Det här med att pojkar inte får ha rosa kläder, eller några färger överhuvudtaget.

I vilken klädesbutik man än går in i, där det är uppdelat i flickavdelning och pojkavdelning, så behöver man inte mer än en ärta till hjärna för att kunna se skillnaden. Flickornas avdelning är fulla med färger, mönster och fantasi. Pojkarnas avdelning innehåller svart, grått och mörkblått. Det där har jag dock valt att strunta blankt i, eftersom att jag nästan somnar av tristess när jag går in på pojkavdelningen. Inte för att jag inte tycker om svart, grått och mörkblått - det har vi också massor av - men det vore väl hemskt tråkigt om det var det enda Frank fick ha på sig, bara för att han är en pojke. Jag vill erbjuda min son allt, rosa och blått, actionman och my little pony. Det är ju faktiskt vi dumma vuxna som valt att dela in SMÅBARN i fack, vilket jag tycker är fullkomligen onödigt. Skillnaden mellan flickor och pojkar kommer långt senare, och jag känner att jag vill hålla ifrån Frank alla ideal och förväntningar som ligger på honom bara för att han har en snopp, så länge det går. Det är en så kort tid i livet han kommer att få vara så fri ändå. Frank är inte en sämre pojke för att han har en blommig solhatt. Han är inte heller en riktig pojke om han väljer att leka med actionman när han är större. Han är en pojke, ett barn, oavsett vad han väljer att tycka om. Många tappar även hakan i golvet när jag säger att vi kommer låta honom ha klänning på sig om han vill det sen. Men jag menar, vad vore vi för föräldrar om vi stängde dörren för någonting som är hans jag? Om klänningen är någonting att klä ut sig i, en fas eller någonting som stärker honom, varför i hela fridens namn skulle vi, som är hans mamma och pappa, inte stötta det? Lika mycket som vi skulle stötta att han tycker att pojkavdelningen i klädesbutiker är värsta grejen, är grått och mörkblått det bästa han vet så är det vad han kommer få ha. Tills dess kommer vi erbjuda honom allt. Många verkar liksom tro att bara för att vi är öppna med att erbjuda honom allt så utesluter vi "stereotypiska pojksaker", men det handlar liksom inte om det. Jag vet en morfar som skulle bli glad i själen om Frank började spela fotboll, men som han själv sa: "Skulle han dansa balett skulle man ju sitta där och heja på ändå!" och det är precis det som det handlar om. En bättre förklaring orkar jag inte ge mig in på.

Och jag tycker att alla får göra precis som dom vill. Jag lägger mig inte i någons uppfostran whatsoever, och jag tycker INTE att man är en dålig förälder om man inte håller med mig i dessa frågor, det hoppas jag att ni förstår. Jag är lite rädd för att skriva om sånt här, med risk för att någon ska uppfatta det fel. Man har olika åsikter och väljer att göra på olika vis, och det är fantastiskt. Det jag tycker är hemskt tråkigt dock, och det enda som gör att det här är så viktigt för mig att skriva om, är när utomstående frågar "vad har ni spökat ut honom i nu?" eller diverse mindre genomtänkta kommentarer om Frank har någonting på sig som inte är svart, grått eller mörkblått. Det gör ingenting nu, men om bara några månader kommer Frank att börja förstå mer, och det vore väl hemskt synd om han blev påverkad av sånna kommentarer när det är precis det vi försöker att komma ifrån.

Tatueringar.

Carin undrade om jag inte kan lägga in bilder på mina tatueringar, och det kan jag ju göra. Det är trots allt en hobby som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. En väldigt dyr och smärtsam hobby, men ändå. Eftersom att jag är för lat för att ta nya bilder så får ni nöja er med gamla, där tatueringarna är alldeles nygjorda, svullna och kletiga.

Den här roskvisten sitter på min underarm, och det är den första tatuering jag gjorde. Jag var livrädd och ville gå hem, men jag blev glatt överraskad när det inte alls gjorde så ont som jag hade föreställt mig.

Eftersom att min första tatuering inte gjorde outhärdligt ont var jag ganska kaxig när jag la mig på britsen för att tatuera bröstkorgen. Efter sisådär fem minuter var jag dyngblöt av svett, skakade i hela kroppen och ville brista ut i gråt.



