jag försökt ringa VARJE DAG den här veckan, utan att komma fram. Det är inte så att jag gillar att gå med ångest, jag vill bara få det överstökat och tycker därmed att myndighetsmänniskor borde vara bättre på att svara i telefonen. Det blir ett himla liv om man själv missar en telefontid med ett par timmar, men dom får visst göra lite hur som helst...

In the future when all's well.

Jag har inte velat vara helt öppen med min sjukdom här i bloggen. Dels för att jag inte vill att det ska framstå som någonting svårt och jobbigt och som gör hela mitt liv till en misär när det inte är så, men jag tror att det lätt kan låta så om jag bara skriver om när det är jobbigt och när jag stöter på motgångar. Jag vill inte heller bli "hon som är sjuk" när det är en sån liten del av den jag är. Jag är så mycket mer än min sjukdom, den är bara någonting som härjar i min kropp och som gör min vardag lite mer annorlunda än andras. Men också är det för att jag kännt mig väldigt ensam i den, jag har aldrig stött på en enda människa med min diagnos och med mina symptom och därför har jag också velat hålla det ännu mer för mig själv, för jag har kännt det litegrann som att jag är den enda i hela världen som har det här. Alla vet vad MS är för något, och alla vet vad ALS är för något. Men ingen vet vad CMT är för något.

Jag har i flera år sökt runt på google, i hopp om att hitta mer information och framförallt; hitta någon som har det som jag. Inte ens på neurologmottagningen jag går på finns det någon med min sjukdom, det är bara jag. Jag vet inte varför jag aldrig sökt på youtube förut, men igår gjorde jag det, och fann den här videon.

Jag blir både glad och ledsen när jag ser den. Det gjorde ont att se hur dom har det, även om det är precis så där jag har det. Det är både överväldigande och befriande att få höra orden dom säger, alla tankar jag har haft genom åren som någon annan sätter ord på. Det finns fler än jag. Känner mig tacksam över att mina händer och armar är såpass friska som dom är, och tacksam över att det är en väldigt liten risk att jag fört det här vidare till min son då ingen annan i min familj eller släkt har sjukdomen. Och skulle han ha den så skulle han aldrig behöva gå i arton år av ovisshet, som jag gjorde. Bara det känns som en stor lättnad för mig.

Så ja, om man undrar vad det är jag egentligen babblar om när jag skriver att kroppen har en svag dag, att benen känns förlamade eller något annat knasigt, då tycker jag att man kan ta en liten titt på den där videon.

Ett bajsinlägg.

Man kan säga att jag lever för helgerna numera. Det är verkligen min och Franks tid, som jag saknar så mycket under vardagarna. Och trots att jag fortfarande inte är frisk och att det innebär att det är väldigt krävande för denna stackars kropp att ta hand om en 1-åring så försöker jag att koppla bort det bäst det går och bara ta vara på alla stunder, för innan man vet ordet av det så är det måndag och då skiljs vi åt igen. Efter gårdagens bajsexplosion kan jag iallafall lägga till "stresstålig" som egenskap på mitt cv - vi kan sammanfatta det som så här att jag aldrig har sett så mycket bajs komma ur en så liten kropp: Det lät verkligen som ett (eller snarare fem) sånt där splorf som när nyfödingar gör i blöjan. Det tog inte lång tid förrän det var på hela barnet och efter några sekunder även på hela mig, inklusive matstolen. Frank var jättelycklig, jag försökte desperat låta lugn när jag bad honom att inte stoppa in sina bajsiga händer i munnen, samtidigt som jag kånkade på bajsigt barn + bajsig stol in i duschen. På något vis fick jag tillslut in bajsbarnet och bajsstolen i badkaret och idag kan jag skratta åt eländet, men igår, just där och då, ville jag gråta. Synd att det inte finns på film, jag hade förmodligen aldrig slutat skratta.

Idag gick vi upp i gryningen och hade adventsfrukost, alla tre. Busvädret har mer än gärna hållit oss inomhus och vi har badat, myst, dansat, tittat på Mysteriet på Greveholm (världens bästa julkalender!), lekt med lego, tittat på regnet som forsat och ätit pastasallad. Precis som en söndag alltid borde vara, i min mening.

Börjar se en ljusning.

