Ett bajsinlägg.

Man kan säga att jag lever för helgerna numera. Det är verkligen min och Franks tid, som jag saknar så mycket under vardagarna. Och trots att jag fortfarande inte är frisk och att det innebär att det är väldigt krävande för denna stackars kropp att ta hand om en 1-åring så försöker jag att koppla bort det bäst det går och bara ta vara på alla stunder, för innan man vet ordet av det så är det måndag och då skiljs vi åt igen. Efter gårdagens bajsexplosion kan jag iallafall lägga till "stresstålig" som egenskap på mitt cv - vi kan sammanfatta det som så här att jag aldrig har sett så mycket bajs komma ur en så liten kropp: Det lät verkligen som ett (eller snarare fem) sånt där splorf som när nyfödingar gör i blöjan. Det tog inte lång tid förrän det var på hela barnet och efter några sekunder även på hela mig, inklusive matstolen. Frank var jättelycklig, jag försökte desperat låta lugn när jag bad honom att inte stoppa in sina bajsiga händer i munnen, samtidigt som jag kånkade på bajsigt barn + bajsig stol in i duschen. På något vis fick jag tillslut in bajsbarnet och bajsstolen i badkaret och idag kan jag skratta åt eländet, men igår, just där och då, ville jag gråta. Synd att det inte finns på film, jag hade förmodligen aldrig slutat skratta.

Idag gick vi upp i gryningen och hade adventsfrukost, alla tre. Busvädret har mer än gärna hållit oss inomhus och vi har badat, myst, dansat, tittat på Mysteriet på Greveholm (världens bästa julkalender!), lekt med lego, tittat på regnet som forsat och ätit pastasallad. Precis som en söndag alltid borde vara, i min mening.