Eller bara en söt formulering.

Christoffer: - Du är ju ingen idiot, men du
mmmmmmm  är väldigt dumsnäll."

Den ene är så halt, den andre är så blind, den tredje äger alls ingenting.

Jag är förfärligt trött, men stannar uppe ett tag till, enbart för att jag vill hinna se nyheterna. Man kan säga att jag har blivit en fulländad pensionär. Den här veckan har verkligen varit seg, för att gå från ett ämne till ett annat; jag har haft hur mycket energi som helst när det kommer till hemmet, jag har fixat och donat och åtagit mig världens pysselprojekt, lagat mat (vilket jag aldrig någonsin gör) och bara trivts. Men jag har inte haft så mycket energi till att ta mig utanför dörren, och det måste man ju liksom göra ibland. Sånna här veckor önskar jag att jag kunde pausa livet litegrann och bara få göra sådant jag tycker om. Livet funkar inte riktigt så när man är vuxen, har jag förstått, men det hade varit välbehövligt. Mitt ansikte håller på att falla av också, det är åtminstone så torrt att det snöar om det. Läste min gamla blogg för ett par dagar sedan, insåg att jag var roligare förr, den här bloggen är ett enda stort sömnpiller i jämförelse. Jag har tappat förmågan att skriva tror jag. Och så var jag snyggare förr, nu är jag tråkigheten personifierad. Men jag trivs, till skillnad från förr. Om ro i själen är lika med en tråkig blogg och livlöst hår och glåmig hy, då får det faktiskt lov att vara så.

Poets of the fall.

Det har varit en intensiv men en fantastisk helg för den här trötta modern. Ensamdag med barnet igår (vilket ju borde vara helt okej, men när allt är nej, nej, nej och inte, inte, inte från den lilla herrns sida så blir man lite matt i huvudet och det är lite tufft att vara ensam, men vi hade det bra ändå) för att sen åka in till stan i samma stund som fadern kom hem och tog över omhändertagandet av det lilla monstret, för en helkväll med middag och trevligt sällskap av dom finaste mammavännerna. Idag var det födelsedagsfika för Micke som fyllt 31år, som följdes av middag hemma hos mamma och pappa. Det har inte blivit så mycket vila dessa dagar med andra ord, men oj så mycket påfyllnad av energikontot. För en gångs skull; välkommen måndagen! (Hur himla käckt blev det inte nu egentligen... kan inte riktigt hjälpa det dock, ibland flyter allt på i en himla härlig harmoni bara, hösten är verkligen min vän.)

Jag bara gör, biter ihop och håller käften.

Ibland händer dom mest märkliga saker. Det är inte min sak att offentliggöra i en öppen blogg, men när en del av ens tonår helt plötsligt ringer en efter många års tystnad för att säga förlåt, då blir man lite ställd. Jag som varken är långsint eller särskillt arg av mig, förstod först ingenting. Och sen, bli bedrövad och känslan av att hjälpa till på något vis tar över, utan att egentligen kunna. Helskotta också.

Men hjältar och hjältinnor stannar kvar
De spottar hårt mot vinden
och de värmer våra händer
så vi inte tappar taget
om den kärlek vi har rätt till
De vågar tro och hoppas
på att någon därute ser oss
Någon som hellre vill förlåta än fördöma oss

Insikt.

Ibland känns det bara så ledsamt att inse att man har glidit ifrån människor man inte alls vill glida ifrån. Det gör rentav lite ont.

Frank.

Herrarna sover sedan länge och jag börjar bli trött, äntligen. Frank och jag tog en tupplur på 3,5 timmar idag, och vore det inte för att Christoffer hade ringt från jobbet och väckt oss vet jag inte hur länge vi hade legat i koma. Jag börjar äntligen må bättre från min ebolaförkylningsdöd, jag kan åtminstone äta och sova normalt igen (eller ja, jag verkar snarare ta igen förlorad sömn) även om jag är lite mör i kroppen. En vilodag imorgon, tillbaka till praktiken på tisdag och gamla vanliga rutinerna igen. Detta var verkligen en långdragen historia, och jag hoppas mest att jag slipper vara sjuk mer i år.

Idag var vi med om en så kallad... bajsincident. Det har hänt några gånger under Franks livstid, och för min del är det okej, jag är inte så känslig av mig när det kommer till kroppsinnehåll längre. Det jobbiga är att se hur ledsen Frank blir, som inte alls tycker om att se sitt eget bajs. Det var en konst att duscha av ett barn som krampaktigt hängde runt min hals, med tårarna sprutandes och i fullständig panik. Jag försökte förklara att varenda människa bajsar och att det inte är någonting konstigt, att bajset inte är farligt och att tillochmed morfar bajsar, då blev det lite roligare. När cirkusen var över satt han uppkrupen i min famn i soffan, fortfarande lite chockad och darrade i kroppen. Den här ungen må vara den jobbigaste någonsin med en 2-årstrots som tar över hans hjärna stundtals, och när jag säger att han är den jobbigaste någonsin så säger jag det med kärlek. För däremellan, när bajset är läskigt och när han berättar saker på sitt sätt, tar en spontan svängom på vardagsrumsgolvet, pussar en med dom där pyttesmå läpparna och ler så att ögonen glittrar, då vet jag inte riktigt var jag ska göra av mig själv, då älskar jag så att hjärtat nästan brister.