Det här är en halvfärdig sleeve som sitter på min vänsterarm. Egentligen ska den vara full med alla regnbågens färger, men det har inte blivit än. En vacker dag ska den bli färgglad, när jag har tid och pengar.

Housewife.

Fy, igår var jag ifrån Frank nästintill hela dagen. Jag undrar lite om det är så här Christoffer känner när han jobbar långa dagar. Isåfall har jag en nyfunnen respekt för honom, det var verkligen inte roligt. På förmiddagen var båda herrarna ute på äventyr, och när dom kom hem tog Frank en lur på två timmar, och lagom till att han vaknade så åkte jag iväg på bio och storhandling med pappa. Det var jättemysigt, men desto mer ledsamt när jag kom hem och Frank hade somnat för natten. Jag antar att det var nyttigt för mig, men jag är ju så van att vara med honom hela dagarna varje dag. Nästa prövning kommer i november när Frank ska sova borta för första gången, och jag laddar redan mentalt. Tanken var att jag och Christoffer skulle ta in på hotell på vår 2-årsdag som är om ett par dagar medan vi skulle ha barnvakt över natten, men det verkade bara bli krångel och tidsbrist så vi nöjer oss med en fin middag i stan istället under ett par timmar. Och sanningen är nog den att vi båda känner oss lite lättade, tror inte jag är helt redo för bortasovningar ännu...

Dagen ska gå i lugnets tecken hade jag tänkt. Frank sover nu, så det är en bra början. Ikväll ska jag stryka ungefär hundra ton kläder (jag satt i flera timmar häromkvällen!) och mixa ihop lite barnmat. Min blogg börjar förfalla till någon sorts husfru-tråk-blogg och jag somnar nästan när jag går in och läser här. Snart kommer jag väl att börja använda förkläden och självklart ha maten färdig på bordet när mannen kommer hem från arbetet. Jag har liksom tappat allt vad fantasi och inspiration heter, men så får det vara ibland. Jag skriver ändå.

Sjukstugan.

Efter ett par jobbiga dagar är ordningen återställd. I förrgår kom en bleknosig kille hem från jobbet, nyss legat avsvimmad på tågperrongen, full med feber och basilusker. Behöver jag säga att jag var orolig? Fy och sjutton... efter femton timmars sömn började jag känna igen min käraste igen. Nu hoppas jag att det är nog med sjukdomar för ett tag, åtminstone svimningsattacker, det kan vi vara utan. Speciellt när inte en jävel går fram och frågar hur det är, där han ligger som en livlös klump, mitt på en tågperrong. (Han kanske var en avsvimmad hemlös, i allsin dar. Och hemlösa är ju inga människor, klart man inte ska hjälpa dom. Fy för människor, jag blir så less. Ligger någon på marken så hjälper man på något sätt, det spelar ingen roll vad anledningen är att man ligger där!) Puss min finaste! Jag älskar att du är frisk igen, det där vill vi inte vara med om igen.

Förresten är jag nog världens roligaste sovkamrat ibland. Jag somnar nästintill alltid 1-2timmar före Christoffer, och är bortom all verklighet när han kommer och lägger sig, mitt inne i djupsömnen. Inatt hade jag tydligen tagit tag i hans ansikte och gett honom världens tungkyss. Och det är ju fint, jag älskar att pussa på honom och jag pussar på honom hela dagarna, men jag kan verkligen inte minnas det här. Det var 100% i sömnen jag gjorde detta. Jag vet inte vad mitt undermedvetna pysslar med ibland, men det är ju bra att jag är kärleksfull även när jag sover!

NOTE: Jag vill ha en stringhylla. Ge mig en!

Slasktratt.