Jag hostar fortfarande utan hejd, och snoret rinner likt en tsunamiflod, men halsontet är borta och tandvärken börjar gå över. Och trots att det inte är någon snö utanför fönstret så har julkänslorna redan börjat bubbla i kroppen. Julen har alltid varit magisk för mig, men det är ingenting mot vad det har blivit nu, med en liten pojke i familjen. Inte började det bubbla mindre i kroppen av att vi satte upp julstjärnan och adventsljusstaken igår heller, åh. Nej, det här med barn och jul... det är en vacker kombination.

Sämre kan man ha det.

Dagar som igår borde man unna sig oftare. Nästan jämt när vi alla tre är lediga samtidigt så brukar vi flänga runt på mina sjukhusbesök eller åka hem till någon, vi brukar iallafall inte vara hemma. Men igår var vi just det, bara hemma. Vi myste, fixade och donade, handlade mat och lekte i lekparken. Jag tror att Frank behövde en lugn dag med bara mamma och pappa också, det är ju lite av en livskris att helt plötsligt blir lämnad på dagis med människor som inte är ens föräldrar. Så, igår tankade vi kärlek för fullt och det gjorde nog gott i själen för oss alla tre...

På kvällen så lagade jag en fars dag-middag, som inte blivit av eftersom jag legat döende i förkylning. Jag är ingen stjärna i köket, blir lätt stressad och nervös och gör ofta fel, men jag fick ihop någon sorts grytantjosan som faktiskt var... god. Jag är helt förvånad, och roligt var det också. Nu kanske jag faktiskt orkar ta tag i mina icke-existerande matkunskaper så att min son slipper äta brända köttbullar, torra laxfiléer, överkokt pasta  och annat som inte är så väldigt aptitligt.

Och ja, kvällen avslutades i soffan framför Harry Potter med min käraste och ett stort glas coca cola. Bättre kunde det inte riktigt ha blivit. Tack för igår.

På't igen.

Det börjar bli komiskt det här. I senaste gnällinlägget skrev jag att jag inte skulle gnälla om sjukdomar och krämpor igen, att det blivit lite mycket den senaste tiden, så jag håller mig till att enbart meddela er om att dagisbasiluskerna har mig i sitt järngrepp igen och att det är mycket synd om mig. Igår blev Frank hemskickad från dagis också, efter att ha elefantbajsat diarré flera gånger. Han har inte gjort det sedan dess dock, så det verkar inte ha varit någon långvarig historia, men han får vara hemma idag också. Mest för säkerhetsskull.

Något som gör det lättare att uthärda dom envisa bacillerna som inte vill lämna min kropp är att leva med Christoffer. Han bäddar ner mig i soffan, springer runt som en yr höna och hämtar saker åt mig innan jag ens hunnit be om det själv. Han hjälper mig till toaletten, han sitter på sängkanten och stryker mig över håret och pussar min panna på ett sätt som gör att jag känner mig tryggast i världen. Han är bra fin han, min Christoffer. Jag älskar honom fasligt mycket. Igår, idag, imorgon. (För alltid.)

Bröllopsbild.

Grattis igen, tjusiga ni. :-)

Det här med att vara borta från sitt barn.

First of all; Bröllopet igår var helt fantastiskt. Det brukar bröllop vara, liksom överlag, men det blir så mycket mer speciellt när det handlar om några som man tycker så himla mycket om. Gratulerar till herr och fru Wiberg!

Jag har sett fram emot det här bröllopet länge, men vad jag inte har sett fram emot är att det också varit det datum som inneburit att Frank skulle sova borta för första gången. Tror att jag låter som världens fånigaste människa när jag säger att vi har laddat mentalt i flera månader, men jag kan inte hjälpa det. Min syster var dock en toppenbarnvakt som hade koll på min 1-åring + sin egna 2-åring samtidigt, tycker hon förtjänar en medalj nästan, speciellt när jag fick höra att min son hade kissat på golvet och krypit runt i det, samtidigt som min syster krypit efter och desperat försökt torka upp härligheten, samtidigt som min systerdotter tyckte att det var en jättebra idé att rida på sin mammas rygg. Jag har fnissat hela dagen åt det här, och blivit ännu mer beslutsam om att jag aldrig ska ha två småbarn samtidigt, mest för mitt psykes skull. Nåväl, det positiva med att sakna ihjäl sitt barn är att man har så mycket energi att det både räcker och blir över och på så vis har jag kännt mig som världens bästa mamma idag, även om jag pussade honom så mycket att han började gråta. Det får han faktiskt stå ut med, tycker jag.

