Ett år, tio månader, två veckor.

Frank gjorde en´sandkaka idag. Lade sanden noggrant i formen, plattade till det med spaden och vände sedan uppochner på den. Det är sånna märkliga saker jag blir alldeles gråtmild av, för tiden har verkligen flugit iväg.
Det var ju nyss han låg här brevid mig och gurglade förnöjt, sov på mitt bröst, hade storlek femtiosex i kläder och ägnade hela sin vakna tid åt att försöka greppa saker. Fast nej, det var ju inte särskillt nyss han höll på med sånt. Jag vet att det är en gåva att få se sitt barn växa upp, men ibland gör det ont att bebistiden aldrig kommer att komma tillbaka.