Just det!

Hej bloggen! Min syster lämnade nyss en fin kommentar att jag borde skriva något här och det borde jag ju. Sen senast har vi först och främst flyttat, till världens mysigaste trerummare i ett låghus med sol på balkongerna hela dagarna, därav skulle ni förstå varför hela jag är en enda stor fräken. Jag har fyllt tjugofyra år och vi har semester alla tre, vilket betyder poolhäng och spring i gräset och glassätande utan gränser. Och en jag som på riktigt börjar fundera på om det är fysiskt möjligt att smälta bort. Oh my gud, det är så varmt. Jag kommer på mig själv med att längta till hösten men sätter snabbt stopp för dessa vansinnestankar, men undrar ändå lite i smyg varför det måste överstiga tjugofem grader. Jag klarar liksom inte det, känner mig som en blöt fläck som varken orkar äta eller sova, utan står och stirrar in i kylskåpet i tid och otid enbart för att svalka av mig.

Men nog om det. Jag ska försöka skriva mer här, men det är förbaskat svårt när instagram är ett så mycket enklare verktyg för att hålla kontakt med folk. Läser någon ens den här bloggen längre? Ja, mer än du då Susanne. Puss på dig!

Tankar om hår.

Detta är jag, idag. Och trots att det knappt syns på bilden så är jag väldigt fascinerad över mitt hår. Jag föddes med en mörkbrun, nästan svart, kalufs. Med tiden blev det ljusare för att sedan bli megablont, och sen gå över till råtta. Och nu i vuxen ålder (främst efter graviditeten) har det övergått mycket mer till brunt med röda inslag. Jag förstår helt plötsligt varför Frank föddes med rödlätta fjun. Mina gener tog inte alls med i beräkningen att min mamma har mörkt hår och bruna ögon, utan hoppade nog direkt över till min farmor och gjorde en kopia av henne. Himla häftigt.

Näe.

I helgen flög Christoffer och Frank över till grannlandet, för att hälsa på sin pappa/farfar och fira lillebror/farbror som tog studenten. Själv har jag njutit av mitt eget sällskap och haft riktigt mysiga dagar.

NOOOOOOOOOOOT.

Alltså. Ibland känns mitt liv som en riktigt tragisk komedi och helgen har varit hemsk. Efter att haft ont i ögat och sett dåligt i några dagar och varit ganska säker på att jag har en ny synnervsinflammation, ringde jag ögonakuten i lördags mest för att höra efter om jag kunde åka till vårdcentralen på måndag eller om dom hade någon ögonläkare jag kunde få kontakt med. Damen i luren sa att jag skulle in på en gång. Så där satt jag återigen i ett väntrum, och väntade och väntade. Fick göra en synundersökning, träffa en läkare som hällde droppar i mina ögon (en stor noja hos mig och jag ville reagera som mitt barn, det vill säga skrika; JAG VILL INTE!), göra ett synfältstest och få reda på att min ena pupill inte fungerar och att jag med andra ord har det jag trodde, en synnervsinflammation. Det är ofarligt i sig - men anledningen är desto viktigare, så nu är jag remitterad till både en ögonneurolog och en vanlig neurolog.
Och när jag kom hem slog tandvärken till med dunder och brak, muskedunder och kabanoner. Eller något. Det gjorde ungefär så ont att jag började se träd springa över ängarna och höra änglakörer sjunga. Och jag erkänner, jag tog en morfintablett som jag hade kvar sedan fotoperationen. Det får man inte göra, men jag blev desperat och trots att jag kände mig kriminell njöt jag av att bli hög som ett hus och somnade som en liten baby. Idag satt jag fyra timmar i ett väntrum på tandakuten, allt för att bli plågad med sprutor i munnen och göra en spolning under tandköttet, med en käke som var så bedövad att den hängde ner till knäna. Om några veckor ska jag tillbaka för att operera ut den lille jäveln, det vill säga visdomstanden. För såklart kan ingenting gå smidigt, utan det ska skäras och hålla på och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag ynkade ganska rejält av bara dagens sprutor.

