En stark berättelse.

Det har varit lite tyst här, men vi lever. Frank har genomlidit den värsta sortens trots-period som gjorde mig och hans far till två zombies som stirrade tomt ut i luften på grund av psykisk utmattning hela kvällarna ungefär. (Tack och lov överlevde vi denna stormen också och till på köpet tog barnets tal och ordförråd ett jättesprång i utvecklingen.) Vi har firat av en systerdotter som fyllt år och ska fira av en till i helgen. Jag har jobbat och haft fullt upp med viktiga telefonsamtal och läkarbesök, nu är det full rulle på den fronten igen. Ett finbesök från Västerås tog tåget till mig igår och det var underbart att återförenas med min Sandra efter två hela år. Frank har gått sin sista dag på sitt dagis idag och firade det med att för första gången falla offer för en bitande illbatting, så nu har han ett stort och blått tandmärke på överarmen. Idag fick jag hem en broschyr och fick se mitt indiska 2-åriga fadderbarn, fällde en tår och inser att jag nog är världens känsligaste. Kropp och själ skriker efter semester, två hela veckor kvar och dom kommer att bli långa. Christoffer är på bio och här sitter jag, efter att ha sprungit in sisådär tjugo gånger till mitt barn som velat rätta till täcket/kudden/pyjamasen, tappat nappen eller tagit av sig blöjan, velat ha en puss eller kram och det är liksom inte jobbigt egentligen men när man efter tionde gången slår sig ner i soffan och slänger upp fötterna på bordet och man hör det där "maaamma!!1!1!" så känner jag ändå att åh, nej, men okej jag kan ju verkligen inte stå emot den där lilla rösten så man gör om samma procedur om och om igen och man viskar och är mysig men jag är inte riktigt van vid detta. Förra sommaren var också lite problematisk när det kom till insomning så jag antar att vi helt enkelt får härda ut, som vi alltid gör.

Sammanhängande historia va?

Godnatt på er, vänner.

Min unge.

Den senaste tiden har pojkvaskern varit extremt pappig och jag förstår det, att han älskar sin pappa, men det har rentav gjort lite ont i hjärtat att få tvinga till sig en godmorgonpuss och jag har saknat att ha en liten svans alternativt någon som ständigt sliter en i benen. Det har med andra ord varit skönt med en ensamhelg med honom, jag har kört stenhårt på operation vinna tillbaka mammapoäng och det har gått strålande. Får man dessutom amerikanska pannkakor till lunch kan mamma inte vara någonting annat än bäst, ju. Och här sitter jag, och förundras över hur min snart 3-åring kan sova så lång tupplur men tackar och tar emot och är glad att han brås på sin mor när det kommer till sömn. Jag är mindre tacksam över att han har ärvt min osäkerhet, att han inte vill försöka en gång till och ger upp på en gång när någonting inte går och jag känner mig skyldig, över att den egenskapen satt käppar i hjulet för mig hela livet och jag kommer lägga all min energi på att få honom att förstå att HAN KAN och att han inte behöver hata sin cykel för att han inte förstod hur man skulle göra i samma stund han satte sig på sadeln. Det är som att se mig själv i en ny liten person, nästan så att jag ser hur han tänker att detgårinteochdetkommeraldrigattgåochjagtänkeraldrigförsökaigen och är han som jag så kommer han att vara envis som en åsna och stå fast vid den tanken tills det en dag bara går. Men vet du, övning ger färdighet och du ska tro på dig själv för du är den finaste lilla människan i världen.

Det är ett ämne jag dragit upp lite halvt men nu vågar jag dra upp det helt.