Någonting som kommer bli jobbigt i framtiden (om inte alltför länge) är mitt slask-ätande. Idag fick Frank apelsin, äpple, banan och vatten till mellanmål, och brevid satt jag och åt ett lika nyttigt mellanmål i form av en chokladmuffin och en festis. Frank vad nöjd med sin puré, men tids nog kommer han ju bli sugen på mitt gottis. Nu tänker jag inte vara en hitler-mamma och förbjuda socker för all framtid, men det är hemskt dumt att introducera det nu när han inte alls är i något behov av det, innan han har upptäckt det själv. Jag tycker det är lite jobbigt att se 1-2åringar som dricker coca cola eller hänger över godisskålen, även om alla såklart gör som dom vill. I mig känns det inte rätt. Frank tycker ju att frukt är det godaste någonsin just nu, och jag är glad så länge det håller i sig. Detta betyder alltså att mitt slaskätande från och med nu får ske i smyg, eller efter att han somnat. Lycka till Madeleine!

Nostalgi.

För tio månader sedan såg jag ut så här.
Konstigt att jag aldrig välte framåt..

Söndag.

Idag har mamma och pappa varit här. Åh, vad skönt det är med lite avlastning ibland. Mamma fixade i köket och pappa duschade Frank som hade bajsat på sig (att pappa sedan kom ut alldeles dyngsur och att grisen hade vurpat i badkaret är en annan femma) och jag, vad gjorde jag? Jag satt vid matbordet och tittade på. Förbannat skönt. Jag är enormt trött numera, och det beror främst på mitt öga som inte vill sluta värka och spänna = konstant huvudvärk. På kvällarna får jag ganska svår ångest för att jag där och då är helt säker på att det är en hjärntumör jag har (ligger bland annat och funderar ut hur jag ska ta avsked till mina nära och kära och våndas över att inte få se frank växa upp) och det blir ganska sömnlöst. Får jag samma ångest ikväll så åker jag nog in till akuten. Inte för att dom kan göra så mycket mer än att skicka en remiss till en ögonläkare, men dom kanske kan utesluta en hjärntumör iallafall och då kanske jag kan få ro i själen igen. Det må låta väldigt löjligt, men när jag får sånna här märkliga krämpor som nu, där det gör ont BAKOM ögat och inte mitt på, då verkar det som att jag lider av lite hypokondri. Eller ganska mycket. Jag är väldigt rädd för döden och vill inte ha några tumörer bakom mitt öga.

Mad world.

Det finns inga ord för hemskheterna som skett i Norge. Nyhetsmorgon har stått på hela morgonen här hemma, och jag mår bara mer illa desto mer jag hör. Jävla galning, jävla monster. Som mamma tänker jag annorlunda än vad jag gjorde förr, någon av ungdomarna som mördades brutalt hade likagärna kunnat vara min son om femton år. Min son som skulle på ett tryggt sommarläger med hundratals andra ungdomar som alla delar samma intresse.

Mina tankar går till alla mammor och pappor, systrar och bröder där borta som går igenom någonting obeskrivbart just nu.

Ett gnällinlägg.

Lite snopet: När man ska göra gröt till sitt barn och inser att man är för kort för att nå den, där den står på hyllan. Tror mina armar nästan gick av så som jag sträckte ut min kropp. Tur att jag inte har en kräsen kille som nöjde sig med välling en gång till. Så, det var dagens första motgång so far! Alltid lika spännande...

Igår var en fin dag. Melle var här en sväng på förmiddagen och hälsade på nya lägenheten och Frank, och senare på eftermiddagen kom Marie & Jocke över på middag och lite promenderande i kvällssolen. Jag var så social jag bara förmådde mig att vara, min kropp håller nämligen på att gå i bitar. Jag vet inte vad som hänt, men den börjar säga upp sig. Jag går med en envis förkylning som gör att jag enbart nyser och hostar konstant, jag är med andra ord inte döende, vilket nästan bara gör det ännu mer irriterande. Partiet runt svanskotan gör djävulskt ont utan att jag ens vet vad jag har gjort, har fått ta värktabletter två nätter i rad för att kunna somna (jag tar ALDRIG till värktabletter över småvärk, så det här gör med andra ord ont på riktigt, och det tycker jag inte om) och så har jag någon konstig klåda och smärta i mina ögon. Förmodligen på grund av att Frank ständigt petar där. Jag har sagt att jag borde gå till doktorn med det i cirka två veckor nu, men sånt blir sällan av. Inte om jag inte står ut. Fast då borde jag inte ha någon rätt att gnälla heller, så nu slutar vi med det.

