Torsdag.

Frank är inne i en riktigt känslig period just nu. Om han gör någonting han inte får och jag säger till (jag behöver inte ens låta arg, och ibland räcker det med att bara titta på honom) så blir han så ledsen och förnärmad och tårarna sprutar åt alla håll. Han gråter flera gånger varje dag, vilket inte är likt honom, över småsaker och det ska tröstas, tröstas och tröstas. Och mitt i alla gråtfester så är han världens mysigaste och ska pussas och kramas hela tiden, och lyser upp som en sol om man har varit inne på toaletten i en hel minut, som om vi inte setts på ett helt dygn. Finaste skitgris, du är så himla knäpp. Ikväll ska vi bada och vara glada!
Och appropå knäpp så fick han ett sånt där breakdown när pappa kom på besök igår, som han inte har fått på flera månader. Frank var nyvaken, och helt plötsligt satt en skallig farbror i målarkläder i soffan och pratade med mörk röst. Just då var pappa inte något annat än djävulen själv enligt Frank, och han grät så att tårarna sprutade och snoret rann. Efter lite tröstande och lite mat i magen så var livet okej igen, och morfar blev helt plötsligt den roligaste killen på jorden. Jag älskar hur min sons sinnesstämning styrs av mat... mätt = han älskar alla, hungrig = alla ska dö. Punkt!

Och medan han sover och medan jag ändå har så tråkigt så ska jag passa på att lyssna på Morrissey. Det är sällan jag gör det nuförtiden, lyssnar musik alltså, så här mitt på dagen. Jag tycker att jag är värd det nu.