Så det är vad den här ensamma småbarnsmamman haft för sig i helgen. Hällt droppar i ögonen och intagit narkotikaklassade preparat. Känner mig lite wild n' crazy. Och helt fruktansvärt trött. Ett öga som värkt i ena halvan av ansiktet och en tand i den andra halvan. Jag har haft bättre dagar om man säger så.

Din tystnad är ett medgivande.

Jag har känt mig lite avtrubbad sen i söndags, haft en klump i magen som inte vill lösas upp. När det stod klart att Sverigedemokraterna fått så oroväckande höga procent och vetskapen om att liknande partier i Europa växer, då blir jag rädd. Förtvivlad, arg och begriper ingenting. Polen, som var ett av de länder som drabbades hårdast under andra världskriget, har nu röstat in ett öppet nazistiskt parti i EU. En partiledare som även tycker att funktionsedsatta människor inte är estetiskt tilltalande och därmed inte borde få synas i det offentliga rummet. Kan inte ens formulera mina tankar kring det...

Jag är 90-talist, född i Stockholm och är med andra ord uppväxt i ett mångkulturellt samhälle. Jag kan inte understryka tydligt nog att det INTE HAR PÅVERKAT MIG NEGATIVT på något sätt alls, hur jag än försöker komma på något. Tvärtom. Eftersom jag inte vet något annat och har och har haft vänner och bekanta från alla håll och kanter i världen så ser jag bara människor. Och jag har så jävla svårt att förstå hur så många i det här landet inte ser att vi är lika mycket värda oavsett var vi är födda. Och jag har även väldigt svårt att tro att dessa procenten som har röstat på Sverigedemokraterna är renodlade rasister, utan typiska "jag är inte rasist, MEN..." som inte förstår bättre och bär på en stor ryggsäck av okunskap. Jag har under dessa dagar funderat på vilka det är, om jag känner någon - för jag har bannemig inte sett eller hört en enda som berättat att en röstar på Sverigedemokraterna. Förmodligen för att människan i personen vet att det är fel. Och förmodligen är det människor jag träffar varenda dag.

Men vet ni vad? Vi har röstat in ett feministiskt parti i EU. Det blåser vänstervindar och jag VÄGRAR lyssna på dom som hävdar att Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är vänsterextrema. Jag kan bara inte med folk som anser att det är vänsterextremt att jobba MOT rasism och FÖR jämställdhet. Det är rent jävla folkvett. Och vi får aldrig, någonsin, acceptera det som sker och vara tysta.

Prickigt sommarskinn.

Hallå världen! Det är otroligt varmt nu, jag tror det kallas sommar. Förr gillade jag inte värme, men har man barn finns det inget bättre. Vi kan gå ut och göra vad som helst, utan planering, vi bara gör't och hittar på något. Tar med mellisen ut, hälsar på fåglarna, leker i lekparker, äter glass, går promenader, plockar blommor (och vi väntar på vinbären) och inspekterar myror. Det mesta av det här kan man göra resten av året också förstås, men människor är ganska frusna varelser och att stå i en lekpark och glo i piskande regn medan fötterna förfryser... nej jag vet inte, det är nog inte min kopp té. Men så är jag en sådan himla hemmaråtta också. Hur som haver, vi njuter till fullo. Lite rosa kinder och fräknar överallt hindrar inte mig från att känna på sommaren.

Och i övrigt börjar mitt sinne gå in i semestermode, på tok för tidigt. Jag ska jobba fram till sista juni och behöver ha min hjärna tills dess. Men sen! Ja sen är jag ledig ända till fjärde augusti. Senaste två åren har jag inte haft mer än två veckors semester så det ska bli skönt. Och nu ska jag hämta hem mitt svettiga och lortiga barn, säkert med något nytt skarpsår idag.

Onsdag.

