Söndag.

Nu när det snart vankas valborg och grejer innebär det också en hel massa lediga dagar, men dessvärre inte för den stora herrn i huset som måste jobba och slita trots monsterförkylning. Jag och den lilla herrn i huset får med andra ord roa oss själva, vilket än så länge enbart har varit fantastiskt i detta fantastiska väder. Vi har hälsat på pippi-fåglarna i råstasjön, ätit god middag hos mormor och morfar och vänt hela vardagsrummet upp-och-ner hos Veronica, Micke och Julia. (Vad är det med barn och att andra barns leksaker alltid är så mycket roligare än ens egna, och att precis allting måste dras fram?) Frank har hur som helst varit mer än nöjd, så vi ska nog överleva dom närmaste dagarna också. Och medan han sover, så sitter hans mor och knaprar sockerkakssmulor fastän hon egentligen borde ta tag i hemmet som ser ut som ett bombnedslag. Åh, latheten...

Frankie.

Ibland har jag svårt att förstå hur snabbt bebishjärnan utvecklas egentligen. (Nu är ju barnet inte någon bebis längre, men ja...) Häromveckan var Frank så trotsig att jag för första gången under hans livstid ville skrika i en kudde, med tårar som inte var långt borta. Under flera dagar trotsade han konstant, utan någon paus. Och jag lovar, jag klarar trots. Jag har gott om tålamod, främst för att jag är så envis tror jag. Men när hela dagarna gick ut på att bråka, när den unge herrn var mer missnöjd än nöjd och verkade hata sin mor, då höll jag på att tappa greppet litegrann. Ibland behövs det så himla lite för att tålamodskontot ska fyllas på - en spontan kram, en harmonisk middag eller en mysig stund. Men när allt det uteblir, då blir man lite trött. Och idag, en vecka senare, är han en ängel igen. Han trotsar, som barn ska, men i vettiga mått, och dagarna med honom är återigen så där fantastiskt underbara att jag saknar honom så fort han har somnat för natten...

Och nu märks det verkligen, att det hände mycket i hjärnan under dom dagarna. Han pratar som aldrig förr och det kommer nya ord hela tiden, igår sa han även sin allra första tvåordsmening. Han säger "HÄJ HÄJ!" till varenda människa vi stöter på, och han har blivit fullkomligen besatt av inget mindre än  mumintrollen. När vi inte läser muminboken eller lyssnar på muminsången så pratar han om mumin konstant (ibland så att öronen nästan blöder), det är snudd på det första han utbrister när han vaknar på morgonen. Eller "mimin", som han säger. Och det senaste som hänt på frank-fronten är att vi för några dygn sedan valde att sluta med morgonvällingen eftersom att han den senaste tiden har velat ha den på natten istället, och eftersom att han inte ätit nattmål sen han var en månad gammal kändes det inte riktigt okej. Första natten blev härlig med två hysteriska utbrott och två timmars vakenhet, igårnatt skrek han i fem minuter och inatt ylade han i blott en minut innan han somnade om. Framsteg, tack och lov. Men han är duktig, min lilla korv. Inte lätt att bli av med en trygg vana bara så där...

Så, det var dagens rapport det. Nu - lunch och solskenspromenad. 

Tisdag.

Idag har vi haft en hemmadag och laddat nya batterier. Herrarna i huset har varit hemma från både arbete och dagis och jag kan inte påstå att det har varit särskillt hemskt, tvärtom så har jag njutit som aldrig förr. Det började med en jättetidig morgon för att besiktiga vår gosse på bvc, som fick en godkänd-stämpel på rumpan och efter det har hela dagen bara flygit iväg. Vi har lekt i lekpark, gått i centrum och åkt en herrans massa buss. Medan frallan tog sin middagslur fick jag ett ryck och byggde ihop hans trehjuling (tänk mig med skruvar, muttrar och mejslar - en förvirrande syn, men tillslut såg det faktiskt ut som en cykel som dessutom satt ihop) - förgäves dock, eftersom att han inte tyckte om den alls och ville in efter två minuter på sadeln. Istället blev det vagn och en promenad till nya ica-affären (jag inser att jag har blivit en pensionär med tanke på att jag jublar inombords över att ha en bra affär i närheten) där vi införskaffade Ben and Jerrys (livsviktigt) som vi har avnjutit ikväll, efter ett dopp i badkaret. Sånna här dagar, det behövs så himla mycket ibland. Ledighet, utan några som helst planer. För det är ju ofta så, när vi väl är lediga alla tre, att man vill hinna med saker. Tråkiga måsten, vänner och familj, storsträdning och annat som man liksom inte hinner med annars. Som förvisso inte alltid är särskillt dumt, att träffa vänner och familj är egentligen det jag helst prioriterar lediga dagar, men ibland behöver man bara få vara sin lilla familj, utan planer eller måsten eller någonting däremellan. Åh. Lev väl, och godnatt alla människor.