Hemmatanten.

Alltså, att stryka ett ton kläder... roligare saker har jag haft för mig i livet, och ändå älskar jag att stryka, det är lite av en fetish jag har. Men det tar liksom aldrig slut, tror min axel går ut led snart. Jobbigt att vara vuxen.. För övrigt ska jag börja ta lite mer bilder igen, kameran har stått och dammat igen i två veckor och det ger mig lite ångest att ha missat att dokumentera två veckor ur livet, eller främst Franks liv. Det händer så mycket med honom varenda dag att två veckor känns som en helförvandling, även om det inte går att fota när han säger "DÄÄÄR!" tusen gånger varje dag. Tjatigt och alldeles, alldeles bedårande..

Nu ska jag äta litegrann, skriva listor och tänka till, diska, duscha och sen stryka lite till. Ibland kan det faktiskt vara rätt mysigt med sånna dagar, speciellt när den unge herrn i familjen är på dagis och man kan göra allt utan att sjunga imse vimse spindel, klappa händerna och på andra sätt roa ett uttråkat barn samtidigt. Allt det där ska vi ändå göra ikväll, och skrubba oss rena, för imorgon är det bröllop!

Bara för att det är så fint.

Lite bä och lite bu.

Nu blev det en sån där ofrivillig bloggpaus igen. Jag vill dock börja med det roliga: I lördags var jag på min allra första möhippa (möhippemiddag åtminstone) någonsin och det var så himla roligt. Trevligt sällskap, roliga shower och en blivande brud som lyste av lycka hela hon. Det var det roligaste jag har upplevt på väldigt, väldigt länge. :-) Men dessvärre (nu kommer vi till den tråkiga biten alltså) började jag helt plötsligt må sjukt illa under middagen. Jag gjorde några tappra försök till att gå ut och ta luft och hoppas på att illamåendet mirakulöst skulle försvinna, men nej... så himla typiskt. Jag fick tacka för mig (och tack till världens snällaste stina och fia som såg till att jag kom hem både hel och ren) och natten följdes av många turer till toaletten och sisådär en miljard spyor. Efter en kräk-graviditet och ett hur-många-gånger-kan-man-bli-magsjuk-på-kortast-möjliga-tid-år så är jag inte så känslig av mig längre, men utmattningen är total. Jag börjar iallafall känna mig lite sugen på mat igen, och nu är svärmor här och passar monstret medan jag ligger här och tar igen mig. Hoppas på att resten av veckan går i friskhetens tecken, nu har vi ej tid att vara sjuka mer.

Och ja, när jag är frisk kanske jag kan börja med att sluta att skriva blogginlägg om hur himla sjuka vi är och hur himla synd det är om oss, så himla self-pity är jag ju inte egentligen... (Okej, när jag var så trött att jag nästan somnade mitt under kräkfesten och vaknade av att jag var på väg att missa påsen, då undrade jag om någon någonsin haft det så hemskt som mig. Kan ju ej vara möjligt.)

Med vänliga hälsningar,

tuff_tjej_90

Onsdag.

Ibland vet jag inte riktigt vad jag skulle göra utan lugnande ord. Jag har haft det så här hela livet, men ändå vänjer jag mig aldrig, aldrig blir jag mindre rädd. En vanlig förkylning slår ut min kropp totalt, och de senaste dygnen har mina leder och muskler gjort så ont att jag gått runt som en zombie helt oförmögen att göra någonting vettigt alls. Häromnatten vaknade jag med en fruktansvärd smärta i ena underarmen och hann tänka både en och två gånger att jag fått en blodpropp, och dagen efter trodde jag att jag drabbats av reumatism. Igår ville benen helt plötsligt inte bära mig, jag hängde på möblerna och kravlade längst väggarna för att ta mig framåt med två ben jag knappt kände att jag hade. Jag vet att det blir så här, jag vet att det är fullt logiskt. Alla människor blir svagare när man är sjuk, och det är självklart att min kropp tar det hårdare. Och ändå, efter alla dessa år, ligger jag där med hjärtklappning och tror att livet för alltid kommer vara så här. Men så vaknar jag idag med en kropp som fungerar igen, och allt känns helt plötsligt lite bättre. Nu är vi alla tre på bättringsvägen iallafall, vi slog nämligen på stort och blev sjuka alla tre samtidigt. (Inatt sov Frank första natten i ett enda svep sen i fredags, tack gud.)

