Christoffer jobbar, farmor passar barnet och jag är ensam hemma. Jag har alltid planer under sånna här tillfällen, eftersom det inte sker så ofta, men det blir sällan som jag tänkt mig och det beror enbart på bristen av spark-i-baken-energi. Idag hade jag först och främst tänkt damma av hemmet, dammsuga, rensa badrumsskåpet och andra nödvändigt ont-sysslor. Men såklart har jag inte gjort någonting av det här, utan jag har legat i soffan hela dagen och inte rest mig därifrån förrän nu, av den enda anledning att jag glömde bort att äta lunch tidigare. Det är helt klart skönt att få vara själv nångång ibland (alla behöver nog det då och då för att ladda batterier) och inte göra någonting av värde - men i det långa loppet, var livet verkligen så här värdelöst innan man hade barn? Jag blir ju nästintill helt apatisk, och jag kan dessvärre inte minnas hur lediga dagar var förr i tiden, men var dom lika tråkiga som den här så skaffade jag inte barn en dag för tidigt.
Jag tycker att det där är intressant, faktiskt. Egentid är ett måste för att jag ska fungera och jag är noga med att se till att jag får det, vilket just nu inte är särskillt svårt då vi har hela kvällarna fria. Det är såpass viktigt för mig att det är en väldigt stor anledning till att jag inte vill ha syskon tätt. Egentligen är det nog lite egoistiskt, men samtidigt vet jag att jag inte skulle bli någon bra mamma till två småbarn, och det skulle ta knäcken på mig att inte kunna ge den tiden jag vill till båda mina barn. Sen finns det såklart fantastiska föräldrar där ute som klarar det och får ihop det hela på något övermänskligt vis ändå, och jag är väldigt imponerad av dessa människor. Hur gör ni egentligen?
Jag tycker att det där är intressant, faktiskt. Egentid är ett måste för att jag ska fungera och jag är noga med att se till att jag får det, vilket just nu inte är särskillt svårt då vi har hela kvällarna fria. Det är såpass viktigt för mig att det är en väldigt stor anledning till att jag inte vill ha syskon tätt. Egentligen är det nog lite egoistiskt, men samtidigt vet jag att jag inte skulle bli någon bra mamma till två småbarn, och det skulle ta knäcken på mig att inte kunna ge den tiden jag vill till båda mina barn. Sen finns det såklart fantastiska föräldrar där ute som klarar det och får ihop det hela på något övermänskligt vis ändå, och jag är väldigt imponerad av dessa människor. Hur gör ni egentligen?
Jag ser fram emot tvåbarnsgrejen med skräckblandad förtjusning! Vi började få Elida i säng vid 19 och det kändes som en högvinst. Alla mådde bra av det. Sedan blev hon sjukis och det kollapsade. Plus atthon lärde sig krypa, samt dra upp sig i sängen. Vilket resulterar i kryp kryp kryp och stå stå stå. Stå och skrika. :( Ingen hit direkt och tydligen väldigt vanligt mellan 9-12månader. Var Frank så också? Ja, det kommer som sagt att bli spännande med två!
SvaraRaderaDet kommer gå så bra för er, fina du! Du är så driftig och har ett sådant lugn och jag är säker på att du kommer bli (obs, redan är) den där supermamman. Det är nog mest jag som har ett väldigt stort behov av den där egentiden för att kunna vara den där bra flickvännen och mamman. Och ja, det stämmer bra att Frank var bökig även han förra sommaren. Dock var han aldrig ledsen i sängen, men kröp runt och ställde sig upp hela kvällarna innan han tillslut däckade av ren utmattning. Men jag förstår dom små liven, tänk att helt plötsligt lära sig något nytt! Vem vill sova då?
Radera