Idag blir du ett och ett halvt år.

Jag lägger handen mot din kind,
mina läppar mot din panna
Och jag viskar några ord som du inte kan förstå,
 men som ska skydda dig ändå
v 

Odeladi, odeladi hoppsan vilken dag.

First of all: Nu har jag försökt i all oändlighet (åtminstone sedan senaste inlägget) att fylla i den där listan som har cirkulerat runt bland bloggarna och utmanat folk till höger och vänster, men blogger vill liksom inte sammarbeta med mig så nu ger jag upp på den fronten. Bara så att ingen tror att jag är helt nonchalant, alltså, tack för utmaningarna!

Och annars, så händer det saker. Idag har jag inte behövt knapra citodon, hittills åtminstone, vilket är bra eftersom att jag blir mycket snurrig och konstig av sånna preparat. Det måste med andra ord betyda att min tand börjar må bättre, eller bara tagit en paus i växandet. Och inte för att jag ropar hej än, angående någonting helt annat, men jag ska på ett mycket spännande möte om någon vecka eller så och efter det får vi se hur livet ser ut. Hur som helt så går allting framåt, vad än det mötet eventuellt skulle ge mig, och det känns fantastiskt. Odeladi, odeladi...

Sunday, bloody sunday.

Dagen i korthet: Jag vaknade upp med en smärta i munnen som jag inte riktigt kände att jag kunde stå ut med på något vis, hur jag än skulle bära mig åt. Min kära svärmor ryckte in och tog hand om barnet, och jag åkte in till tandakuten. Där satt jag och glodde i en timme, och blev sedan inkallad till ett undersökningsrum där en tandläkare tog en titt på min växande visdomstand och sa "Oj, här var det infekterat" och skrev ut lite droger. Tre minuter, ett konstaterande jag nästan hade kunnat lista ut själv och 700:- fattigare. Vidare till apoteket, alldeles yr av smärta och sömnbrist, hämtade ut mina droger och släpade mig hem. Intog drogerna, sluddrade i telefonen och blev lite (väldigt) snurrig i huvudet ett tag, somnade till i soffan en halvtimme och vaknade sedan klar i huvudet men så gott som smärtfri. Hurra! Jag är fortfarande jättetrött och öm i halva ansiktet, men den där akuta smärtan känner jag inte av och det är så skönt. Det blir ju lite av ett migrän-liknande tillstånd som aldrig tar slut, och jag blir visst alldeles matt av det. Lilla tand, kom upp nu är du snäll, och sluta infektera min stackars mun. Okej?

Toothache, igen.

Vet ni vad som är jobbigt? Tandvärk. Jag hann vara fri från blåsorna i munnen i sisådär ett dygn innan visdomstanden tyckte att det var passande att börja trycka sig upp genom ett hårt tandkött. Idag har halva ansiktet/huvudet pulserat av smärta, och trots att jag sov ikapp förlorad sömn tidigare idag så har jag varit alldeles groggy och eländig. Jag vet, det här har blivit en himla gnällblogg och jag kan gå med på att ha ont lite överallt men INTE I MUNNEN. Jag fixar inte riktigt det, att inte kunna äta/prata/gäspa/borsta tänderna/överhuvudtaget röra på munnen. Jag blir så himla ynklig och tycker så fasligt synd om mig själv och tänker, i mina egoistiska och smärtsamma tankebanor, att så här ont kan väl ingen människa ha haft någonsin, aldrig har någon lidit som jag. '

Och sen kan det ju vara så, att det är lite dumt av mig att inte kunna svälja värktabletter i sånna här lägen i livet. Det är någon sorts fobi jag har, och det har säkert något namn. Men när jag inte står ut längre, som idag, då har vi alltid en nödplan. Dvs; min käre får hacka ner tabletter i mikroskopiska smulor, blanda det med fil/yoghurt och sedan mata mig på ett militäriskt vis. Med andra ord, inte bry sig om att jag viftar och sprattlar som ett sär på armar och ben där jag ligger som en hjälplös skalbagge på rygg, att fortsätta mata mig trots att det rinner utanför munnen och skita fullständigt i att jag kväljer så att det låter som att ett inte så gulligt monster är på väg ut ur min hals. Om man gör på det viset, då får jag faktiskt ner några tabletter, under tortyr förvisso. Frank följde spektaklet med stora ögon, och jag mådde efter en stund lite bättre och orkade både äta och prata och vara trevlig. Slutet gott, allting gott.

In your arms.

In the rain, in the dark we'll lay
In your arms, in your arms I'll stay

Godnatt min skatt.

