Soffdebuten.

Frank har nyss lärt sig klättra upp i soffan. Jag har fasat för den här dagen och nu är den här, och jag har nog fått tusen hjärtattacker under dessa tre dagar. Han kan inte bedöma alls var soffan tar slut, han reser sig upp hela tiden och vi sätter honom ner hela tiden, jag får inte mycket annat gjort under dagarna. Vi nöter, nöter och nöter - i soffan ska man sitta ner. Lättare sagt än gjort för en gosse på elva månader att förstå. Igår reste han sig mot ena soffkudden, som välte, och föll handlöst bakåt. Han fick en fin bula i pannan, hans mor fick några gråa hår och jag kanske inte behöver säga att jag längtar till att soffan blir ointressant för honom. Just nu är det ju så spännande, såklart.
Det här med att lära sig gå har han nog lagt lite på hyllan också, han kryper mestadels och går sina ostadiga 5-7 steg mellan möblerna och sen tycker han att det räcker. Jag måste säga att nu när han har upptäckt soffan så gör det inte så mycket att han väntar lite till med att lära sig gå på riktigt, det kanske resulterar i några vurpor mindre iallafall. Känner just nu att jag vill mura in hela hemmet med kuddar..

Vuxenpoäng?

I förrgår köpte jag en höstjacka, så nu har jag både en höstjacka OCH en vinterjacka. Vad har hänt? För bara ett par år sedan jackvägrade jag även den kallaste vargavinter och nöjde mig med tjocka tröjor och halsduk. Har jag blivit vuxen på riktigt nu?

Oh the joy.

Det blev visst en liten ofrivillig bloggpaus. I min vildaste fantasti trodde jag att Franks basilusker inte skulle hoppa vidare till mig och att allt skulle vara frid och fröjd och att helgens planer inte skulle gå förlorade, men så blev det inte riktigt. Dock har vi haft det mysigt ändå, även om det är tråkigt att saker och ting inte riktigt blev som vi tänkt oss. Så blir det ibland, och tydligen blir det värre när han börjar  dagis..

I lördags förmiddag tog jag och min lilla familj + Linda&Daniel&Molly + Marie och Jocke en långpromenad till Ulriksdals slott och avnjöt en lunch i varma höstsolen. Fint sällskap, god mat, snorig jag. Efter ett par timmar gick vi hem, och någon timme därefter kom pappa och hämtade oss och sen var det vidare till Mickes 30-årsmiddag. Någonstans där blev allt kaos, när jag helt plötsligt blev så sjuk att jag fick kämpa för att ens kunna sitta upp, fick avstå från god mat och mitt i allt fick Frank ett hysteriskt utbrott som höll i sig HELA natten. True story, ingen andningspaus och detta har aldrig hänt tidigare. Vi vet fortfarande inte vad som hände, vi vet bara att vad-det-nu-än-var så gick det över med hjälp av alvedon, och efter den natten har han sovit som törnrosa igen. Nåväl, vi kände oss lite som sämsta gästerna i världshistorien, men iallafall - grattis igen till Micke på 30-årsdagen! Det var en jättemysig middag trots det lilla kaoset som vi orsakade..

Dagen efter var det tänkt att vi + pappa skulle ha en heldag på Skansen. Jag har inte varit där på många år så jag har längtat efter det här jag vet inte hur länge, men efter en natt med bristfällig sömn så kände ingen av oss att vi riktigt skulle klara av det. Framförallt inte jag som inte hade ork till någonting. Jag trotsade dock sjukdomen och tvingade min far att skjutsa mig till en loppmarknad, och trots att jag höll på att dö under bilfärden så orkade jag faktiskt gå ett par varv. Fick med en hel hög av vinterkläder, leksaker och böcker för nästan inga pengar alls så jag är sjukt nöjd. När det kommer till barnkläder handlar vi nästan enbart på secondhand, det är ju faktiskt så himla mycket smartare med tanke på att barnkläder (och framförallt vinterkläder) är hutlöst dyrt. Kläder i nyskick under hundralappen är sånt min snåla sinne dansar mambo av.