Nåväl. Frank somnade snällt efter välling-frukosten och jag har både diskat och plockat undan och hunnit ta det lugnt en stund. Det är inte ofta det sker, ofta brukar man få välja en grej som man ska göra under den tiden. Tack Frank!

Nine months.

Idag har du levt lika länge som du bodde i magen.
Grattis på 9-månadersdagen, min ängel!

Bilder.

Tillbaka till vardagen.

Jag är helt slut som människa. Fast inte på något dåligt vis, det är bara fascinerande hur fort man glömmer. Christoffers ledighet har även varit min ledighet, jag har sluppit att göra alla tyngre jobb med allt som har med Frank att göra och jag har vilat min stackars kropp som aldrig förr. Idag är det tillbaka till verkligheten, och svetten rinner om mig! Inte för att Frank egentligen är så särskillt vild av sig, det är snarare jag som är långsam och måste vara ute i god tid när jag ser att han är på väg mot något opassande. Så det är upp och ner, fram och tillbaka och ner på golvet ungefär hundra gånger om, och det tar på min kropp. Det är jobbigt, men det är världens bästa rehabilitering. Ibland undrar jag nästan om Frank förstår, på något plan, att hans mamma inte är som andra mammor, att det är svårare för mig att flänga runt. När Christoffer ska byta blöja eller sätta på honom kläder är det vilda protester och båda två far runt över hela vardagsrummet innan det äntligen är färdigt, och när jag ska göra detsamma så ligger Frank lugn som en filbunke på rygg och är inte besvärlig någonstans. Jag tror att barn förstår mer än vi tror. Frank kommer ju aldrig veta om någonting annat, min sjukdom kommer bli hans vardag lika mycket som den är min och det kommer aldrig vara någonting märkvärdigt för någon av oss.

Och just ja, bilderna. Jag glömde bort att det var ganska många. Just nu vill jag bara ligga ner en stund medan Frank sover, så det kommer sen.

Hemma.

Nu är jag hemma. I min egen säng, under mina egna lakan. Jag har haft det fantastiskt bra, men finns det någonting bättre än att komma hem ändå? Jag tror inte det. Hur skönt det än är att bjudas på frukostbuffé varenda morgon, eller sätta en skylt på dörren så att man kommer tillbaka till en nybäddad säng, dammsuget golv och rengjord toalett utan att ha lyft ett finger, så finns det ingenting som går upp emot att vakna upp i välkända dofter i sitt eget hem, med torra rostmackor till frukost. Men jag tänker inte klaga - en vecka är alldeles lagom för mitt stackars hemmakära hjärta och jag har inte varit i närheten av att ha längtat hem så mycket att det blivit för mycket. Jag har bara njutit! Trots det lite tråkiga vädret. Vi har gått långa promenader, fikat och ätit ute varenda dag. Lyssnat på inte så där jättebra musik (Hamnade på både en jazzkväll och en schlagerkväll exempelvis. Hur gick det till?), spenderat tid i öltälten och blivit många klädtrasor rikare. Och förutom detta har Frank premiärduschat (här hemma badar vi bara) vilket var jätteläskigt och han såg ut så här :c, och till råga på allt bajsade han på sin mamma efteråt. Det är mysigt, när man ligger och kramar på sin ljuvliga och nakna bebis och nästintill exploderar av kärlek, när han helt plötsligt blir röd som en tomat i ansiktet och börjar trycka på. Inte för att jag är så känslig av mig, jag blev snarare ännu mer kär. Och han har skött sig som en ängel på tåget - suttit i våra knän eller sovit, och fått ögon stora som golfbollar när vi åkt igenom tunnlar. Bra jobbat min lille, dina föräldrar är ej avskräckta från att resa med dig igen. Vi längtar till nästa gång vi beger oss ut i landet!

Och ikväll har vi inte gjort någonting, vi vägrar litegrann. Tänk att man kan bli så trött av att sitta på tåg. Istället har vi ätit middag i soffan och jag har tagit en långdusch. Packa upp, diska, städa och fixa kan man faktiskt göra imorgon. Nu ska jag sova!