The joy.

Alltså, tanken var att vi skulle ha en myshelg, min son och jag. Efter att han gått en hel vecka på dagis höll jag på att dö någon sorts saknad-död och jag såg fram emot att bli tankad av Frank-kärlek hela helgen, och det har jag visserligen blivit, men hjälp vad jag är trött. I fredags blev han sjuk med hög feber och snuva, och det har inte riktigt gett med sig. Jag har lyssnat på gnäll och kink dagarna i ända, torkat snor, stoppat i små babyalvedoner i liten babystjärt och blivit utskälld av ägaren till nämnda babystjärt, suckat åt flygande mattallrikar och ovanpå det här har vi varit vakna halva nätterna alla tre. Det har med andra ord varit allt annat än en mysig helg, men jag har iallafall fått sno pussar när jag vill och inte behövt vänta till 15:00. Inatt hoppas vi på sömn och ett friskt barn!

Förlossningsenkät.

1. När fick du reda på att du var gravid?

Den 22:a februari 2010.

2. Hur gammal var du?

Nitton år.

3. Hur tog din partner det?

Precis som jag, vi blev chockade och låg och stirrade i taket. Pratade lite lätt om vad vi skulle göra, sög på karamellen i ett par dagar men allt kändes egentligen så självklart. Då grät vi en skvätt och var lyckligare än någonsin.

4. Mådde du mycket illa?

Jag började kräkas någongång i vecka sju, och sen kräktes jag 1-5 gånger varenda dag fram till vecka tjugo, och efter det sporadiskt hela graviditeten igenom.

5. Var du känslig?

Inte vad jag minns. Dock lättirriterad mot slutet.

6. När kände du bebisens första sparkar?

I vecka 16 kände jag första sprattlet.

7. Var du ofta orolig?

Ja, i början.

8. Sparkade bebisen mycket?

Massor!

9. När började du läcka bröstmjölk?

Jag läckte ingenting.

10. Fick du bristningar?

Hela magen blev randig.

11. Blödde du någon gång?

En gång i vecka 27, vet fortfarande inte vad det berodde på.

12. Hur många ultraljud gjorde du?

Tre - ett i vecka 8, ett i vecka 19 och ett i vecka 32.

13. Hur ville du att din förlossning skulle se ut?

Komplikationsfri.

14. Hur började din förlossning?

Ja alltså, genom att åka in på förlossningen och göra mig iordning inför kejsarsnittet.

15. Hur många timmar tog förlossningen?

Eftersom att han föddes genom kejsarsnitt så tog det väl inte mer än någon minut. Jag vet inte riktigt, jag var sövd.

16. Födde du vaginalt eller kejsarsnitt?

Kejsarsnitt.

17. Hur mycket var du öppen när du kom in?

Ingenting.

18. Vilken bedövning tog du?

Morfin, efteråt alltså.

19. Dragen med sugklocka?

-

20. Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen?

-

21. Blev det komplikationer?
Inga alls! Allt gick som en dans.

22. Vad tyckte du var jobbigast?
Att inte kunna ta hand om den nya lilla människan på flera dagar för att jag inte kunde röra mig.

23. Var du rädd för något?

Jag var jätterädd för att få någon form av infektion förstås.

24. Skrek du?

Jag typ skrek-grät första gången jag fick se Frank, men nej, jag skrek inte av smärta alltså. Bara kved.

25. Hur många var inne i förlossningsrummet?

Hela rummet var fullsmockat, tio personer minst.

26. Hade du någon nära med dig?

Christoffer fick vara med mig hela tiden tills jag sövdes.

27. Fick du sys?

Jag har ett tjusigt ärr på magen.

28. Vilken vecka födde du i?

38+2 om jag minns rätt. Han kom 1,5 vecka för tidigt iallafall.

29. Vad var vikt och längd på bebisen?

Han vägde 3200g och var 51cm lång.

30. Ammar du?

Nej, har aldrig gjort. Försökte och det funkade inte för någon av oss.

31. Hur gammal är bebisen nu?

Ett år, en vecka och en dag.