Dagarna som var efter det lilla äventyret behöver vi inte gå in närmare på. Kan säga så mycket som att det har varit igentäppta näsor, spyattacker, feber och migrän. Jag är dålig på att vara sjuk har jag kommit fram till, jag har verkligen kännt mig döende och tyckt synd om mig själv som aldrig förr. Men nu är jag tillbaka, och eftersom jag inte uppdaterat på ett tag så kommer ett par bilder från det lilla jag hann vara med på.

Life is a pigsty.

Det senaste dygnet har inte varit någon rolig historia. Även om det som har drabbat oss inte är värre än en simpel praktförkylning, så är det inte roligt att se sitt barn sjukt. Jag kan nog erkänna att jag inte alls är bra på det och är nära till tårar varenda gång han blir ledsen, jag kan ju inte göra ett dugg. Frank har varit väldigt fri från sjukdomar under sitt korta liv, så det är nog därför jag känner mig så väldigt ovan på den punkten. Han har inte haft feber mer än ett par gånger och har aldrig varit så här förkyld. Han har inte kunnat sova bra alls dom senaste nätterna, och varit riktigt snorig och hängig under dagarna men för täppt för att kunna sova = övertrött, ledsen och snorig bebis. Under vilda protester så har vi (läs: christoffer) lyckats få i honom alvedon och näsdroppar, så nu verkar han äntligen få sova ut lite efter senaste dygnets sömnbrist. Han mår bättre idag iallafall, så helgens planer behöver inte gå förlorade. Tur det, för jag längtar så in i norden.

Och jag går runt som den där tröttmamman man blir när man inte gör någonting annat än att vagga, vyssja, se till att ungen har vätska i sig och försumma sina egna måltider för att det enda man tänker på är att Frank ska orka äta. Igår ville han inte ha sin lunch, och jag fick nästan hjärtstopp. Mitt matglada barn har ALDRIG nekat någon form av mat, så där var jag nära att ringa ambulans. Igen: obs, skämt. Jag har inte duschat på flera dagar och har en stor, tovig och fettig klump av hår på huvudet, mörka ringar under ögonen och längtar till ikväll när jag ska göra mig fräsch igen och låtsas att Frank kommer sova gott inatt. Egentligen menar jag inte att låta ynklig nu, den som det är synd om är Frank och ingen annan. Ibland önskar jag bara att det gick att förklara för honom att anledningen till att vi stoppar termometrar och alvedoner i hans stjärt och att vi häller läskiga droppar i hans näsa enbart är för att vi vill att han ska må bättre, inte för att vi på något vis tycker om att se honom så ledsen. Det gör ont ända in i själen att se sitt barn gråta så mycket att han tillochmed ligger och snyftar i sömnen efteråt. Dumma sjukdom, försvinn från mitt barn.

Och medan han ändå sover ska jag passa på att få i mig någonting att äta, för sen lär det inte finnas någon tid till sådant. Dags att bunkra upp lite energi, med andra ord. Ha en fin dag! 

Eleven months.

Och helt plötsligt så blev han elva månader. Jag vet inte riktigt hur det gick till, han kom ju nyss till oss... väl? På sina elva månader i livet har han: gått upp sju kilo, växt tjugofem centimeter, lärt sig säga mamma, pappa och där, kan klappa händerna, vinka, dansa, pussas, kasta boll och går åtta små vingliga steg. Och i vanlig ordning så älskar jag honom mer än någonsin.

Tänk om jag hade en liten, liten apa.

Fina vänner och pizza.

Jag tycker om att ha fina vänner i närheten, och jag är glad att min småländska vän numera bor i huvudstaden och planerar att bo kvar här, med sin käraste. Igår var Nicolina och Max här, och det var verkligen på tiden - vi har inte träffats sedan Frank var nykläckt och låg som en liten räka i Nicolinas famn. Vi beställde hempizza, pratade bort många timmar och jag tycker om dom fantastiskt mycket. Vi lovade att det inte ska gå ett helt år innan vi ses igen, det är ju faktiskt bara dumt när man bor så nära varandra och kan ses när som helst. Kram på er, världens raraste ni!

Torsdag.

