onsdag 28 mars 2012

Och att pimpa upp litegrann.

Idag har jag krälat runt på golvet för att sätta upp dessa väggdekorer som vi hämtade ut igår. Knepigare än vad det ser ut, men roligt, och titta så fint det blev! Nu är det äntligen lite färg på barnets sida av rummet, och det är ju faktiskt mycket bättre än bara en stor, tom och vit vägg. Nu fattas bara lite vägghyllor till hans böcker, och någon sorts smart lösning till hans köksvrå. Det går inte snabbt, men det går iallafall framåt. Tjo!

tisdag 27 mars 2012

Hej, jag är inte död.

Hej! Vi lever, jag lovar. Ibland händer det bara så fasligt lite i mitt liv för att det ens ska vara värt att skriva ner. Vädret (ja, vädret måste man prata om) har varit fint så vi har varit ute mycket, på promenader och i lekparker. Vi har fått städryck och ätit god mat, och jag och Frank har spenderat tid hos mamma och pappa. Jag broderar om kvällarna medan Christoffer ritar, och däremellan kramas vi och äter Ben and Jerrys. Det är mest så det ser ut just nu, vardagen. Intressant va? 

onsdag 21 mars 2012

Nuvarande status:

Ja, iallafall om jag bortser från den "lilla" spyan som nyss flög upp vid matbordet så är det mycket bättre. Jag väljer att tro på att magen fortfarande är känslig, och inte att magsjukan fortfarande härjar. Kanske har jag fel, men jag blir nog galen om jag inte tänker att det snart är över, för jag klarar inte riktigt att se mitt barn så här längre. Men - igår fick han i sig en hel middag och lite smått och gott däremellan (välling, en banan, lite brödbitar) och idag är han mycket piggare. Han ligger fortfarande ner och vilar/sover väldigt mycket, men däremellan rör han sig faktiskt, söt som en liten full pingvin på sina svaga och ostadiga ben som har legat oanvända i alldeles för många dagar. Han har tillochmed orkat göra sig fånig på kort, och då vet man att det går åt rätt håll:



måndag 19 mars 2012

När livet drabbar en på mindre charmiga vis.

Det har varit lite kaos senaste dagarna. Kräkkaos, bajskaos, feberkaos och sjukhuskaos. Och absolut lite kaos i mig, som aldrig har sett mitt barn så här medtagen någongång. Igår förmiddag när jag ringde till sjukvårdsupplysningen för tredje gången, lite förtvivlad över att råden jag fått tidigare inte fungerande, att mitt barn enbart blev sämre, och blev kopplad till en sjuksköterska på astrid lindgrens barnsjukhus som säger åt mig att vi ska komma in på en gång, då blir man lite stressad av sig. Jag tror det tog max fem minuter från det att jag la på luren till att vi alla tre satt fullt påklädda i taxibilen. Efter en evig väntan i ett proppfullt väntrum så fick vi tillslut träffa en läkare, som klämde lite överallt på mitt stackars barn som inte var glad och definitivt inte imponerad av läkarens dumma såpbubblor eller lysande pennor. Doktorn tyckte att det var en bra grej, barn som inte säger ifrån är inget gott tecken. Och med tanke på att all vätskeersättning stannar kvar i magen och att han kissar bra, så behövde vi inte vara oroliga för tröttheten eller apatin, då det helt enkelt inte rör sig om akut vätskebrist och inte tyder på någon infektion i kroppen. Har han inte fått behålla någon fast föda till imorgon så måste vi dock åka in igen, då har han varit utan mat i fyra dygn och då måste han få näring på något vis. Dessvärre kom potatisen han petade i sig igårkväll upp några timmar senare (precis när vi började jubla inombords över att han verkat få behålla den) och den lilla slurk välling imorse kom upp som en fontän. Så ja, nu hoppas vi på att någonting sker under dagen, att någonting får stanna kvar i magen och att min älskling får bli en tjockis igen, han har blivit smal som en liten speta på dessa dagar. Jag tänker iallafall inte resa mig ur soffan, jag sitter här och håller om, lugnar, sjunger och petar in vätska med den lilla doseringssprutan var femte minut.

Håll tummar. 

lördag 17 mars 2012

En inte så trevlig lördag.