32. Vad tyckte du om förlossningen?

Den var fantastisk. Det där att man inte känner samma himlastormande känslor under snitt som under en vaginal förlossning är bullshit, och ändå fick jag inte träffa Frank förrän fyra timmar efter han kom ut. Men den stunden, när jag fick se honom första gången, det är min förlossning. Bästa beskrivningen: kärlek i dess renaste form.

33. När kommer nästa barn?

Det vet jag inte, men inte innan Frank är 3-5år iallafall.

Men just det ja.

Oj, det blev visst en liten bloggpaus. Jag har liksom tappat lusten litegrann, till det mesta just nu. Frank har börjat på dagis, och det gör ont i hjärtat. Vi upptäckte att vi inte alls är redo för att lämna bort vår pojke, trots att Frank tycker att det är det roligaste ever. Det finns inget normalt med att lämna bort sitt barn, men jag antar att vi vänjer oss, och att vi kan se det som något positivt att Frank blir så stimulerad hela dagarna och att vi lär oss hantera saknaden när han är där. Sen är det förstås mycket annat som gör att jag känner mig låg, men jag orkar inte riktigt gå in på det. Försäkringskassestrul i vanlig ordning, bristen på hjälp och en apati som infinner sig i mitt sinne och jag orkar liksom ingenting. Kroppen är svagare än någonsin, slog mig halvt fördärvad i hallen och ond rygg gör att jag knappt kan lyfta mitt eget barn. Så ja, det gör ont både inuti och utanpå just nu. Men det blir bättre, det blir det alltid. Saker kommer att lösa sig. Nångång. Tills dess ska jag försöka skjuta undan apatin och göra det lilla jag kan, bara för att göra någonting. Det hjälper alltid.

Och i helgen hade vi ju kalas x2 här hemma. Tack till alla som kom, och tack för alla fina presenter! Nu har vi en 1-åring här hemma, det känns konstigt och jättefint.

Den vackraste stunden i livet var den när du kom.

För ett år sedan låg jag med plågsamma smärtor i en hård sjukhussäng med morfin som pumpades in i min kropp, utmattad efter en lång och svår graviditet och en ihopsydd mage. Men aldrig har jag varit så lycklig, aldrig har jag älskat så mycket och aldrig har jag kännt mig så hel. Året som gått har varit det bästa i mitt liv, och jag älskar den här lilla pojken så att hjärtat nästan brister. Idag är det bara din dag.

Den 20:e oktober 2010:

Fyra månader:

Sju månader:

Tio månader:

Födelsedagsbarn:

Frank och hans käraste.

Idag är det en stor dag i Franks liv. Medan jag trodde att vi skulle ha en badstund i sedvanlig ordning så valde Frank att ha en snoppstund istället. Elva månader, tre veckor och fem dagar tog det innan han upptäckte att snoppen följer med till badkaret också, och inte bara sitter där under blöjbyten. Grattis min son!

Hej hösten.

Det finns nog inget bättre än hösten, på riktigt, utan tvekan min favoritårstid. Jag älskar min nya gröna jacka, min gamla vita halsduk som borde vara sönder för längesedan och mina nya sockor. Jag älskar att titta ut genom fönstret och se alla regnbågens färger på träden, och hur asfalten doftar regn. För snart ett år sedan åkte vi in till förlossningen en tidig höstmorgon, och av någon anledning var jag väldigt bestämd med att vi skulle åka buss dit. På bussen satt trötta människor på väg till jobbet, och förmodligen tog dom för givet att jag också var på väg till jobbet och inte till min egen förlossning. Dagen efter Franks födelse kom första snön, men det tänker jag ignorera nu och hoppas innerligt att vintern väntar ett tag till. Hu.

Och idag är dagen när jag åt popcorn till frukost, mycket nyttigt.

Jag älskar dig, min Christoffer.

mmmmmmmmmmmmmm du hötte åt gamarna som jagade och följde mig
mmmmmmmmmmmmmm du drog mig upp ur skiten
mmmmmmmmmmmmmm du badade du sköljde mig
mmmmmmmmmmmmmm vi simmade mot strömmen i de stridaste av strömmar
mmmmmmmmmmmmmm för du sa man blir vacker om man följer sina drömmar

mmmmmmmmmmmmmm så svag för din skönhet, och allt det du är

Torsdag.