Nästan varje kväll, innan vi ska sova, står vi som två fån brevid spjälsängen och tittar ner på vårat sovande underverk. För det är ju verkligen så, att barn aldrig är så vackra som när dom sover. Fridfulla, stilla och så oskyldigt som någonting bara kan bli. Och där och då, så brukar hjärtat brista lite av kärlek. Då kan logiken i våra viskande och sömndruckna samtal låta lite på det här viset:

Christoffer: Det är ju nästan så att alla andra barn blir fula i jämförelse till honom.
Jag: Mm. Och tänk att alla föräldrar känner så om sina barn.

Göllig.

Det är ju egentligen inte så konstigt, att min son går runt och säger att allting är "gölligt" just nu. Jag överanvänder det ordet i alla möjliga sammanhang (T.ex "Frank, du är så göllig!" eller om det dyker upp en söt hundvalp på tv:n så måste jag utbrista "Göllig!") lite för ofta och det har han såklart snappat upp, även om han förmodligen inte ens vet vad det betyder. Idag var iallafall den rostade löken han fick smaka på vid lunchen väldigt göllig, åtminstone enligt den lille herrn.

Och påsken är över och förbi (snart iallafall, vi har en påskmiddag hos svärmor kvar i eftermiddag) och jag har tyvärr mest spenderat den i sjukstugan. Var iallafall iväg på påskmiddag nummer 1 hos mina föräldrar igår, och även om det var trevligt så är det lite jobbigt att närvara på en middag när man inte kan prata. Min röst var helt borta, allt som kom ur mig var något väsande och konstigt ljud. Jag somnade gott sedan med mirakelmedicin i kroppen, och idag mår jag bättre. Munnen och svalget är fortfarande fulla med ömma blåsor, men jag kan iallafall göra mig förstådd. Och vädret är ju alldeles fantastiskt, så lite blåsor hindrar inte mig för att ta mig ut en liten stund iallafall.

Hoppas att ni haft en fin påsk allesammans!

Just precis så.

Men fy, jag har verkligen en konstig förkylning i kroppen. Ingen sån där näsan-är-så-igentäppt-att-jag-dör eller jag-kan-inte-svälja-för-att-halsen-består-av-rakblad, bara lite snorigare än vanligt, lite tung i huvudet och en smula ont i halsen. Men jag har däremot förkylningsblåsor på hela tungan, jag som blir deprimerad av att bara ha en förkylningsblåsa. (En sån där värdslig sak som gör att jag bara vill gråta, munblåsor och fett hår...) Jag känner inte ens hur många det är, hela tungspetsen är liksom täckt av härligheterna och även på sidorna. Så här har jag sannerligen inte haft det förr, hoppas det går över snarast, så att jag blir en trevlig sambo och mamma igen. Inte för att det har varit så illa, men ändå.

Nåväl. Igår spenderade vi hela eftermiddagen och kvällen hos Linda&Daniel&Molly. Vi åt våfflor (Frank gick dock bara med på att äta dom i stora bitar och med händerna - allt som ser ut som smörgåsar går ner) och det var precis lika gott som jag minns att det var när jag var liten. När barnen hade somnat satte vi igång med projekt bygga 1500-bitars pussel, och man kan ju tycka att fyra personer borde få ihop det inom loppet av fyra timmar. Men nej, vi kom inte ens halvvägs. Roligt var det ändå, och vi kom inte hem förrän 00:00. Man kan säga att jag var så trött som en människa kan bli, jag är så fasligt kvällstrött av mig. Jag skulle nog gå till sängs 20:00 varenda kväll om det inte vore för att jag vill hinna umgås med min käre sambo också.
Och idag har jag, pappa och frallan varit och storhandlat. Ni hör ju, pusselbyggande och storhandling, jag är så himla helylle. Lite så där att jag nästan blir arg på mig själv, som njuter av att vara precis så här tråkig och jag skojar inte, det spritter av lycka i benen på mig när jag lägger ner både ajax fettochflör (heter det så?), disktrasor, svampar och andra underbara ting i kundvagnen som gör att jag ska städa hela dagen imorgon. Vad har hänt med mig egentligen?

Födelsedagskakan.

Oj, det har varit lite mycket dom senaste dagarna. Fast mest bara mycket av trevliga saker, då min käre har blivit en 26-årig farbror. Jag är ju rena ungdomen i jämförelse, vilket jag har sagt till honom ofta och mycket dessa dagar. Jag gillar att spä på folks bitterhet, snäll som jag är. Och älskling, jag älskar dig jättemycket. Grattis på din 26-årsdag. <3

Vi fick ett litet spontant infall i helgen och bjöd in släkten till födelsedagsfika, fast minus "födelsedags" då Christoffer inte tycker om födelsedagar i allmänhet och främst inte sin egen och i synnerhet inte att bli firad själv, så vi kallade det kort och gott bara för en fika. Trots detta tog han motvilligt men tacksamt emot några presenter, barnet fick hänga med sina söta kusiner, jag åt mig mätt på muffins och däremellan var det bara trevligt, precis som (födelsedags)fikor brukar vara.