(Imorgon slänger jag upp ett gäng bilder. Det är många tjusiga runt-bordet-bilder i hundra olika vinklar, så det är inte särskillt spännande, men håll till godo. Jag laddar mest upp bilder för min egen skull ändå, så jag ska försöka att inte ha ångest-light för att det blir alldeles för många och alldeles för tråkigt.)

Semester.

Idag hände något så där fint som händer alltför sällan, vardagstråkigt men ändå livskvalité när det är som bäst, nästan. Frank sov i vagnen, jag låg i soffan och Christoffer byggde stolar. Kände hur ögonen sakta gick ihop, och sen somnade jag tydligen. Det är nog det härligaste som finns, när tröttheten smyger sig på när man vet att det är fritt fram att somna. Så där sov vi två, en tjockpotatis i vagnen och en tjockpotatis i soffan, medan det borrades och bankades precis brevid. Inte vaknade vi för det inte. Och som grädde på moset eller ljuset på tårtan, så åt Frank upp min alldeles egengjorda mat med hull och hår (kyckling + potatis + paprika + blomkål + kokosmjölk + curry) och mmm:ade sig igenom varenda tugga, det värmde hjärtat litegrann efter att han totalratat min lax till lunch. Duktig pojkvasker.

Och imorgon sätter vi oss på ett tåg mot Kristianstad, så mer lär ni inte höra från mig på några dagar. Jag tror inte att ni dör direkt. Hej sålänge, nu ska jag njuta av sista semesterveckan!

Ballt.

Christoffer har hakat upp sig på ordet "ballt", utan att han vet om det, och det är så himla roligt och jag retar honom såklart hela tiden. Hela dagarna låter ungefär så här: "Den här skjortan är väl ball?", "Frank ska äta kyckling idag, det är ballt!", "Oprah på trean, ballt!", "Fan ballt!", "Jag är så ball!", "Godnatt! Ballt!" och så vidare. Om han mot förmodan skulle säga att någonting är fint eller snyggt, måste jag såklart kontra med ett "Men är det inte ballt då?" och då blir han putt. Tur att han älskar mig. Och självklart älskar jag honom, trots att ordet ballt snart får mina öron att blöda.

Läkarbesök.

Idag var vi och pratade med min kurator. Den kvinnan är värd ett fång blommor, det finns inga ord för hur mycket hon har hjälpt oss med försäkringskasse-förvirring. Hon hjälper oss (och framförallt mig) att hitta nya vägar så att jag också ska få ett värdigt liv, för ja, nåde den som blir sjuk i dagens sverige. Då får man skylla sig själv litegrann. Innan jag blev så här sjuk i sjukdomen kunde jag aldrig tro att det skulle bli så här, att jag skulle vara värd så lite i samhällets ögon. Efter 1,5år av kämpande för min rätt till ett liv så har hon nu hjälpt oss att börja om från början, gå andra vägar. Det är liksom en hel cirkus det hela - försäkringskassan ber mig att gå till arbetsförmedlingen, arbetsförmedlingen ser att jag ej är arbetsför och skickar mig tillbaka till försäkringskassan, som i sin tur skickar mig vidare till socialtjänsten (och redan där blev jag fundersam, jag lever inte i misär. jag vill bara inte leva på 0kr för att jag är sjuk, för att jag är den jag är.), medan socialtjänsten säger att jag ska få hjälp av försäkringskassan, som ger avslag på avslag utan vettiga grunder för det. Så nu ska vi börja i andra änden - gå tillbaka till arbetsförmedlingen och få ett INTYG av dom att jag för tillfället inte är arbetsför, då kan inte försäkringskassan säga någonting om det. (Det räcker alltså inte med att jag har minst tio läkarintyg som redan säger detta, det måste ju vara krångligare än så, annars vore det inte försäkringskassan.)