Så jävla fail: Jag ringde nyss och beställde födelsedagstårtor till Franks 1-årsdag. Jag sa att hans namn ska stå på tårtan, och frågade vad det fanns för färger. Fick "blå, grön, gul, röd och... rosa, men antar jag att du inte vill ha, höhöhö!" till svar och undrade lite vad det är med världen. Nu hade jag inte valt rosa ändå, helst hade jag velat ha vit men när inte det fanns så fick det bli en grön tårta. Tycker bara att det är hemskt synd att vi inte får möjligheten att välja en rosa tårta till vår sons 1-årsdag, åtminstone inte utan att få ett skratt som gensvar. Frank är liksom 1år, han vet inte ens att han är en pojke än, rosa är enbart en färg, tårtan ska ändå tuggas och jag kan fortfarande inte förstå att man delar in små barn i fack. Nåväl, jag tackade för mig och är nöjd med mina gröna tårtor, men med ett litet sting av uppgivenhet i magen.

När småbarn blev stora.

Ibland när jag säger till folk att jag är född på 90-talet och har barn så reagerar många med att bli väldigt förvånade, men säger jag att jag är 21år och har barn så är det ingen som ens höjer på ögonbrynet. Men det är ju så, att vara född på 90-talet låter verkligen så himla pluttigt. Jag kan inte riktigt greppa det där, när vi kollar på Idol (jag skäms, men jag är fast) där dom flesta är födda 94-95 = bebisar, i mitt huvud.

Jag: Det är något som är så himla konstigt med att dom är födda 95... jag kan inte förklara vad.
Christoffer: Har nittiofemmor bröst än liksom?

Jättekonstigt ju.

(Och jag är inne i värsta bloggtorkan. Jag har ingenting att skriva om, är sämst i världen på att lämna kommentarer - men jag läser era bloggar för fullt, jag lovar! Jag ska bli bättre på att lämna fotspår snart..)

När mirakel sker.

Dagen i korthet: Möten som inte gav mig särskillt mycket och som lämnat mig med mer ångest än innan, shopping i stora lass, en son som mer än gärna pratat högljutt med varenda människa som vi har gått förbi och inte minst vinkat hejvilt med sin lilla hand utan styrsel, mc donalds och häng med bästa svärmor.

Dagen i storhet: Och äntligen kom lilla Elida ut och hälsade på världen, som jag har gått på nålar dom senaste dagarna. Grattis till fina föräldrarna, och väl kämpat av mamma Kaya! <3 

Och lite sjukstuga igen.

Dumma förkylning som har drabbat oss igen, fast den här gången är det Christoffers tur. Seriöst - hur ska vi klara av dagisbakterierna?! Dom sägs ju vara mycket mer aggressiva, och jag är som tidigare nämnt inte alls bra på att vara sjuk. Min kropp slutar fungera av en vanlig blaskförkylning och jag blir helt sängliggande, så jag längtar inte. Fast ja, i samma sekund som jag blev gravid försvann mitt immunförsvar (jag som aldrig var sjuk blev helt plötsligt smittad av alla möjliga obehagliga ting, och det har inte slutat än) så jag kanske borde ha blivit van. När jag fick min tredje magsjuka inom loppet av ett par månader så kände jag att jag hade koll på läget iallafall, så jag kanske lär mig hantera dessa förkylningar också...

Idag var mamma och pappa här och körde slut på Frank, medan jag satt och drack coca cola och åt wienerbröd som dom hade köpt med sig till mig (nej, dom skämmer inte bort mig alls...) och jag kan inte låta bli att tycka att det var lite skönt, det behöver man ibland. En liten paus i vardagen, att ta det lugnt en stund och bara få titta på. Frank somnade som en död när dom hade gått hem efter allt bus, så nu laddar jag upp med ännu mer energi. Life is good, och jag längtar efter min käre.

Senaste dagarna.