Nu i dagarna har jag och Christoffer bestämt oss för att Frank inte är någon bebis längre, hur mycket än mitt huvud säger att han är det. Vadå närmar sig fyra år...? Lugn i stormen nu. Eller jaha. VA?! Oj. Han är visst så stor nu. Och då är det hög tid att sluta bajsa i blöja. Vi påbörjade detta för några dagar sedan, det började bra och slutade i katastrof kan vi väl säga. Så nu har vi, hur mycket det än tar emot, sagt till honom att blöjorna har tagit slut. För nu är han stor, och då finns det inga blöjor mer. Intalar mig själv att vi gör honom en tjänst, och det gör vi ju verkligen.

 

Och jag börjar bli hel igen efter att ha slagit halvt ihjäl mig. Ibland gör mina nerver så, tar inte emot signaler som dom ska, vilket resulterar i att benen försvinner under mig och jag faller handlöst. Mycket har jag accepterat med att ha den här sjukdomen, men inte det. Och detta har hänt med jämna mellanrum sedan jag var liten, innan jag ens var svårt påverkad av sjukdomen. Det är svårt att förklara, jag blir själv frustrerad då jag inte är "klantig och snubblar", jag känner liksom inte när det ska ske. Jag går och helt plötsligt gör jag det inte, utan ligger ner på golvet eller marken. Vet inte hur många gånger mina systrar garvat när jag från ingenstans försvunnit, inte heller hur många gånger JAG har garvat dom gånger jag inte gjort illa mig. Sen finns det den gången jag fick åka in med ambulans, och alla dom hundratals gångerna jag stapplat runt med stukade fötter. För några dagar sedan stod jag i badrummet och fixade när jag helt plötsligt låg på golvet med ena benet i en onaturlig vinkel under mig. Knäet har varit svullet och gjort ont och höfterna fick sig också en smäll, men idag kan jag stå igen. Jävla kropp att hålla på. Sluta med det nu.

Och vips så blev det maj.

Det har varit en fin helg. Mina föräldrar var barnvakt i fredags och jag och min käre fick lite tid tillsammans, vi åt middag på favoritrestaurangen och tog sovmorgon. Mer än så kräver vi inte riktigt. Sen har vi lekt och myst hemma. Idag somnade alla tre i en liten hög i sängen mitt på dagen, så det är väl lite på den nivån det har varit och ibland behöver det inte vara mer än just så.

Och nu ska ni få höra, om min nya matinspiration. Låt mig säga så här - jag har blivit gammal och kan inte riktigt stoppa i mig vad som helst längre. Vågen sa det till mig när jag ställde mig på den för ett par veckor sedan, och mina lovehandles som liksom letar sig upp över byxkanten har skrikit det åt mig ett tag. Jag har inte trivts med att ha dom där, dom är ju bara i vägen. Och iochmed min sjukdomsbild, att jag inte kan ta på mig ett par löparskor och springa bort det där, så har jag alltid lovat mig själv att ta tag i kosten när vikten dalar iväg. Nu har vågen bara legat på +5kg, men det kan gå undan, och jag bestämde mig för att par veckor sedan att lägga om kosten. Främst har jag undvikit pasta, potatis och ris, och istället använt mig av grönsaker av olika slag. Bröd har jag bakat själv, bland annat fröknäcke och frallor helt utan vetemjöl och socker. Jag har ätit choklad på helgerna. En ganska liten och skapligt enkel förändring, som ändå har gjort att fyra av mina fem kilon trillat av mig. Wroom. I vuxen ålder har jag vägt alltifrån 47kg till 60kg, och med det vet jag att jag inte vill väga mindre än 50kg och inte mer än 55kg. Såklart beror allt också på kroppsform och längd, vad man trivs bäst i för vikt. Själva siffran är ju ganska oväsentlig, mest bra att ha som en riktlinje. Och jag trivs i att vara smal och inte mager. Hade jag haft mer kvinnoformer hade jag säkert velat ligga på en högre vikt med. Det mest fantastiska hade varit att få vara vältränad också, vilket blir svårt för mig men jag får vara sund på dom sätt jag kan. Stretcha, yoga och stoppa i mig bra mat. Ta hand om mig själv. Och det känner jag att jag gör nu och det ger en himla tillfredsställande känsla i magen. 