Min stackars lilla älsklingsfrank. Idag har han varit magsjuk för första gången i sitt liv, och ingenting har han fått behålla. Vi försökte så smått med majsvälling och vitt bröd, men det kom upp lika fort igen. Det enda som har stannat kvar är några klunkar vatten och några snuttar på en piggelin, så vätska borde han ha fått behålla. Men den goa och runda magen, den är spårlöst försvunnen. Och min glada och energiska pojke, han har legat i soffan hela dagen med hög feber. Jag tog en promenad under en timme medan han sov, men annars har jag suttit där på rumpan hela dagen jag också. Det liksom skär i hela hjärtat på en, för ett barn ska inte ligga ned på det viset. Ikväll har det gått ett dygn sen första spyan, så jag hoppas innerligt att han mår bättre efter det, och det är liksom okej att han isåfall kommer att tycka det är morgon 01:00. Bara han blir min glada och pigga unge igen.

(Men ja, efter att han kaskadspydde över hela sin mor så slutade jag hoppas på att jag klarat mig från eventuella smittorisker. Jag sitter mer eller mindre och väntar på att det ska sätta igång för mig också. Fasen, usch. Men har jag överlevt alla andra magsjukor, så lär jag väl överleva den här också. Det är bara så jobbigt att bli så kraftlös.)

Hoppas att ni andra har haft en mycket trevligare dag!

torsdag 15 mars 2012

Dream, dream, dream.

Inatt drömde jag att jag var på något sorts diskotek, alldeles ensam när en okänd kille helt plötsligt tvingade på en vigselring på mitt finger och sa att jag ska bli hans fru. Jag smög in på toaletten och ringde i panik till min svåger Micke som omedelbart kom till undsättning och räddade mig från den mystiska killen. Sen rusade vi därifrån, jag och min svåger, arm i arm och han berättade stolt att han minsann vet hur man hanterar sånna gangsters. Och ja, här sitter jag och är inte bortgift. Slutet gott, allting gott.

(Åh, hjärnan. Ibland önskar jag att jag förstod mig på den saken.)

onsdag 14 mars 2012

Toothache.

Åh. Jag försöker att fixa till bloggen, men det ser bara knäppt ut. Jag ska inte ge mig in i sådana avancerade inställningar, jag som knappt kan hantera paint. Det får vara lite fult så länge, bloggen är trots allt bara till för att läsas. Men det är ju så mycket roligare att skriva när det blir fint, och jag som är besatt av symmetri gråter lite när jag ser att allt är snett och ojämnt. Kanske inte vid första anblicken, men om man tittar noga. Jaja. Större problem i världen finns det faktiskt..

Igår drog min käre ut en dum visdomstand. Vi har gått igenom det länge, att han kommer att ha ont och vara tystlåten och att det inte betyder att han är arg. Han är nämligen pratglad nästan jämt, så dom få gånger han inte är det så tror jag direkt att han är arg, vilket han tycker är en smula irriterande. Jag trodde att jag var förberedd och att jag skulle vara förstående, för det gör ju trots allt ont att dra ut tänder och då är det inte roligt att prata. Men nej, där satt han och led medan jag började med mitt "är du arg?" och "har jag gjort något?". Ibland måste man ha tålamod för att leva tillsammans med mig, det måste jag säga. Tur att jag är rar, för det mesta iallafall.

söndag 11 mars 2012

Och så den där festivalen.

Jag kan inte hjälpa det och jag gillar inte att erkänna det, men det här med melodifestivalen är så himla roligt och det har jag nog alltid tyckt. Töntigt och avslappnande, lite av en cirkus. Nicolina kom över igår och höll mig sällskap då min käre mest ser det som någonting att genomlida (= inte världens roligaste sällskap), vi åt mat och fikade och drack coca cola och åt chips. För det gör man tydligen när det är melodifestivalfinal, varenda år. Och rätt låt vann ju faktiskt, för en gångs skull.

Nåväl. Barnet sover, och jag är glad att få vila öronen från teletubbies. Tittar på maten han har slängt under sin stol, men förmår mig inte att plocka upp det. Men det kanske är okej, jag sitter nämligen här med helt nariga händer efter det eviga diskandet, vilket måste betyda att jag har varit lite flitig och då kan maten gott få ligga där ett tag till. Jag plockar upp det sen, jag lovar. Men nu, nu ska jag göra ingenting och det ska bli så himla skönt, för sen måste jag plocka upp den där maten och fixa i köket och mata barnet och byta bajsblöja och leka med tidigare nämnda barn och ikväll, ikväll ska vi iväg (iväg = gå tvåhundra meter) till Linda&Daniel&Molly som har varit utomlands och det ska bli trevligt. Nu; slappmode.


fredag 9 mars 2012

Hjärta.