Dagar som dessa vill jag alltid ha. När vardagen flyter på som den ska, när jag får tillbringa den med fina människor och när min son är mer underbar (och mer trött) än någonsin, då trivs jag som en fisk i vattnet. Nu får jag nog lov att säga att han går mer än vad han kryper, nu kryper han mest när han har bråttom eller ska ut i hallen. Det är väldigt vingligt ännu, och självklart helt bedårande eftersom att han ser ut som en full liten pingvin. Och the stoltness: igår när Christoffer frågade "Kan pappa få nappen?" så kröp Frank fram till honom, tog ut nappen och satte den i Christoffers mun. Nog för att jag kan förstå att han förstår vad ordet napp betyder, men helt plötsligt förstår han uppenbarligen innebörden av "kan jag få" också. Och det här måste vara helt sjukt tråkigt för andra att läsa om, det är förmodligen bara jag som sitter med ett fånléende på läpparna när jag skriver om hans framsteg, men jag kan inte rå över att jag blir stolt som en tupp när han lär sig någonting nytt. Ni får helt enkelt stå ut..

I förrgår var min fantastiska, fina och underbara vän Madeleine här och lekte loss hela eftermiddagen och kvällen. Hon är även Franks gudmor, och då måste man självklart ta tjusiga bilder. Ni är så bra!

Och igår hade vi en liten familjeträff här hemma, och det är som vanligt trevligt och fint. Christoffers pappa, bror och syster med familj var här och pratade bort flera timmar. Frank var också med, men eftersom att vi försöker få honom att bara sova en gång om dagen är han redo för natten runt 17:00, och med andra ord koko i huvudet runt 18:30 så efter att han klämt och kännt på en skräckslagen Molly var det bums i sängen och han somnade mitt i vällingen. Jag vet inte riktigt hur vi ska lösa det där, för han sover trots allt tre timmar om dagen, och ändå är han helt färdig när kvällen närmar sig. Nåväl, jag är bra på att komma in på sidospår men iallafall - här kommer ett par bilder.

Onsdag.

Någonting jag inte visste om innan jag fick barn är att barn på elva månader svänger väldigt mycket i humöret. Från arg till glad, från ledsen till allvarlig, från bekymrad till överlycklig inom loppet av en minut ungefär. Och jag dör stora sötdöden.

Vide.

För ett helt år sedan idag fick jag ett sms på en skrynklig varelse som fått namnet Vide. Han är den bästa lilla ungen näst efter min egen, han är Franks finaste buddy och hans mamma är min finaste Sandra. Grattis på 1-årsdagen, lilla hjärtat!

Det har varit en konstig dag idag. Lågt blodtryck, skakande händer, hantverkare som tagit bort trösklar och helt plötsligt klampade en försäljare in i hallen utan att plinga på, för att han såg att hantverkaren gick ut och att han med andra ord visste ett någon var hemma. Ej okej. Ibland önskar jag att jag var bättre på att säga ifrån, men jag kommer nog förbli alldeles för snäll. Min sämsta egenskap, for sure. Skärpning Madde!

Men dagen har varit fin också, trots allt. Elva månader, en vecka och sex dagar tog det för mig att klara av att lyfta i och ur Frank från badkaret alldeles själv. Hej kroppen, välkommen tillbaka! Sånt där som är en självklarhet för dom allra flesta, men fantastiskt stort för mig. Nu ska vi bada och plaska varenda dag, och kunna göra det när som helst och inte enbart när Christoffer är hemma. Barnsligt glad är jag. :-)

Lördagstrött.

Hemma igen och nerbäddad i soffan efter en fantastiskt god födelsedagsmiddag hos Marie och Jocke. Tack för en trevlig kväll och ha den äran igen, världens bästa svärmor! Jag är hemskt trött idag och har varit det precis hela dagen, trots att jag fick sovmorgon ända till 08:30. Pappa har varit här och målat om sovrummet, inte för att det gjorde mig särskillt trött, men jag är helt förundrad över hur lite färg och nya tapeter kan göra om ett rum så mycket. Ingen mer grön-dassig färg, nu hälsar vi på blommorna istället. Och äntligen har vi fått till möblemanget så att Frank kan få ett eget krypin. Eftersom att vi bor i en liten tvåa som är byggd så konstigt att vi inte har något riktigt kök men ett jättestort sovrum så kan även Frank få en egen hörna. Tror inte att han har något behov av det ännu, men det kommer säkert en dag när även han vill vara ifred och leka för sig själv. Känns skönt att vi kunnat lösa det på det här viset, tills vi bor större. Det inredningsbubblar i mig!

Soffdebuten.