Balkongplaner.

Jag är enormt flytt-pepp. Jag vill flytta NU. Eftersom att vi kommer att ha två balkonger i nya lägenheten har jag suttit och stirrat på balkonginspiration. Och då menar jag inte inredning eller möblemang, utan allt man kan odla. Alltifrån kryddor till grönsaker och blommor verkar gå lika bra i kruka som i trädgård, fast i mindre mängd förstås. Jag kommer inte att hinna med det den här sommaren, men nästa... det kommer bli så roligt, jag är lite av en nörd när det kommer till sådant. Det får bli mitt och Franks projekt, så får kocken i hemmet (Christoffer) ta tillvara på det som går till matlagningen. (Okej, nu låter det som att hela balkongen kommer att vara överfull av grödor medan jag virrar runt som en annan galning men alltså, jag är nöjd om jag lyckas få till lite timjan.) 

Prinsessan Jasmine och prins Ali.

Frank fick en krona idag, och förvandlades till prinsessan Jasmine. Jag fick order om att vara prins Ali. Sen pussades vi godnatt och nu längtar jag till imorgon när jag får hänga med honom igen.



-

Plötsligt händer det!

Den första juli bygger vi nytt bo. Har svårt att förstå hur vi kunde ha sån tur så fort! Vi är inte kända för att ha flyt om vi säger så, men någongång ska nog vara den första. Det ska bli fantastiskt att bo på våning två istället för våning elva, att göra om risiga väggar och införskaffa nya möbler och prylar. Få göra det till vårt. Den här lägenheten har också tjänat sitt syfte och vi har trivts, men den har hela tiden känts så tillfällig. Vi har hela tiden vetat att vi inte vill bo här i en massa år. Så nu är tiden inne, och det känns så himla bra. Livet alltså, ibland motigt och förjävligt men stunder som dessa, så väldigt härligt och spännande.

April, din dumma sill.

Denna månad har haft en mycket fin start må jag säga. Detta har jag pysslat med;

Förvisso slutet av mars, min systerdotter Clara fyllde ett år. Solstråle!

Jag har tatuerat mig. Av motivet att döma, ca tre år för sent. Men bättre sent än aldrig väl?

Världens finaste Christoffer fyllde helt plötsligt tjugoåtta. Tiden börjar flyga lite väl snabbt nu.

Lunchat med favoritsällskapet.

Och utöver detta, haft en barnfri natt med tillhörande sovmorgon - kände mig tyvärr bakfull hela dagen. Tre och ett halvt år som mamma har visst fått mig att må dåligt av för mycket sömn... heja. Sen har jag träffat en rar en, Clara från ön. Vi delar sjukdom, och babblade om sånt bara vi förstår oss på. Det var värdefullt, ibland känns det ensamt att ha en sjukdom som ingen annan verkar ha. Men nu finns hon, Clara, och helt plötsligt känner jag mig inte lika ensam. En bra känsla. Nu väntar jag bara på solen!

Denna dagen ett liv.

När man väntar sitt barn, då är man förväntansfull över allt möjligt. Hur det kommer se ut, hur det kommer att vara, vad som kommer att ärvas och av vem. Och det slår mig ofta hur olika jag och Frank är. Vi är lika känsliga, och envisa som åsnor. Han har mina ögon och haka. Sen tar det stopp. Idag var vi ute och tog en långpromenad runt sjöarna. Frank matade fåglarna och tjöt av lycka när dom sprang fram till brödbiten. Sen gick vi, och gick och gick, runt alltihopa och plockade stenar och pinnar och hälsade på alla fåglar vi träffade längst vägen. Och Frank är, till skillnad från mig, så himla framåt av sig och hälsade även på varenda människa vi gick förbi, för att sen utbrista "...jag ÄLSKAR folk!". Låt mig säga att han är ett socialt geni i jämförelse till sin mor. Han har en sådan sprudlande nyfikenhet och inställning till nästan allting och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom i mitt liv. Han ger mig själslig lycka. Och jag är så stolt över hans goda lilla hjärta och att vi så ofta får höra hur omtänksam han är. Idag har vi haft en fantastisk dag, han och jag.

