torsdag 30 augusti 2012

I got soul but I'm not a souldier.

Det som härjar i min kropp, det gör att jag inte kan bygga upp muskler. Dom muskler jag förlorar, dom förblir förlorade. Det beror på att mina nerver dör, från den yttersta änden, utifrån och in, för att sedan 'slockna' (jag tänker mig nerver som lysande trådar) mer och mer. När nerverna dör, då går inga signaler fram till musklerna. Mina nervtrådar är döda från knänen och nedåt, och det blir värre ju längre ut från kroppen man kommer. I tårna finns inget kvar, varken känsel eller muskler. Vid vristen ökar känseln något, för att sedan bli bättre ju högre upp på benet man kommer. Det som har hänt med mina tår och mina fötter, att dom inte fungerar längre, det är vad som kan hända med händerna också.
Därför var dagens sjukhusbesök en fröjd, när det återigen konstaterades att min sjukdom mest har satt sig i mina underben. Och det är okej, för man kan verkligen leva med det. Med viss hjälp, och ganska mycket envishet och tålamod. Testerna jag gjorde på händerna idag visade ökad styrka och känsel sedan senast (två år sedan) vilket kändes som en enorm seger och lättnad. Två års bärande på en unge har visst gjort sitt, en daglig träning man inte ens reflekterar över.

Min läkare, hon är en fantastisk dam i sina bästa år. Från ryssland, eller polen eller något sådant. Hon har så mycket krut och medmänsklighet i sig att hälften kunde vara nog, är specialist på det hon gör och spenderar flera månader om året i afrika för att hjälpa utsatta människor. Hon träffar så otroligt många människor i svåra situationer, och hjälper dom på alla sätt hon kan med kunskapen hon besitter. Innan jag skulle gå sa hon helt plötsligt: "Du är en av dom där som jag berättar om när jag träffar andra patienter, jag har dig som exempel. Att vill man så kan man." Och ja. Jag vet inte. Det var ju så mörkt där ett tag, och jag var så bräcklig. Jag kände mig aldrig tapper, som hon sa att jag har varit alldeles för länge, när jag satt och grät som ett barn hos kuratorn. Eller när jag rasade ihop på badrumsgolvet och inte kom upp för att kroppen inte kunde lyfta sin egen tyngd. Eller den gången någon föreslog för mig att rullstol kanske kan vara ett alternativ ibland, och hur någonting i mig dog just då. Men med tiden har jag insett att man inte är svag bara för att man har gråtit, hatat allt eller kännt en sådan vrede över det som drabbat en att man bara velat skrika. Att vara stark är att ta sig upp därifrån och sakta men säkert jobba sig framåt, det behöver inte ens gå fort. Det har tagit flera år för min del, att acceptera situationen som den är. Att vara stark är att tillåta sig känna den där vreden ibland och fälla några tårar, för ilskan och sorgen kommer alltid att finnas där. Det bara är så, och den försvinner inte bara för att man ler hela tiden. Att vara stark är gråta ut, vara förbannad och hata allt för att sedan gråta färdigt, omfamna situationen och resa sig upp en gång till.  

onsdag 29 augusti 2012

And if there is disease in you.

Mycket sjukhusbesök dessa dagar, både idag och imorgon. För en gångs skull är det iallafall jag som bokat tiderna, mest för att hålla koll på om någonting försämrats eller förbättrats i kroppen min. Imorgon ska jag träffa arbetsterapeuten för att kolla upp handmuskulaturen samt min neurologläkare för att få svar på funderingar. Jag känner ingen svaghet i händerna, men däremot lite stelhet och känselbortfall i huden. Sjukdomen är ju så himla individuell, vissa har enbart små besvär medan andra tappar förmågan att gå och/eller finmotoriken i händerna. Jag fick flera andra ovanliga symptom så som skolios, synfel och hörselnedsättning så jag tror någonstans att mina händer har blivit någorlunda skonade. Det verkar onekligen så, och det håller jag tummarna för.

Nåväl. Det där är ju faktiskt bara tråkigt och ointressant, men likväl det enda som händer i mitt liv just nu. Pojken är nattad, min käraste är på väg hem, maten var god och vädret är schizofrenigt, på lördag flyttar mamma och pappa och jag kommer sakna mitt andra barndomshem. Ikväll ska jag plöja några avsnitt av Desperate housewives, äta knäckemacka och dricka oboy, hålla en vacker man i handen och somna pensionärstidigt. I vanlig ordning, med andra ord.

söndag 26 augusti 2012


jag är glad i alla fall
att min sommarglass är kall,
att mitt vinterelement
kan ge mig värme
men i botten av min själ
finns det ängslan gott och väl
men mitt skratt är nog min bästa ägodel

lördag 25 augusti 2012

Hejdå sommaren?

