Du är det dyraste i världen.

Det här med semester tillsammans alla tre, har jag sagt hur underbart det är? Jag har rentav lite ångest över att praktiken är igång igen redan på fredag. Men jag kommer få mycket tid här hemma ändå tillsammans med mina kottar som har semester och sommarlov i en hel månad till, när jag bara praktiserar på halvtid och förhoppningvis är hemma redan efter lunch dom flesta av dagarna. Idag har pappan övat och åter övat med barnet att man måste hålla i handen när man går över övergångsställen (vilket var sådär poppis innan han fattade galoppen), barnet har fått sitt allra första plåster efter en reva på vristen (vilket var mycket spännande) och vägrade även att byta blöja innan jag hade bytt blöja på gossedjursnallen först. Några åskmolns-utbrott om dagen, så där som det är under trotsens starkaste tider, men överlag är det helt fantastiskt att se hur min lilla pojke blir mer och mer en egen människa för varje dag som går. Det är så himla stort.

Picknick i hagaparken.

Ett fjärilshus, ängar, sjöar, filt på marken, baguetter till lunch, en 1-åring med en fotboll. Lite av en idyll, så där jag tänkte mig föräldrarskapet när jag var gravid. Det är inte alltid en dans på rosor, men idag kändes det bannemig så. Fantastiska liv, underbara man, otroliga barn. (Och gud vad käck jag låter, men kan inte låta bli..)

Lekparkshäng.

Nu ska jag inte gnälla alltför mycket angående vädret, utan håller mig till konstaterandet att det är lite tråkigt att det inte verkar bli någon riktig sommar i år. Solen lyser med sin frånvaro, och idag även regnet (annars har det regnat åtminstone en liten skvätt varenda dag känns det som), så vi har varit ute från morgon till kväll. Det kommer nog inte bli någon dag på stranden om vädret fortsätter på det här viset, men det är helt okej att hänga i parken med fina vänner och vackra barn också. Nu hopar sig molnen igen, men vi äter glass ändå. Sommaren må svika oss, men inte sviker vi sommaren.

Fredag var det här.

Min pappa har sagt att han inte riktigt förstår hur jag har överlevt min barndom genom att enbart "peta i maten". Jag har alltid gillat mat, men varit lite kräsen och blivit mätt snabbt. Det senaste året vet jag inte riktigt vad som har hänt, men jag har upptäckt matglädje. Jag älskar att äta och jag älskar smaker (vilket jag inte har gjort innan), äter stora portioner och varenda tugga med stor inlevelse. Mitt mer sunda matintag har resulterat i sex kilos viktuppgång sen förra sommaren, som fördelat sig jämnt över hela kroppen och jag ligger äntligen på en vikt jag trivs med. Nu ser jag inte mager ut längre, nu ser jag ut som jag ska göra och mår så himla bra i den här storleken. Innan graviditeten låg jag på 50kg, gick upp till 56kg för att sedan rasa ner till 47kg, och ligger nu på stadiga 53kg. (Sen tror jag inte på att haka upp sig på själva vikten, alltså siffrorna, utan istället titta på hur man ser ut och vad man trivs bäst med. Jag väljer hellre att gå upp ett par kilo till än åt andra hållet, men trivs helt klart bäst i den kroppsstorleken jag har nu.) Må-bra-kilon är dom bästa av alla kilon!

Hej sol, värme och sommar!

Åh, tack vädret för lite sol. Det har varit en fin dag idag, med utelek vid poolen (dessvärre är vår hare fortfarande rädd för vatten och ville inte alls hoppa i, men leka vid kanten var också roligt), promenader, fixande i hemmet och mat och bak. Det sistnämnda står min käre sambo för, men ändå. Dagar som dessa, dom lever man på ett tag.

Nu; Desperate housewives-maraton fortsätter. Jag har blivit beroende.

Madeleine i ett nötskal.