Frank är inne i en riktigt känslig period just nu. Om han gör någonting han inte får och jag säger till (jag behöver inte ens låta arg, och ibland räcker det med att bara titta på honom) så blir han så ledsen och förnärmad och tårarna sprutar åt alla håll. Han gråter flera gånger varje dag, vilket inte är likt honom, över småsaker och det ska tröstas, tröstas och tröstas. Och mitt i alla gråtfester så är han världens mysigaste och ska pussas och kramas hela tiden, och lyser upp som en sol om man har varit inne på toaletten i en hel minut, som om vi inte setts på ett helt dygn. Finaste skitgris, du är så himla knäpp. Ikväll ska vi bada och vara glada!
Och appropå knäpp så fick han ett sånt där breakdown när pappa kom på besök igår, som han inte har fått på flera månader. Frank var nyvaken, och helt plötsligt satt en skallig farbror i målarkläder i soffan och pratade med mörk röst. Just då var pappa inte något annat än djävulen själv enligt Frank, och han grät så att tårarna sprutade och snoret rann. Efter lite tröstande och lite mat i magen så var livet okej igen, och morfar blev helt plötsligt den roligaste killen på jorden. Jag älskar hur min sons sinnesstämning styrs av mat... mätt = han älskar alla, hungrig = alla ska dö. Punkt!

Och medan han sover och medan jag ändå har så tråkigt så ska jag passa på att lyssna på Morrissey. Det är sällan jag gör det nuförtiden, lyssnar musik alltså, så här mitt på dagen. Jag tycker att jag är värd det nu.

Godnatt.

- "Du kanske ska gå och lägga dig så att du blir lite trevlig."

Och lugnet infinner sig.

Idag har Christoffer och Frank varit och hälsat på dagiset han ska börja på. Jag kunde inte följa med, men ska iallafall vara med på inskolningen och det ser jag redan fram emot. En nöjd Christoffer ringde och berättade att vi kommer kunna vara 100% trygga med var vi lämnar vår son någonstans, så nu känner jag mig mer än lättad. Personalen var jättetrevliga och pedagogiska, lokalerna var fina och dom hade en vettig inställning till könsnormer. Precis som vi vill ha det, med andra ord. Frank verkade nyfiken på en gång och var inte alls blyg mot killen som ska ha hand om hans inskolning, någonting som också känns toppen. Det kommer nog gå bra det här, och det underlättar den lilla ångesten i mammahjärtat att Frank redan verkar peppad och nöjd över att börja på dagis.

Någonting som dock inte kändes lika pepp var gårdagen. Min vanligtvis snälla och rara pojke förvandlades till ett litet ondskefullt monster. Han brukar däcka på två sekunder efter sitt mellanmål, med en napp i munnen och en i vardera hand. Igår vägrade han, för han har nämligen lärt sig att kasta ut napparna från sängen, och då går det ju inte att somna, vilket han inte riktigt verkade kunna koppla i sin lilla babyhjärna. Jag gick in och ut i TVÅ timmar, men han gjorde samma sak gång på gång. Det hade varit en sak om han inte var trött, då hade jag antagit att det varit en naturlig övergång från att sova två gånger om dagen till en gång om dagen, men han såg helt hög ut av trötthet men skulle likförbannat kasta ut napparna från sängen. Mitt tålamod fick sig en omgång, och tack och lov har jag gott om det. Ibland är det verkligen tur för honom att han är så söt.. himla lilla odåga.

Polaroidbilder från senaste tiden.

- Det blir ju oftast så himla mycket finare.

And if there is disease in you.

Och ännu en dag som inte riktigt blev som vi hade tänkt oss. Marie insjuknade också i någon sorts förkylningsdimma (högre makter tyckte tydligen inte att det räckte med att hon släpar runt på en bruten och obrukbar arm, poor woman..) så det blev en lugn hemmadag igen. En repris av gårdagen med långpromenad och lekparkshäng, gossarna gungade och Frank smakade på löv, sånt är tydligen gott när man är tio månader. Tog ett bad med honom när vi kom hem och det var nog det mysigaste någonsin med allt plaskande och pussande, och ännu bättre blev dagen när Christoffer gjorde världens godaste sallad efteråt. Nu är jag mätt, nöjd och glad och kommer att somna gott ikväll, med nytvättade sängkläder. Nu blev det lite för hög mysfaktor på det här inlägget känner jag, så där att jag kommer skämmas när jag läser det imorgon, så time to stop. Nattinatt!

I hear in my mind all of these voices, I hear in my mind all of these words.