Nu när vi har haft så många lediga dagar känns det verkligen som att vi har avverkat alla parker som finns här runt om, hundra gånger vardera. Det börjar bli lite tröttsamt känner jag, nästan lite tråkigt. Men barnet, han blir i extas så fort vi nämner ordet "gunga" och det är ju det viktigaste. Idag försökte jag däremot ta till vara på det och njuta som bara den, för nu märks det att luften är lite kyligare och marken lite våtare. Helt plötsligt och innan vi vet ordet av det så slår det om till höst, och då ska det byltas på fleecekläder och jackor, för att inte tala om vintern sedan... då kommer man nog rentav föredra att vara inomhus, och längta tillbaka till när det bara var att ta på sig skorna och gå ut. Kanske är vi inne på sista veckorna av sommarvärme nu?





tisdag 21 augusti 2012

Ajöken med dig!

Jag är ju väldigt glad att mitt barn äntligen har börjat tycka om Astrid Lindgren och så, för det är dom finaste barnböckerna/filmerna som finns, men alla små trudelutter som finns med i var och varenda en... dom fastnar, och sen går det inte att sluta. Bara att vänja sig va?

Tjingalonkaskonkan, knackamakadam, prusiluskan tjingatjongatjej... hej! Om prusiluskan prompt vill ha ett litet barn, så får hon ta nåt annat barn än mig, hej svej!

måndag 20 augusti 2012

Jag säger då det.

Jag älskar min unge, men ibland är han nästan världens jobbigaste. Vissa saker som tillhör trotsen ser jag som en spännande utmaning - såsom att lära honom att man inte springer ifrån mamma och pappa utomhus, håller handen över övergångsställen, visar empati (vi övar med dockan) och sånna där saker jag förstår att han inte kan och där det verkligen är vårt jobb att lära honom att göra rätt. Men när det kommer till att kasta mat med flit (trots tillsägelser), slå mamma eller pappa vid minsta motgång (trots tillsägelser) och vara jävlig så kan jag ibland känna att jag inte riktigt förstår dom här människobarnen. Eller som idag, när jag fick hålla fast en sprattlande och skrikande fisk i sisådär 3,5 kilometer. För han ville ju plocka blommor, och hälsa på fåglarna, och peta på stenar, och pilla i gräset. Och det fick han, men vi ville gärna hem innan solnedgången. Behöver jag säga att jag har ont i hela kroppen och är lagom slut i huvudet? Godnatt och sov gott.

lördag 18 augusti 2012

Det här med socker.

Är det bara jag som inbillar mig, eller har det blivit lite sämre med bloggandet hos dom flesta (nu läser jag typ bara fem bloggar iochförsig, men ändå) - har instagram och twitter och allt sånt där tagit över? Tråkigt isåfall. Personligen har jag lite av en torka, känns inte bra att skriva när hjärnan känns lika allert som ett russin ungefär. Får för mig att jag ibland fortfarande har semester, eftersom att Christoffer och Frank har det. Jag varvar emellan att fara iväg till praktiken, och att komma hem till värsta semester-feelingen där vardagen är utan måsten eller stress. Mycket skönt, men hjärnan går verkligen på lågvarv.

Och någonting som verkligen har gått överstyr är mitt tvångsmässiga ätande på kvällarna. Så fort barnet har lagt sig för kvällen så MÅSTE jag äta på någonting vilket allt som oftast blir popcorn, godis eller någonting vi bakat (för ja, vi har nog aldrig bakat såhär mycket under vår tid tillsammans) och jag äter liksom fastän jag inte är hungrig. Häromdagen bestämde jag mig för att gå tillbaka till mina gamla rutiner, att bara äta sådant på helgerna. Och det går ju så bra, egentligen, att ersätta det slasket med exempelvis frukt. För min del handlar det mest om att jag måste ha någonting att tugga på, och då går det ju minst lika bra. (Jaja, viktigpettrar, jag vet att det är socker i frukt också, men jag kan ändå inte påstå att en godispåse och ett äpple är samma sak eller lika illa.)

Frank har också kommit till en ålder när han är mer intresserad av vad vi äter, och det går inte riktigt att muta med någonting annat. För ett par månader sedan fick han sin allra första kaka när vi var på kalas, han gav sig helt enkelt inte. Det kändes konstigt, men ändå okej. Jag är ingen hitler när det kommer till socker, och vi har alltid sagt att den dagen han inte nöjer sig med med riskakor när vi andra äter bullar, då ska han få smaka. Mitt mål har hela tiden varit att inte erbjuda honom det innan han upptäcker det själv, och det är ett mål jag känner att vi har lyckats med. Nu gäller det bara att se till att han inte ser det som någonting självklart eller någonting som hör till varje dag, utan vet att det är någonting som man äter på kalas och liknande, och så småningom även få välja sitt eget lördagsgodis. Eftersom att vi aldrig själva äter glass eller godis eller liknande när han är vaken så nöjer han sig med äpple (det bästa han vet) men vet också mycket väl att när mormor och morfar bjuder på fika, då får man det där goda som kallas för glass. Det är en balansgång, det där. Förbjuder man så blir det mer spännande, erbjuder man det för ofta är det inte heller bra. Hur gör ni andra, vad har ni för tankar?

måndag 13 augusti 2012

The shadow.


Idag fann Frank en ny vän i sitt liv.
Man behöver aldrig vara ensam när man har sin skugga.

torsdag 9 augusti 2012

Punktform är bra ibland.