Sen pratade vi om roligare saker, om mina möjligheter till körkort tillexempel, hur jag kan få hjälp till det. Hur jag ska gå tillväga för att komma igång med intensiv rehabilitering när Frank har börjat på dagis. Jag kommer aldrig att bli frisk eller 100% arbetsför, och det har jag accepterat nu. Men med träning i något år framöver kanske jag åtminstone kan jobba deltid och då slipper jag den här stressen och ångesten som allt medför och det skulle vara värt precis allting. Jag är utbildad dagisfröken och hade sökt alla jobb om jag bara kunnat, tro mig. Det hade varit så enkelt. Men nu kan jag inte det, för jag kan knappt gå. Det handlar liksom inte om att inte vilja, jag blir galen på att ha viljan och en kropp som inte lyder. Men träning kanske (förhoppningsvis) kan ta mig dit, och även om det tar lång tid så har jag ändå ett års sysselsättning framför mig, det vill säga min rehabilitering. Och det kan ju också bli en rolig resa, i sig.

Take a look at the water.

Vårt hem börjar mer och mer likna ett riktigt hem, inte ett kartonghav. Idag blev vi en tvättmaskin och en golvlampa rikare, tack käre faster. Efter att vi varit på sjukhuset imorgon så åker vi direkt till IKEA med mamma och pappa och inhandlar resten. Det vill säga matbord + stolar, soffbord, matta, hall- och tvbänk, speglar och annat smått och gott. Jag trivs mer och mer, och i höst när det är nymålat i varenda rum kommer jag nog aldrig att vilja lämna mitt fina hem. Och ja, eftersom vi ska handla så mycket imorgon kan man tro att vi ska bygga möbler hela kvällen, men det ska vi ej. Istället blir det grillkväll hemma hos Veronica & Micke, mycket roligare. Åh, underbara sommar! Jag vill aldrig att den ska ta slut. Christoffers ledighet (som även har varit min ledighet på sätt och vis) har varit fantastisk, och det känns jobbigt att det snart är slut. Men innan dess blir det faktiskt en tripp ner till Skåne för att spendera en vecka på kristianstad-dagarna, med hotellboende och allt, så att han snart är tillbaka på jobbet och att det är ett helt år kvar till nästa gång vi får spendera mycket tid med varandra tänker jag förtränga fram till dess. Den dagen, den sorgen..

Och igår och idag har vi introducerat Frank för sin våtdräkt och gårdspoolen här nedanför. Han var lite skeptisk till en början, tyckte att det var hemskt läskigt och kramlade sig fast för sitt liv vid Christoffer. Efter lite plaskande och lek med sin pappa släppte det litegrann, och idag ville han nästan simma iväg själv, eller typ dyka. Tyckte att det här med att sitta i pappas knä är för småbarn.

Tack!

Den här födelsedagen har nog varit den bästa hittills rent presentmässigt! Det låter väldigt girigt, men jag kan inte hjälpa det, jag skulle bli lika glad för chokladaskar eller kort men jag har fått så mycket fint att jag inte vet var jag ska börja någonstans. Men jag känner att jag måste tacka litegrann, på något konstigt vis får jag lite dåligt samvete när folk slänger presenter på mig, så här kommer det; Tack till min älskade Christoffer för jordgloben, kläderna och spelmaskinen, tack till Linda&Daniel&Molly för linnet och byxorna, tack till Marie & Jocke för presentkortet, tack till mamma & pappa för köksstolarna, tack till Susanne för kopparna, och slutligen tack till Veronica&Micke&Julia för nattlinnet, ljuslyktan och barnmatsboken! Hjälp vad jag känner mig bortskämd, och skäms lite över det. Men är det någon dag på året som man får lov att känna sig bortskämd på så är det väl ens födelsedag ändå.

Dadablah.. brrffgh... gaga!

Det här, det är den finaste killen jag vet.
Vi pratar hela dagarna numera, väldigt djupa diskussioner som ni hör.

För 21 år sedan...

Föddes jag. En liten tjej på drygt 2kg och 48cm. Jag har blivit firad med presenter, frukost på sängen och pussar. Ikväll får jag välja middagen. Frank slog på stort och vaknade tidigare än någonsin, inte mindre än 6:00, och skrek förtvivlat efter välling, och sen bajsade han. Fin present till sin mamma på hennes dag. Tack min son.

Grattis till mig!