Christoffer jobbar, farmor passar barnet och jag är ensam hemma. Jag har alltid planer under sånna här tillfällen, eftersom det inte sker så ofta, men det blir sällan som jag tänkt mig och det beror enbart på bristen av spark-i-baken-energi. Idag hade jag först och främst tänkt damma av hemmet, dammsuga, rensa badrumsskåpet och andra nödvändigt ont-sysslor. Men såklart har jag inte gjort någonting av det här, utan jag har legat i soffan hela dagen och inte rest mig därifrån förrän nu, av den enda anledning att jag glömde bort att äta lunch tidigare. Det är helt klart skönt att få vara själv nångång ibland (alla behöver nog det då och då för att ladda batterier) och inte göra någonting av värde - men i det långa loppet, var livet verkligen så här värdelöst innan man hade barn? Jag blir ju nästintill helt apatisk, och jag kan dessvärre inte minnas hur lediga dagar var förr i tiden, men var dom lika tråkiga som den här så skaffade jag inte barn en dag för tidigt.

Jag tycker att det där är intressant, faktiskt. Egentid är ett måste för att jag ska fungera och jag är noga med att se till att jag får det, vilket just nu inte är särskillt svårt då vi har hela kvällarna fria. Det är såpass viktigt för mig att det är en väldigt stor anledning till att jag inte vill ha syskon tätt. Egentligen är det nog lite egoistiskt, men samtidigt vet jag att jag inte skulle bli någon bra mamma till två småbarn, och det skulle ta knäcken på mig att inte kunna ge den tiden jag vill till båda mina barn. Sen finns det såklart fantastiska föräldrar där ute som klarar det och får ihop det hela på något övermänskligt vis ändå, och jag är väldigt imponerad av dessa människor. Hur gör ni egentligen?

Header.

Tack till käre Caisa som piffat upp bloggen litegrann! Det behövdes en förändring, och då är det himla bra att ha vänner som kan sånt där bättre än jag själv som rentav är lite värdelös. Tack, tack, tack!

Don't worry, be happy.

Den här lilla bloggtorkan som infunnit sig, den beror inte på något speciellt. Eller ja, kanske att livet är lite innehållslöst just nu, men inte för att jag klagar. Jag trivs bra med att strosa runt på praktiken, baka kladdkakor, gå långpromenader och umgås. Nu har jag dessutom drygt två veckors semester, jag hoppas på sol och jag hoppas på grillkvällar och sånt där som är svårt att hinna med annars. Och - idag är det fredag den trettonde i juli månad och jag var tvungen att plocka fram jackan ur garderoben när jag skulle hämta Frank från dagis. I samma stund jag klev ut genom porten öppnade sig himlen, det började blixtra och dundra och jag fick plaska mig fram i skyfallet. Då kändes livet lite tragikomiskt, sånt där som på något sätt är väldigt typiskt mig, även om jag inte styr över vädret och sannerligen inte önskade mig regn. Nåväl, jag fick ju hem pojken iallafall, så jag antar att jag lyckades med dagens viktigaste delmål. Hurra! Nu sover den lille och jag väntar på att den store ska komma hem. (Ni ser - det är inte mer intressant än så här, dagarna alltså. Men ha överséende, det har iallafall jag. Jag trivs.)

Hipp hurra.

Hej och hallå. Jag håller på att dö, världen är nämligen så kvav att jag inte riktigt får i mig något syre hur jag än bär mig åt. Pojken är krasslig och det har blivit två nätter med bristfällig sömn och således en inte så glad liten herre. Idag avverkade han ett av dom värsta utbrotten han någonsin haft, och om inte det är vardagsmotion i denna hettan så vet jag inte vad, en sprattlande ål på tretton kilo är bra tungt. Bums ner i sängen där han däckade för att sedan vakna tre och en halv timme senare, glad som en lärka och redo för kalas. Min systerdotter Julia firades i efterskott på sin 3-årsdag, och även jag var med på ett litet hörn som fyllde 22år för några dagar sedan och kom hem med finfina presenter. Tack allesammans! Det är inte så himla speciellt att fylla år längre, jag glömmer liksom bort det litegrann. Ingen åldersnoja än så länge iallafall, tvärtom så blir jag alltid lite förvånad att jag inte är äldre. Länge leve pensionären i mig.

Frank och Julia

Mammakroppen.

Det här inlägget skrev jag för ett par dagar sedan, innan Fifi tog upp just det här ämnet i sin blogg, men av någon anledning valde jag att inte publicera det. Kanske för att det är någonting jag gärna inte pratar om, det här om hud i överflöd och muskler som inte längre finns kvar och så.

