Tankar.

Jag är så nöjd med livet idag att det inte är riktigt klokt. Behöver jag säga att vi trivs? Just nu sitter jag i nya soffan medan Frank tar sig en lur, och Christoffer och pappa är och köper en tv. Igår skrek både jag och Christoffer i falsett över att det hade blivit is (känner man mig så vet man att jag är beroende av is) i frysen på bara 2-3 timmar och inte ett och ett halvt dygn som i förra lägenheten. Frank verkar inte ens ha förstått att han är på ett nytt ställe, han är bara nöjd, som vanligt. Inredningsplanerar i huvudet och vet redan var vår julgran ska stå. Har satt upp jättelampan i vardagsrummet som Frank inte kan sluta titta på. Knappt jag heller. Igår pratade jag med vår sötaste nya granne, en gammal dam med vitt hår och käpp, som tyckte att det skulle bli jätteroligt att ha en liten bebis ovanför sig. Hon kommenterade inte ens mina tatueringar, som alla pensionärer annars gör. Bra granne, henne gillar vi.

Det går åt rätt håll, allting. Jag blev inte ens förtvivlad över att mina ben inte riktigt vill lyfta mig ur soffan som jag vill, utan att jag måste ta i för kung och fosterland. Jag hörde mig själv säga att någon dag kommer det att gå, och det kommer det. För några månader sedan kom jag inte ens upp från en vanlig stol och trodde aldrig att jag skulle kunna det igen, men idag kan jag resa mig som om jag aldrig gjort någonting annat. Det behöver inte gå så fort, det är mitt tålamod som tryter ibland. Min läkare säger att jag är envis som en åsna och att det är hur bra som helst många gånger, men ibland stjälper det bara. Ibland måste vissa saker få ta sin tid. Jag minns när jag var gravid och jag sa till henne att när ungen är ute ska jag minsann börja träna på en gång. Hon log lite och sa att det ska jag inte alls, hon sa att jag ska vara hemma och ta det lugnt och njuta av mitt barn, att barn är tillräckligt med träning. Höll inte med henne alls men jag måste säga att jaga barn hela dagarna är den bästa rehabilitering jag kunde ha fått, och idag förstår jag hur hon menade. Min kropp och mina muskler bryts ner om jag anstränger mig för mycket, och det hade jag gjort med råge om jag kört igång med träning samtidigt som att jag är mammaledig på heltid. Träningen kan komma sen, när Frank inte tar all min energi om dagarna. Drömmen är att vara hemma och plugga på distans när han börjar på dagis, i kombination med att jag rehabiliteras. Bra plan i mitt huvud, och jag hoppas att det går att genomföra.