Jag kommer alltid att uppmuntra mitt barn till vad det än är han kommer att tycka om, verkligen. Förmodligen kommer jag att sitta där och dissikera maskar med honom om fyra år, trots att maskar kanske är det äckligaste jag vet men ändå, ni förstår grejen. Den senaste tiden har vi märkt att han älskar sina leksaksbestick (+ tallrikar, muggar och stekpannor), han springer runt med dessa överallt och låtsasäter, och inte minst bjuder oss på sin fantastiska och osynliga mat. Förmodligen är det någonting som han kan relatera till vardagen, och att äta är ju hans absoluta favoritsyssla så det förvånar mig inte. Imorse bröt han samman när han inte fick ner besticklådan i sin dockvagn, pappan kom till undsättning och därefter hade vi en mycket lycklig unge, stolt körandes på sin besticklåda. Så ja, vissa ungar gillar bilar, eller lego, eller dockor. Min unge, han gillar sin besticklåda. Whatever makes him happy, tänker jag.

onsdag 7 mars 2012

En helt vanlig onsdag.

Det är lite svårt det där, när sjukdomen börjar synas. När den börjar lämna små spår på kroppen som mer än någonsin berättar för mig att någonting är fel. Jag vet ju att min sjukdom härjar mest från knänen och nedåt. Det börjar längst ut, i tårna, och vandrar långsamt uppåt. Nerverna dör, musklerna förtvinas. Ibland vandrar det ända upp till midjan, och när sjukdomen har nått sin kulmen så antar jag att man är så gott som förlamad. Men den tanken, att jag en dag kanske är förlamad och inte kan gå alls, har jag accepterat och tanken på det känns inte jobbig alls längre. Livet fungerar ändå, med rullstol och andra hjälpmedel och med lite vilja så går allt, med eller utan ben. (En insikt som infann sig ganska fort i min kropp när jag blev mamma var att det är så himla mycket viktigare att leva än att vara fåfäng...)

Och då kan jag tycka att det är lite märkligt, att jag har accepterat detta, men att mina tår har börjat krökas - det är jättesvårt att ta in. För min sjukdom, den har aldrig synts. Jag har sett ut som hälsan själv, och kanske är det därför folk brukar tappa hakan när jag berättar vad det är som sker med mig. När gamla tanter frågar om jag har stukat foten när jag vinglar framåt och jag säger att nej, jag har en muskelsjukdom. Tystnaden som uppstår, som var jobbig förr men inte längre är det, jag förstår att 80-åriga tanter tycker att det borde vara dom som är drabbade och inte jag, som är 21år med hela livet framför mig. Taxigubbar som beklagar och om och om igen säger att det är så synd och "du som är så ung och så söt ska väl inte vara sjuk?", lite som att det finns en oskriven regel att man måste vara gammal och se härdad ut för att bli sjuk. Lite som att fan, du kunde ha varit så söt om du bara hade varit frisk..
Iallafall, sidospår, jag är bra på att komma in på sånna. För första gången någonsin så känner jag inte bara att sjukdomen fortskrider, nu syns det. Mina tår har böjt sig, förmodligen för att det inte finns några funktioner kvar där. Inga nervsignaler når dit, musklerna har tackat för sig. Och även fötterna tycker jag ser sjuka ut, liksom smala, och tunna. Jag kan inte röra på tårna och inte heller vinkla fötterna upp eller ner, även känseln är väldigt nedsatt. Ibland när jag går förbi speglar i låg höjd och ser mina fötter, så kan jag känna lite att dom inte är mina längre. No worries alltså, jag är ingen galning som kommer få ett psykbryt vilken minut som helst och hugga av mina fötter med en motorsåg för att jag inte känner att dom tillhör min kropp. Jag menar bara att dom är ganska odugliga, inte mer än två livlösa plattor att stå på. Och det, att det inte bara känns längre, utan syns... det är lite svårt för mig att hantera just nu. För det är någonting nytt, någonting som jag aldrig riktigt har tänkt på innan. Kanske är det min tur att hamna i operationsträsket så småningom, för att räta ut tår och fötter och leder och gud-vet-vad. Människan är ett vanedjur, och jag kommer nog att vänja mig vid att sjukdomen lämnar spår på min kropp, men jag måste alltid få ha min tid att förlika mig med tanken. Lika mycket overklighetskänslor som jag hade första gången min läkare nämnde ordet rullstol, lika tacksam är jag nu över att det finns sådan hjälp att få.