Det finns en människa som har nästlat sig in i mina tankar den senaste tiden. Han heter Kristian, och han skriver den här bloggen. Egentligen började jag läsa bloggen för längesedan, och hoppades någonstans att jag aldrig skulle behöva läsa den igen efter att den lades ner. Jag brukar verkligen, även när det är som mörkast, försöka tänka att det finns en mening med allt. Och ofta, så gör det ju det, i slutändan. Men när någon som inte ens har fyllt trettio år, som har ett livsljus jag sällan upplever, som förmedlar det svåra med så vackra ord, får en dödsdom, då slutar jag att se meningen med någonting. Då vill jag inte vara med längre, då gör det för ont. Hur någon jag inte ens känner, åtminstone inte mer än genom bloggen, kan påverka en så mycket är för mig ett mysterium. Men en sak vet jag, och det är att poeter som han inte växer på träd, och han och hans orättvisa öde gör skillnad för många. Läs och begrunda, och var tacksam över allt du har.

Det är ett jävla gnäll på mig dessa dagar.

Igår var vi på vårt första föräldrarmöte någonsin. Jag kände mig lite malplacerad, som jag alltid gör i sånna situationer, men det var roligt att träffa andra föräldrar och få en lite bättre bild av hur barnen har det på förskolan. Frank var hos sin farmor under tiden, och det första han sa till mig när han kom hem var "Välling! Sova!". Jag kanske har sagt det förr, men gud vad skönt det är att han äntligen kan göra sig förstådd, både barn och föräldrar slipper mycket frustration tack vare det. Han pratar inga hela eller flytande meningar ännu, men med enstaka ord kommer man också långt.

Och ja, på sjukdomsfronten går det väl... sådär. Jag har så ont i halsen att jag får flashbacks till körtelfebercirkusen. Ibland känns det bättre, och stundtals kan jag knappt svälja, vakentimmar om nätterna osv. Imorgon ska jag därför hälsa på farbror doktorn, och tills dess hoppas på att det kanske blir bättre av sig själv, och tröstäta några kärleksmums. Om jag orkar baka några, vill säga...

Instagrambilder, i brist på annat;

Godkväll.

Idag tog jag och mini en tupplur tillsammans i storsängen. Det är någonting som inte händer ofta nuförtiden, och jag är förvånad att han inte ville över till sin egen säng. Att ha en sådan mjuk liten människa tungt andandes i sin famn, det kan vara det mysigaste någonsin. Det tyckte nog han också, för vi vaknade först tre timmar senare, och så bra har han inte sovit sen förkylningsmonstret tog över hans lilla kropp. (Att hans blodsocker sedan var nere på noll när han vaknade och att jag var tvungen att sjunga på pippi långstrump i en halvtimme för att han skulle sluta gråthulka och äta sin mellis, det lägger jag åt sidan nu. Det kommer helt klart bli fler tupplurer tillsammans!)

Och även jag börjar känna mig som en människa igen, trots att halsen fortfarande är öm och jag fortfarande är lite svag. Det positiva, om man nu ska vara sån, är att jag under dessa dagar har kommit över min skräck för nässpray. Jag blev desperat tillslut, jag gillar att kunna andas.

Ack du grymma värld.

Jag ska bara be att få informera om att jag är väldigt ynklig just nu. Franks härliga dagisbaciller har nu hoppat över till min kropp och tagit över den alldeles, och jag hatar att vara förkyld. Huvudet värker, snoret rinner, jag nyser okontrollerat, halsen svider. Jag är blek som ett lakan, kraxar som en kråka och ögonen är blodsprängda. Det enda positiva är att man får äta glass utan dåligt samvete när man är sjuk.

Och bara för att tycka lite mer synd om mig själv, idag när jag skulle hämta barnet på dagis och gick upp för en smal gågata så sa en kvinna till sitt barn "akta på dig lite så att flickan kommer förbi". Tre minuter senare möttes vi igen, inne på dagiset, båda för att hämta våra barn. Jag är medveten om att jag ser ganska liten ut, men "flickan"? I min värld så är man flicka när man är femton eller yngre.  Jag är väl tjej åtminstone?

Ett år, tio månader, två veckor.

Frank gjorde en´sandkaka idag. Lade sanden noggrant i formen, plattade till det med spaden och vände sedan uppochner på den. Det är sånna märkliga saker jag blir alldeles gråtmild av, för tiden har verkligen flugit iväg.
Det var ju nyss han låg här brevid mig och gurglade förnöjt, sov på mitt bröst, hade storlek femtiosex i kläder och ägnade hela sin vakna tid åt att försöka greppa saker. Fast nej, det var ju inte särskillt nyss han höll på med sånt. Jag vet att det är en gåva att få se sitt barn växa upp, men ibland gör det ont att bebistiden aldrig kommer att komma tillbaka.