,

När du dog.

Min mormor, hon var något alldeles speciellt. Hon hette Nancy och kom från Gotland. Hon var den där sortens mormor som köpte konstiga plottersaker till en, som man aldrig hade någon användning av men som ändå stod där i något hörn. Hon var den som köpte mängder av chokladpudding till mig när jag hade körtelfeber, för att det var det enda jag kunde svälja. Våra promenader i gamla stan, alla julaftnar i hennes lilla hem.

Hon dog hastigt, från en dag till en annan, utan någon förvarning. Från frisk till sjuk, från levande till död. Jag har aldrig ens besökt hennes grav. Men hon finns ju inte där, hon finns i hjärtat mitt. Och dit går jag ibland, när det behövs. Det kommer alltid vara tungt att hon aldrig hann träffa mitt barn. Jag kommer alltid att sakna henne.

Vi två, -90.

When people run in circles it's a very, very mad world.

När jag tänker på att ett flygplan med 240 passagerare är spårlöst försvunnet, en svensk journalist mördas på öppen gata i Afghanistan, att en byggnad exploderar i New york eller att en mamma i Norge dränker sin dotter för att hon inte ville gå och lägga sig - då känns det jag tänker skriva nu oerhört oviktigt. Men foten, den har läkt nu. Trots hemskheter som sker världen över, så känns det så jävla skönt att ha en fot som inte ser ut som en valross. Det har varit en jobbig tid i min lilla livsbubbla, att en fot kan skapa så mycket problem. Men nu, nu är den äntligen frisk och göllig igen. Vad som också var en fröjd var att gå på frallans utvecklingssamtal imorse. Låt mig citera; "När jag tänker på Frank så ser jag bara världens gladaste unge framför mig. Han är glad jämt." Vi lämnar det där.. Och att jag är så stolt över att vara den här fantastiska ungens mamma.

 

Nej, jag är inte död.

Oj, hörrni. En sån här lång paus från bloggen har jag nog inte haft någongång tror jag. Jag har mest så mycket i huvudet och planer och funderingar och fan och hans moster så jag känner inte att jag haft så mycket att dela med mig av. Inget är ju genomfört ännu. Jag försöker klura ut vad vi ska hitta på i sommar, för den väntar runt hörnet, det går alltid så mycket fortare än man tänkt sig. Vi letar lägenhet, det går varken framåt eller bakåt. Jag har bokat tid för tatuering. Ska bli löneansvarig på jobbet. Ungefär hundra födelsedagar ska avverkas fram till augusti. Och som jag längtar till sommaren! Det är en på-nytt-födelse för mig varje år, när allt slår i blom och DOFTERNA. Det är nog det jag gillar bäst med sommaren. Inte så mycket stekande och bad, utan alla promenadstråk och en känsla av att kunna insupa naturen på ett sätt som inte riktigt går dom andra årstiderna.

Så, det var väl ungefär det. Jag har inte så mycket att skriva just nu. Förut skrev jag om allt, varenda liten tanke, och kände att grubblerierna lättade lite då. Det är inte riktigt så längre, jag har inte samma behov av det. Så ni får ha överséende, att det kanske blir lite tyst här nu ett tag framöver, eller till imorgon när bloggpeppen helt plötsligt infaller sig. Eller något. Puss.