Och någonting så fånigt som att handla skor. Vet ni hur svårt det är att hitta skor (att överhuvudtaget få på foten) när fötterna är som två orörliga tegelstenar? Svårt. Jag och min käre gjorde ett tappert försök häromdagen, men det slutade med att vi gick därifrån tomhänta, och jag med gråten i halsen. Christoffer försökte vara positiv och tog fram sko efter sko och sa "men den här kan du ju ha!" och han är så fin, så fantastisk och så underbar som har styrkan när inte jag har det, men. Jag sätter bara inte på mig en två storlekar för stor gympasko, för att det är det enda som min fot går ner i. Jag har små ben och framförallt små fötter, det skulle bara se tokigt ut. Och gympaskor, det är ju verkligen inte min grej. Och jag ser ju, nu när jag skriver det här, hur fånigt det låter. Jag som nyss skrev att inte någon fåfänga ska få ta över. Men samtidigt har jag lovat mig själv att aldrig förlora mitt jag. Det spelar ingen roll om jag kan gå eller inte, eller vad annat som kan drabba mig imorgon, jag tänker inte förlora mitt jag, och inte falla för någon osynlig sjukdomskraft som tvingar gympaskon på min fot. Och om det är en himla gympasko som får mitt jag att ramla nedför trappan en liten bit, då får det vara. Tacka vet jag våren och sommaren, när jag kan doppa fötterna i nästan vilka ballerinaskor jag vill. Och tills dess, ja... får jag leta vidare. Vända upp-och-ner på varenda skoaffär i hela huvudstaden tills jag hittar ett par skor som både min fot och mitt jag gillar. Det enda som egentligen betyder någonting i slutändan, det är att det finns en liten pojke i mitt liv som äger mitt hjärta fullständigt och som struntar i om hans mamma kan gå eller inte, för just nu är jag hans idol. Och ett par böjda tår, det blir en ganska värdslig sak när man ser det i stora perspektiv. (Men gympaskorna, ni åker aldrig på.)

fredag 2 mars 2012

Mardröm.

Det var flera år sen senast, men inatt drömde jag en mardröm. Jag gillar inte att bo i höghus, åtminstone inte nästan högst upp, ifall det skulle börja brinna någonstans. Det finns ingen chans att jag och frallan skulle kunna ta oss ner för en spiraltrappa elva våningar, och hoppar vi så hoppar vi enbart mot vår egen död. Jag har läst på hundra gånger om vad man ska ta sig till om branden är ett faktum, att man ska stanna inne i lägenheten (såvida det inte brinner i den), öppna fönstret och vänta på hjälp. Men ändå går jag med dessa katastroftankar och blir rädd så fort det luktar bränt någonstans, har haft tusentals diskussioner med Christoffer att inte lämna telefonladdaren i jacket utan någon telefon i andra änden, är försiktig med ljus och kollar både en och tre gånger att plattan är avstängd. Häromdagen fick jag ett sms av min storasyster som frågade om det var vårt höghus det brann i. Katastroftankarna satte igång och jag tvingade min käre att hänga ut genom fönstret, ifall han kunde se rök eller känna någon doft men lyckligtvis var det inte här det brann. Dock var det i höghuset vi hade gått förbi samma dag, där en kvinna varit tvungen att hoppa från åttonde våningen. Fy, just att bli instängd i en brand, det är min största skräck tror jag..
Iallafall så var det precis det som jag drömde inatt, att det brann i hallen och jag och Frank var instängda utan någon väg ut. Jag vet inte om jag yrade i sömnen, för när jag vaknade skakig och svettig så gnydde Frank till i sängen brevid. Därefter kröp jag ner under min älskades sov-varma famn som tar bort alla monster i världen, lugnade ner mig och somnade efter ett tag, och vaknade inte förrän 8:00.

Nej, nästa gång vi flyttar ska vi flytta till nedre botten eller från något hopp-vänligt avstånd, så kanske jag kan få slippa dessa (visserligen fåniga, men ganska jobbiga för mig) katastroftankar.