  • Frank har gått från att vara svårt snuttberoende och betett sig abstinens-aktigt så fort han inte har haft nappen, till att inte tycka att den är så värst intressant längre och ger den snällt till oss när vi säger att stora barn inte behöver napp på dagen. Jag vet inte riktigt vad som hänt, men jag gillar't.

  • Desperate housewives, världens bästa serie. Alltså, jag gråter och skrattar om vartannat och rycks med på ett sätt som gör att Christoffer ibland sitter och sneglar konstigt på mig. När jag fastnar för någonting, då går det oftast lite till överdrift (Det blir liksom lite av en besatthet, oftast i åratal, och det svalnar inte ens litegrann. Morrissey och Vänner är goda exempel på två ting som fungerat som terapi för mig under många år nu.) 

  • Idag kom papper från skatteverket om att jag nu officiellt bär ett nytt efternamn.

  • Jag som oftast föredrar att hålla mig i bakrunden och inte prata så mycket i onödan och som många gånger har en lång startsträcka innan jag känner mig bekväm i ett sällskap, trivs så otroligt bra på min praktik och känner mig så hemma och avslappnad. Jag är bra förvånad själv.

  • Tröttman från helvetet när jag kom hem idag. Jag trodde på riktigt att jag skulle börja grina av trötthet, kroppen försattes liksom i koma av sig själv och alla rörelser kändes tunga. Och ändå sitter jag här, klockan 23:06, vaken och pigg nog att skriva det här. Jag är helt enkelt inte bra på att somna innan jag vet att min käraste har kommit hem säkert. 

tisdag 7 augusti 2012

Hej vardagen.

Verkligheten har börjat för min del, men det är först idag det märks av. I helgen var vi bortbjudna på middag och trevligt sällskap hos Erik och Petra, igår hann jag med poolplaskande hos wibergarna efter praktiken, men idag kom jag hem till en tom lägenhet då herrarna är i stan och roar sig på egen hand. Jag behöver nog inte nämna att jag är lite avundsjuk på dom som har hela tre veckor kvar av semestern, men samtidigt är det lite skönt att ha kommit igång med vardagen. Jag blir lätt lite seg och handlingsförlamad när jag inte har rutiner, eller en anledning att komma upp på morgonen snarare. (Ja alltså, mitt barn är en ganska god (och icke tystlåten) anledning att komma upp på morgonen, men eftersom min käraste är av den sorten att han flyger upp som en raket ur sängen så fort frallan piper så brukar jag inte direkt behöva stressa upp...) Nu för tiden ringer min klocka 05:45, och vad jag gillar med det är den fantastiska morgonluften. Allt annat som har med sånna tidiga tider att göra är ganska jobbigt och o-roligt, men dom tankarna försvinner ganska fort när jag tar mig ut i morgonen. Tror inte det kommer vara samma mysfaktor i vinter, med sisådär -20 och en sol som inte behagat att visa sig än. Hej och hå vad man längtar..

lördag 4 augusti 2012

Av längtan till dig.

När man gör ett sånt här stort livsval, då är det inte konstigt att det sätter igång en massa tankar. Vad som ledde mig och oss hit, hur hopplöst det kändes förr och hur blomstrande världen är nu. När jag och Christoffer träffades, då var jag lite vilsen. Man kan säga att han plockade upp mig på vägen och visade mig hur det ska vara och framförallt, vad kärlek är för någonting. Åren innan honom hade jag några förälskelser, och ni vet, den där enorma bitterheten när det inte fungerade och hur man önskade att man aldrig hade träffat personen i fråga. Några var puckon, och det är nog okej att tänka så, det förvånar mig inte om dom tänker samma sak om mig idag. Några var inte puckon, men försvann från känsloradarn så fort det tog slut. Någon hade kunnat bli en bra vän om vi inte hade sabbat det, och någon har fortfarande en plats i mitt hjärta. Och det är nog okej, det också. För i slutändan spelar det ingen roll, om relationerna innan var dåliga eller om någon innan lämnade spår så djupa att hen för alltid kommer att vara ett kärt minne. Det ledde mig ju hit, och det fanns en mening med allt det där. Allt jag någonsin kännt för någon annan individ innan, det blev så väldigt litet i jämförelse, när jag träffade Christoffer. När jag träffade honom så var jag rentav rädd för att träffa någon överhuvudtaget, rädd för att vara så där naiv som man alltid är i början. Men på något vis fick han mig så trygg, och så lugn, och alla dom där orden vi sa till varandra, dom tvivlade jag aldrig på. För när man träffar sitt livs kärlek, då känns det i hela kroppen. Och det har varit så enkelt, dessa år, hur svårt det än har varit periodvis. Det har varit enkelt tack vare att vi haft varandra genom allt, blivit starka tillsammans och växt ihop. Tack för dessa år, för vår son och för framtiden som väntar runt hörnet. Jag älskar dig, min Christoffer.

fredag 3 augusti 2012

2012-08-01

Vi har varit lite hemliga och finurliga av oss i närmare ett år nu.
Tack för att jag får vara din i nöd och lust tills döden skiljer oss åt.