Jag hade en ganska ståtlig gravidmage. Magen blev nästan större än mig (en mage med en madeleine, brukade vi säga), och ingenting annat växte förutom den. Jag hade inget vatten i kroppen, bröst och rumpa och andra växt-vänliga kroppsdelar behöll sin ursprungliga storlek. Däremot så fick jag massor av bristningar. Det började smyga sig på under magen för att sedan vandra uppåt, och när jag var fullgången var halva magen full av randiga bristningar. Jag hade aldrig någon ångest över hur det såg ut, eller hur det skulle kunna se ut sen. Det enda som var jobbigt var att det kliade så outhärdligt mycket att jag ibland hade nära till tårar.
Och trots att jag knappt gick upp något alls i vikt, så har magen inte blivit sig lik. Bristningarna töjde ut huden å det grövsta, och magmusklerna satt så gott som på ryggen när graviditeten var slut. Det har inte funnits några muskler som hållit tillbaka någonting, och dessutom hängde huden som en påse i början, och även ett bra tag till. Nu, snart två år senare, har jag fortfarande mycket överbliven hud. Det hänger inte längre, men det är inte fast någonstans. Magmusklerna har stabiliserats något efter att ha plågat mig själv i plankan, vilket är skönt. Jag kommer att fortsätta med mina magövningar och att stärka magen, men jag får nog acceptera att magen aldrig kommer att bli sig lik igen. Och det var nog någonting jag inte var beredd på under graviditeten, då jag ändå aldrig blev så stor rent viktmässigt. Det är förstås tråkigt, att jag inte hade dom där supergenerna som fixade till deghögen efter ett par veckor, och det är tråkigt att inte kunna använda dom kläder jag vill med risk för att jag svullnar upp. Men samtidigt... vad är en sladdrig mage i jämförelse till vad som bodde i den, och som värmer mitt hjärta varenda dag? Och han som bodde där i, han älskar att vila huvudet mot min mjuka mage, och då känns det inte riktigt lika jobbigt längre.

Videotapes.

När jag ändå har rensat mobilen kan jag ju passa på att slänga upp ett par videos som jag brukar titta på om och om igen, så fort sinnesstämningen är lite låg. Här ovan är en video på en liten ynklig människa som nyss hämtat sig från magsjuka, och nedan är ett bevis på hur wild 'n crazy och svårhanterlig vår son är när teletubbies står på. (Observera den lilla koncentrationsmunnen som släpar i marken.)

Vad var det jag sa.

Eller, vad var det jag inte sa, men som alla dom där andra har sagt till mig i en evig tid, att jag kanske borde kolla upp mitt evighetshostande. Neeejdå, har jag svarat. Det går över, det är ingen fara, lite hosta har ingen dött av. Det hela slutade med ett besök på akuten igår, med ganska svåra smärtor på högra sidan av buken och även smärta vid inandning. Människorna i vita rockar stal mitt blod, klämde på min mage och blev inte kloka på mina symptom som varken stämde överens med gallstensanfall eller leverinflammation, eller blodpropp heller för den delen. Mina värden var så gott som perfekta, så idag fick jag åka in igen för en röntgen. Kan ha varit den värsta röntgen jag har varit med om, med kontrastvätska i dropp så det kändes som att jag både brann upp och kissade på mig, och då har jag ändå röntgats många gånger i mina dagar. (Tydligen är den där vätskan blodkärlsutvidgande, därav att det kändes som att jag svällde upp som en badboll och blev hundra grader varm. Jag förstod då varför en sköterska hade krälat med mig in i det där röret, för jag sprattlade som en fisk på land ungefär.) Men även röntgen visade en fullt frisk kropp, och det enda som fanns kvar att konstatera var att jag måste ha hostat sönder en muskel där inne som är svullen och trycker lite mot organen. Helt ofarligt men smärtsamt, och ett väldigt dumt ställe för en muskelbristning. Känner lite att högre makter nu har straffat mig tillräckligt för att jag inte lyssnar på min kropp, och i framtiden ska jag inte vara så himla nojjig över att gå till doktorn i tid.

Nu ska jag läka, vila i en vecka och förhoppningsvis bli hel, och känner just nu att jag inte vill se ett sjukhus igen i hela mitt liv.