-

Christoffer har nu övergått till chefstider på jobbet under några månader framöver vilket kommer innebära en fasligt massa hämtningar på dagis för min del. Men, det kommer också innebära att han är ledig minst en dag varenda helg. Nu kan det vara så att mitt hat över butikstider gör min lycka smått överdriven, men alltså... det känns underbart. Lite regelbundenhet i vardagen, mer tid tillsammans trots att det är fler jobbtimmar. (Och ikväll är det äntligen dags för The Walking dead igen. Jag har nästan börjat räkna livet i The Walking dead-intervaller. Har det gått för långt då?)

Ett barn för mycket.

Jag har aldrig varit i närheten av cancer, aldrig haft någon personlig relation till den sjukdomen. Min släkt har varit förskonad, förutom min faster som drabbades av livmoderhalscancer för några år sedan, och hon kom segrande ur det. Men det här är en helt annan sak, det här är en annan nivå av orättvisa. Igår fick min vän besked om att hennes pojke, inte ens två år gammal, fått cancer. När den här jävla skitsjukdomen drabbar det finaste och det mest oskyldiga vi har, våra barn, då får jag svårt att andas. Då vill jag inte vara med längre. Jag tänker på honom och på vad han och hans familj kommer att behöva genomlida den närmaste tiden, jag tittar på mitt barn och hela kroppen börjar skälva när jag tänker på att det likagärna hade kunnat vara han. Det finns ingenting värre än tanken på att någonting kan hända ens barn, att livet är så skört och kan vända så fort. 

Fridens liljor.

I måndags fick jag en liten suddig fläck framför ögat som fladdrade runt och störde mig. Efter ett långt jobbmöte blev det värre med tilltagande huvudvärk. Under tisdagen kände jag mig konstig, synen blev sämre och huvudvärken höll sig kvar. Jag var säker på att jag helt enkelt hade överansträngt ögonen. När jag vaknade onsdag morgon hade jag börjat få ont runt ögat och den lilla suddiga fläcken hade blivit en stor, vit dimma och jag kunde knappt se någonting med ögat. Jag ringde till akuten för att höra om dom tyckte att jag behövde kolla upp det akut eller om jag kunde avvakta. Sköterskan sa åt mig att åka in omedelbums, så jag slängde i mig lite frukost och åkte iväg till ögonakutmottagningen. Där fick jag vänta i ca tusen år (jag är helt fascinerad över hur så många människor kan ha akuta ögonproblem en onsdag förmiddag), men undersökningen visade att jag såg helt bedrövligt på höger öga och även färgséendet var väck. Läkaren tog sedan en titt och kunde konstatera att min pupill inte reagerade alls vid ljusinsläpp, och det i samband med smärtan + den dimmiga synen så tyder allt på att jag har en synnervsinflammation. En "biverkning" av min sjukdom, som gör mina nerver kassa. Det har varit en tröttsam vecka, jag känner mig alldeles groggy av värken och att se så dåligt. Men jag ska inte klaga - eftersom jag hann tänka både en och tre gånger att jag fått en hjärntumör som kommit för att hämta mig så är jag lättad att det "bara" var det här. Men jag tycker att det räcker nu, på riktigt. Jag har ju en fotinfektion att tänka på också. (Som tack och lov går åt rätt håll. Gud vad jag hoppas jag kan lägga allt det här bakom mig snart.)

20 fakta.

Jag tänkte att jag också ska försöka mig på den där listan som cirkulerar runt nu, med 20 fakta om mig själv. Jag ska åtminstone försöka, får se hur det går med denna brist på fantasi.