Tankar.

Jag är så nöjd med livet idag att det inte är riktigt klokt. Behöver jag säga att vi trivs? Just nu sitter jag i nya soffan medan Frank tar sig en lur, och Christoffer och pappa är och köper en tv. Igår skrek både jag och Christoffer i falsett över att det hade blivit is (känner man mig så vet man att jag är beroende av is) i frysen på bara 2-3 timmar och inte ett och ett halvt dygn som i förra lägenheten. Frank verkar inte ens ha förstått att han är på ett nytt ställe, han är bara nöjd, som vanligt. Inredningsplanerar i huvudet och vet redan var vår julgran ska stå. Har satt upp jättelampan i vardagsrummet som Frank inte kan sluta titta på. Knappt jag heller. Igår pratade jag med vår sötaste nya granne, en gammal dam med vitt hår och käpp, som tyckte att det skulle bli jätteroligt att ha en liten bebis ovanför sig. Hon kommenterade inte ens mina tatueringar, som alla pensionärer annars gör. Bra granne, henne gillar vi.

Det går åt rätt håll, allting. Jag blev inte ens förtvivlad över att mina ben inte riktigt vill lyfta mig ur soffan som jag vill, utan att jag måste ta i för kung och fosterland. Jag hörde mig själv säga att någon dag kommer det att gå, och det kommer det. För några månader sedan kom jag inte ens upp från en vanlig stol och trodde aldrig att jag skulle kunna det igen, men idag kan jag resa mig som om jag aldrig gjort någonting annat. Det behöver inte gå så fort, det är mitt tålamod som tryter ibland. Min läkare säger att jag är envis som en åsna och att det är hur bra som helst många gånger, men ibland stjälper det bara. Ibland måste vissa saker få ta sin tid. Jag minns när jag var gravid och jag sa till henne att när ungen är ute ska jag minsann börja träna på en gång. Hon log lite och sa att det ska jag inte alls, hon sa att jag ska vara hemma och ta det lugnt och njuta av mitt barn, att barn är tillräckligt med träning. Höll inte med henne alls men jag måste säga att jaga barn hela dagarna är den bästa rehabilitering jag kunde ha fått, och idag förstår jag hur hon menade. Min kropp och mina muskler bryts ner om jag anstränger mig för mycket, och det hade jag gjort med råge om jag kört igång med träning samtidigt som att jag är mammaledig på heltid. Träningen kan komma sen, när Frank inte tar all min energi om dagarna. Drömmen är att vara hemma och plugga på distans när han börjar på dagis, i kombination med att jag rehabiliteras. Bra plan i mitt huvud, och jag hoppas att det går att genomföra.

Totally uncool.

Det här med att proppa kroppen full med hormoner tycker jag låter som en ganska otäck grej egentligen, men är fullt nödvändigt om man vill slippa allt vad graviditet och barnafödande heter. Den senaste tiden har det dock börjat dyka upp ocharmiga tonårsplitor i mitt ansikte, jag som knappt haft en enda finne någonsin, och jag gnäller hela tiden för min käre om att jag nog måste börja med någonting förebyggande, typ pro-active. Justin Bieber säger ju faktiskt att finnar är "totally uncool" och då måste jag ju lyssna på honom. Jag vill inte vara uncool!

Nya hem.

Nu ligger jag i sängen i vår nya lägenhet, i vårt nya hem. Det känns väldigt märkligt, lite som att vi är gäster och hälsar på hos någon annan. Vi äger ingenting annat än sängen, spjälsängen, en byrå och en soffa. Mycket nytt ska inhandlas, med andra ord! Jag trivs redan iallafall, som fisken i vattnet, och när väggarna är målade kommer jag att börja inreda vårt nya hem så smått. Detta känns som en välbehövlig nystart, och det är fantastiskt. Det är inte helt dumt ibland.

Och tack till min finaste Madeleine som höll mig sällskap hela dagen och bjöd på kladdekaka! (Och såklart ett tack till Erik och Jesper som hjälpte till med allt bärande!)

Ha den äran Julia!

Grattis finaste, lilla du! Idag blir du 2år.

Lilla surpottan..