Idag har min käraste varit ledig, och det har varit en väldigt lugn dag. Tanken var att Nicolina och Max skulle komma över på middag, men olägligt nog blev båda sjuka så det får bli nästa helg istället. Vi passade på att packa upp dom sista tre flyttkartongerna som vi inte orkat ta tag i och som stått och varit fula längst väggen, vikt kläder i all oändlighet, diskat, varit i lekparken och på promenad med Frank och ätit en smarrig kycklinggryta. Nu sitter vi som två deghögar i soffan, döendes i matkoma. En vacker syn vill jag lova. Och ändå lovar jag att jag kommer att trycka i mig en kanelbulle eller två innan kvällen nått sitt slut, jag som sa att jag inte skulle. Jag skyller på att det är lördag, och då får man. Undrar vad jag ska skylla på imorgon? Får klura ut något..

Min klumpeduns.

Nu är det bara en och en halv månad kvar till det är dags för dagisstart. Frank börjar strax efter sin 1-årsdag, och det känns både bra och dåligt. Han kommer att få så mycket stimulans, och känner jag min son rätt så kommer det här med inskolning inte att bli något problem. Det kommer göra mig gott i hjärtat att veta att han kommer få uppleva så mycket under dagarna, och att jag kan vara trygg med vart vi lämnar honom. Men samtidigt har jag inte varit ifrån min son längre än ett par timmar åt gången, och då har han varit hos någon släkting. Det kommer att kännas svårt och tungt att lämna bort honom under dagarna, att säga hejdå med vetskapen att vi inte ses igen förrän eftermiddagen. Men ja, människan är ett vanedjur och jag kommer säkert vänja mig vid det också, speciellt om jag märker att Frank mår bra av att vara där. Ibland vill jag bara stoppa in honom i magen igen, alltid ha honom nära och alltid veta att han är trygg. Hur mycket jag än vill linda in hans liv i bomull så kommer det inte gå, och det skulle inte gynna honom. Han kommer att falla, bli retad och sårad och jag måste på något vis lära mig att leva med det och att jag inte kan vara där och skydda honom varenda gång. Och ja, man skulle nog inte bli en så mänsklig människa om man inte visste hur det är att ha det svårt heller, tyvärr.

You're the one for me, fatty.

Den här dagen får nog gå till historien som en av dom onyttigaste dagarna i mitt liv. Till frukost åt jag en hel skål med chips, till lunch en gorbys-pirog och något mellanmål hittade jag inte så då åt jag godisnappar istället (mellanmålet som jag inte hittade var alltså gårdagens muffins, och det hade ju inte varit så särskillt mycket bättre nej). Till råga på allt har jag bett Christoffer köpa med sig McDonalds-mat till mig idag, och jag känner mig bara så himla äcklig. Jag låtsas att det är okej ändå, jag äter ju faktiskt inte så mycket gottesaker om vardagarna längre. Efter den här dagen får det vara nog med fett och socker på ett tag, och när jag väl har proppat i mig så här mycket snuskigheter på en och samma dag så brukar jag inte vara sugen på det och vill enbart äta mat med friska smaker- så som sallad och grytor, åh! Stackars mage, förlåt för idag, imorgon ska jag stoppa i bättre saker i dig.
Och appropå ingenting - jag förundras hela tiden över hur mycket Frank egentligen förstår, det känns som att han förstår mer och mer för varje dag som går. Det han har lärt sig senaste tiden är att gosa ner huvudet vid närmaste mjuka föremål när jag säger "godnatt", och idag har det räckt med att säga "kan mamma få en puss?" så har han kommit farande mot mig med en vidöppen mun och omfamnar mig med en härlig tungkyss som resultat. Åh, vad jag kommer sakna hans slemmiga dreggelpussar när han är äldre! Men det skönaste är nog trots allt att han numera är lugn som en filbunke vid varenda blöjbyte, det var inte roligt att byta bajsblöjor på en liten ål som slingrade sig åt alla håll och kanter.

Du.