• Under åren 16-19 år gjorde jag 4-5 piercings sammanlagt (tre i underläppen och tillsist en i överläppen som fick hänga med i flera år) och tre tatueringar (båda armarna och bröstkorgen). Det är ingenting jag har växt ifrån riktigt, men det är ingen prioritet på samma sätt. Min kropp kommer att få mer färg en vacker dag och det vore trevligt om jag någon gång skulle våga göra en septum som jag velat ha så länge, men det ser så sjukt smärtsamt ut att göra...
• Jag gick bara upp 5-6kg när jag var gravid. En enda stor mage var jag.
• Jag har svårt att definiera mig ibland, jag vet inte riktigt om jag är reserverad eller bara blyg eller om det är så som jag ofta känner - att har jag ingenting att säga så säger jag inget. Jag har svårt för att kallprata men kan ge mig in i långa diskussioner.
• Min morfar dog till följd av ALS, min mamma fick MS när jag var liten och jag har en nervsjukdom som heter CMT. Vi är tre generationer som drabbats av varsin neurologisk sjukdom, som inte på något sätt är besläktade med varandra har vi fått veta, men ibland undrar jag ändå. Hur som helst hoppas jag att jag är den sista i ledet som drabbats av något sånt.
• Jag fastnar jämt för hjärndöda realityserier. The bachelor och Keeping up with the Kardashians har varit senaste tidens besatthet.
• Jag är den minst långsinta människa jag känner. Vet inte om det är en bra eller dålig egenskap.
• Jag har varit kär på riktigt två gånger i mitt liv. Den ena är jag gift med och den andra förblev en kär vän. På så vis har jag haft tur, även om det var lite hjärtesorg innan jag hittade min plats.
• Jag har haft dreads.
• Mina systrar är sju och nio år äldre än mig.
• Båda dom är över 170 cm och jag stannade på 165 cm. Vet inte riktigt vad som hände, men yngst blev även minst.
• Jag gillar att spela sällskapsspel med mig själv. Monopol, fia med knuff, uno, kalaha, vanliga kortspel, yatzy. Jag hittar på egna regler som jag inte får avvika ifrån och blir glad när "jag" vinner och inte någon "annan" av mina påhittade medspelare. Jag vet, jag är ett freak.
• Morrissey har hjälpt mig många ledsna kvällar.
• Jag har sett alla Friends-avsnitt hundra gånger om ungefär och garvar lika mycket fortfarande, trots att jag kan varenda replik utantill.
• Jag gråter sällan när jag är ledsen men tårarna sprutar så fort jag blir lite rörd.
• Jag föddes med en stor, mörk kaluffs på huvudet och min son föddes kal som en golfboll.
• Jag har inte godkänt i matte a.
• Vilket gör det faktum att jag jobbar mycket med ekonomi ännu mer komiskt.
• Jag har haft många smådjur i mitt liv. Kaninerna Pricken och Emil, undulaten Frida, marsvinet Valdemar, hamstern Bengt, katterna Billy, Kim och Freja.
• Jag är hemskt hundrädd.
• För att inte tala om rymden. Jag kan få lite panikkänsla av att läsa eller prata om rymden, det är för stort och otäckt.

Nytt år, min stora lilla kärlek och en längtan till våren.

Jag får alltid lite ny energi när det är nytt år. En liten förväntan som gror, ett pirr i magen. Dock går det alltid över och jag önskar att jag hade den känslan varje måndag istället. Nu ska jag bara genomlida dessa två mörka och kalla månader som heter januari och februari. Helt klart min värsta tid varje år, en evig väntan på våren. I mars kan man i alla fall få smaka på värmen och lura sig själv.

 

Men '13 har varit ett fantastiskt år. Frank har utvecklats något enormt, i somras befann vi oss i en trots-storm som jag ett tag trodde skulle göra slut på mig, döda mig sakta men säkert. Skillnaden på ungen som vi hade i somras och den vi har nu är... enorm. Vi har en stor pojke nu, som jag älskar högre än vad jag trodde var möjligt. Vi har haft ett år där vi äntligen fått slappna av, alla tre, fria från större orosmoment. Det enda jag önskar mig det här året är en ny lägenhet, men det ska tydligen inte vara helt enkelt det där. Tröttsamt, men vi får helt enkelt se om vi har turen på vår sida i år. Jag känner hur som helst på mig att även det här kommer bli ett bra år, förhoppningsvis utan större tråkigheter.

ifrån första början var jag säker
 jag kan göra vad som helst för dig i världen
 det har aldrig varit mer uppenbart,
sen den dagen är det du och jag