Frank har nyss lärt sig klättra upp i soffan. Jag har fasat för den här dagen och nu är den här, och jag har nog fått tusen hjärtattacker under dessa tre dagar. Han kan inte bedöma alls var soffan tar slut, han reser sig upp hela tiden och vi sätter honom ner hela tiden, jag får inte mycket annat gjort under dagarna. Vi nöter, nöter och nöter - i soffan ska man sitta ner. Lättare sagt än gjort för en gosse på elva månader att förstå. Igår reste han sig mot ena soffkudden, som välte, och föll handlöst bakåt. Han fick en fin bula i pannan, hans mor fick några gråa hår och jag kanske inte behöver säga att jag längtar till att soffan blir ointressant för honom. Just nu är det ju så spännande, såklart.
Det här med att lära sig gå har han nog lagt lite på hyllan också, han kryper mestadels och går sina ostadiga 5-7 steg mellan möblerna och sen tycker han att det räcker. Jag måste säga att nu när han har upptäckt soffan så gör det inte så mycket att han väntar lite till med att lära sig gå på riktigt, det kanske resulterar i några vurpor mindre iallafall. Känner just nu att jag vill mura in hela hemmet med kuddar..

Vuxenpoäng?

I förrgår köpte jag en höstjacka, så nu har jag både en höstjacka OCH en vinterjacka. Vad har hänt? För bara ett par år sedan jackvägrade jag även den kallaste vargavinter och nöjde mig med tjocka tröjor och halsduk. Har jag blivit vuxen på riktigt nu?

Oh the joy.

Det blev visst en liten ofrivillig bloggpaus. I min vildaste fantasti trodde jag att Franks basilusker inte skulle hoppa vidare till mig och att allt skulle vara frid och fröjd och att helgens planer inte skulle gå förlorade, men så blev det inte riktigt. Dock har vi haft det mysigt ändå, även om det är tråkigt att saker och ting inte riktigt blev som vi tänkt oss. Så blir det ibland, och tydligen blir det värre när han börjar  dagis..

I lördags förmiddag tog jag och min lilla familj + Linda&Daniel&Molly + Marie och Jocke en långpromenad till Ulriksdals slott och avnjöt en lunch i varma höstsolen. Fint sällskap, god mat, snorig jag. Efter ett par timmar gick vi hem, och någon timme därefter kom pappa och hämtade oss och sen var det vidare till Mickes 30-årsmiddag. Någonstans där blev allt kaos, när jag helt plötsligt blev så sjuk att jag fick kämpa för att ens kunna sitta upp, fick avstå från god mat och mitt i allt fick Frank ett hysteriskt utbrott som höll i sig HELA natten. True story, ingen andningspaus och detta har aldrig hänt tidigare. Vi vet fortfarande inte vad som hände, vi vet bara att vad-det-nu-än-var så gick det över med hjälp av alvedon, och efter den natten har han sovit som törnrosa igen. Nåväl, vi kände oss lite som sämsta gästerna i världshistorien, men iallafall - grattis igen till Micke på 30-årsdagen! Det var en jättemysig middag trots det lilla kaoset som vi orsakade..

Dagen efter var det tänkt att vi + pappa skulle ha en heldag på Skansen. Jag har inte varit där på många år så jag har längtat efter det här jag vet inte hur länge, men efter en natt med bristfällig sömn så kände ingen av oss att vi riktigt skulle klara av det. Framförallt inte jag som inte hade ork till någonting. Jag trotsade dock sjukdomen och tvingade min far att skjutsa mig till en loppmarknad, och trots att jag höll på att dö under bilfärden så orkade jag faktiskt gå ett par varv. Fick med en hel hög av vinterkläder, leksaker och böcker för nästan inga pengar alls så jag är sjukt nöjd. När det kommer till barnkläder handlar vi nästan enbart på secondhand, det är ju faktiskt så himla mycket smartare med tanke på att barnkläder (och framförallt vinterkläder) är hutlöst dyrt. Kläder i nyskick under hundralappen är sånt min snåla sinne dansar mambo av.

Dagarna som var efter det lilla äventyret behöver vi inte gå in närmare på. Kan säga så mycket som att det har varit igentäppta näsor, spyattacker, feber och migrän. Jag är dålig på att vara sjuk har jag kommit fram till, jag har verkligen kännt mig döende och tyckt synd om mig själv som aldrig förr. Men nu är jag tillbaka, och eftersom jag inte uppdaterat på ett tag så kommer ett par bilder från det lilla jag hann vara med på.