Det har egentligen aldrig funnits något annat alternativ för mig än att gå vidare med livet och kämpa på trots att jag många gånger kännt att jag inte har velat eller orkat. Skillnaden mellan mig och någon som blir påkörd och på ett ögonblick tappat förmågan att gå, är att min ryggrad är hel och förlamningen är långsam. Det finns så många tydliga tecken långt bak i tiden, från det att jag var bebis och lärde mig gå och behövde inlägg i skorna för att fötterna trampade snett, till att jag inte riktigt hängde med  mina kompisar och när jag försökte ramlade jag och bröt foten. Jag klarade inte av skolgymnastiken, och fick åka hiss i skolan för att spara på krafter. För gå, det kunde jag ju, både på mark och i trappor och i backar men jag hade liksom ingen ork. Jag fyller snart tjugotre år och använder mig av rullstol allt mer, och det känns så läskigt att skriva. Det är inte det att jag är rädd att någon vän ska gå ifrån mig, att jag ska bli utanför, för jag har fantastiska vänner som varit och är ett stort stöd och som inte ens ser stolen. Och jag har varit öppen, när saker och ting har kännts tungt. Men sådant som kändes tungt i början känns inte tungt längre, det läskiga är den där högen av bekanta som inte vet om hur dålig jag blev där för några år sedan, som jag inte har stått så nära att jag behövt berätta det. Jag är rädd att stöta på gamla lärare, gamla förälskelser och gamla klasskompisar när jag är ute, rädd för att få ett hej med en förskräckt blick eller en medömkan jag varken behöver eller vill ha och jag är rädd att någon ska tänka att mitt liv inte blev bra. När det blivit just raka motsatsen, även om det inte blev som jag tänkt mig. Jag är lycklig och jag är mer stark och säker än vad jag någonsin har varit i mig själv. Jag hade turen att träffa mitt livs kärlek tidigt i livet, som under hela den här resan varit det största stödet någon kan tänka sig och min två-åring har alltid ett knä att krypa upp i. Jag spenderar mer och mer tid på rehabiliteringen - jag har fått träffa andra vackra och alldeles vanliga mammor i min situation, jag övar på att få grepp om hur man egentligen kör en rullstol (svårare än vad det ser ut, vill jag lova) och jag planerar en månads rehabiliteringsinriktad utlandsresa, alldeles ensam. Inte för att jag vet hur jag ska hantera att sakna ihjäl Christoffer och Frank så länge, jag vet bara att det är någonting jag måste göra. Bara för mig själv och för min egen skull. Och jag är så himla nyfiken på framtiden, nu när overklighetskänslorna har lämnat mitt sinne för all framtid och jag kan lära mig att leva med det här livet fullt ut. Så jag säger det nu, till alla bekanta där ute som jag inte har stött på på år och dagar. Så här blev mitt liv, mina ben slutade att fungera när jag bar fram mitt barn till livet. Det var sannerligen inte vad jag hade tänkt mig, men det var så det blev. Och jag trodde att livet gick under ett tag men det gjorde det inte. Och jag är precis lika tråkig, vanlig, rolig eller hur du nu minns mig, som jag var när vi delade en stund i livet - långt som kort, ytligt eller innerligt. Jag hoppas att du har det bra och att ditt liv också blivit som du önskat, och att vi kan säga hej i förbifarten om vi stöter på varandra någon dag.

Femte juni.

Livet en sommardag i juni. Idag valde jag att lägga alla måsten åt sidan och ta en långpromenad i min ensamhet, äta lunch i solen och vandra planlöst. Något av det bästa jag vet med sommaren är alla dofter - nyklippt gräs och växter i blom. Idag var en skön paus ifrån en annars fullspäckad vardag och det behövdes.

En sån där dag.

Frank var mycket upprörd vid läggdags igår. Han ville nämligen se klart på Finding Nemo, som han sett sisådär hundra gånger vid det här laget. Vi satt i sovrummet och pratade en stund efter det lilla helvetet som bröt lös när vi stängde av tv:n, jag försökte få honom på bättre tankar men han satt mot väggen och var arg som ett åskmoln. Jag frågade om han ville kramas eller sjunga, om vi skulle bädda ner bamse eller om han skulle lägga sig ner så jag kunde stoppa om honom. Då tittade han upp och sa "jag vill inte NÅNTING mamma!". Vet ni hur svårt det är att inte visa sin akuta fnissighet i sånna lägen? Och 2-årstrotsen och allt som hör den till, som många gånger suger all energi ur en, känns i sånna lägen så himla häftigt. Att han kan känna sånna känslor, att han kan säga att han inte vill göra ett himla dugg och vara så arg på sin mamma och pappa.

Nu ska jag dammsuga och diska och skura och damma och feja eller njae, men lite av det åtminstone. Man ska tydligen göra sådant på söndagar, och jag borde passa på medan mannen jobbar och barnet är hos sin farmor en stund. Nu är det sommar hörrni, som jag har längtat. Har lyckats odla några fräknar och en röd näsa.

Senaste veckans pärlor...