Det finaste med min älskade man är att han alltid lägger märke till det lilla, som jag inte ens är medveten om att jag gör själv. Igårkväll fastnade vi framför en film med chirre och dirre, popcorn och läsk, och jag började oroväckande inlevelsefullt bedyrka min kärlek till dessa popcorn. Jag sa någonting i stil med "Vissa popcorn är verkligen bättre än andra, när dom smälter i munnen... fast det bästa är när dom är lite, lite brända och smular sönder." Då tittade han på mig så där kärleksfullt som bara han kan, och sen blev jag ihjälpussad. Jag kan inte säga det ofta nog, jag älskar honom så mycket. Och det, känslan av att ha hamnat så rätt, det är ovärdeligt. Det gjorde inte så mycket att vår avkomma vaknade 5:00 imorse för välling, när han somnade om gömde jag mig under en stor björnfamn och aldrig är jag så trygg som där.

Hejdå mamma.

Igår var det hejdå-middag för mamma som flyr till Teneriffa i en månad. Vi åt pappas tortellini och det var väl ungefär allt vi gjorde under kvällen, och trevligt var det. Och så hände något stort som jag självklart missade - min lilla bebis tog sitt allra första steg i livet. Min lilla bebis som inte är någon liten bebis längre, alltså. Det var ingen svävande gång i form av flera steg, men åtminstone sitt allra första steg på frihand. Nu dröjer det nog inte länge förrän vi har en gåendes kille här hemma.

Och så hann jag prata en stund med farmor i telefonen, och det var så otroligt härligt att höra hur pigg och klar hon lät. Hon har genomgått flera operationer nu och haft alla krämpor man kan ha - tarmvred, hål i magsäcken, svår blodförgiftning, urinvägsinfektion och säkert någonting mer. Det är mycket för en 80-årig späd kropp att klara, och hela våren har jag förberett mig på att hon kanske inte finns så länge till. Men igår lät hon så pigg och berättade stolt att hon gått upp hela 3kg. Fina lilla farmor..

Vår alldeles egna husalf..

Facebookstatusar.

Detta skrev jag tydligen som status på facebook för exakt två år sedan:

Jag + pojkvän har försökt döda en varböld bakom mitt öra. Nål + vatten + en illamående jag hängandes över badkaret. Hur det gick? Halva bölden är kvar. Ni kan numera kalla mig böldmadde.

En väldigt fräsch nostalgitripp, och jag kan nog känna att jag idag är lite mer restriktiv med vad jag delar med mig och inte. För två år sedan tyckte jag uppenbarligen att det kändes helt okej att berätta om varbölder för halva världen, idag hade jag nog hållt sånna mysiga upplevelser lite mer för mig själv.

Min dator orkar inte mer.

Den har datorn börjar verkligen säga upp sig själv, lägligt nog, eftersom att vår nya borde komma idag eller imorgon. Den har blivit sjuk och har något skumt virus på sig som gör att det inte går att se bilder (dock bara på facebook), inte logga in på msn eller bloglovin (fast det kanske är krångel för alla?) och som säger att det är den 2 december idag. Därför är det inte särskillt roligt alls att sitta vid datorn längre, och inte minst att skriva här. Inte för att det har hänt så mycket senaste dagarna, förutom att Frank har börjat att säga pappa på riktigt, eller "bappa". Det är sjukt gulligt, eftersom han spottar ut en hel sjö av saliv varenda gång han säger det. Han har inte fått grepp om det där riktigt, men det kommer nog. Annars får jag fundera på skyddsglasögon åt oss..

Igår var Daniel och Molly här en stund. Frank var dock en taskmört som skulle resa sig mot Molly hela tiden så att hon ramlade, så han fick inte vara med oss längre (obs, skämt, han blev trött och fick gå och sova, bara så att inte alla moraltanter ringer socialen nu för att dom får för sig att vi sätter vår 10-månaders i skamvrån). Det är verkligen helt overkligt att se Molly nu, som bara är fyra månader äldre än Frank, men känns som ett riktigt barn. Ett barn som förstår mycket av vad man säger, kan gå som om hon aldrig har gjort någonting annat och gör sig förstådd. Ingen liten bebis någonstans längre, och det har gått så fort. Och det overkliga är att min son kommer vara där hon är om bara fyra månader. Det går liksom upp för en vad mycket det är som händer i den lilla bebishjärnan på så kort tid, jag tycker inte det är konstigt att barn är bökiga ibland, vem som helst skulle bli snurrig av den snabba utvecklingen. Men häftigt är det, måste jag säga.