lördag 31 augusti 2013

Nostalgiskt.

Här sitter jag, med en förkylning som dödar mig sakta men säkert (tyck synd om mig nu) och säkerligen lite feber också. Familjen sover, och jag hittade en text jag skrev när jag och Christoffer var nyihop och nykära och började gråta här i min ensamhet. Jag hade förträngt att jag var så skör och sorgsen och det gjorde ont att påminnas. Fast mest var det tårar av tacksamhet, att den här fantastiska människan hittade mig och lagade mig och älskade mig och jag kommer älska honom för alltid.

"förstår inte hur man kan sakna så mycket. jag förstår det seriöst inte. jag har blivit en sådan jag sa att jag aldrig skulle bli, kan inte sätta fingret på vad det är. lycklig kanske. töntiglycklig. människan är ett vanedjur och när jag väl hittar någonting som jag vill vänja mig vid så ja. obeskrivligtunderbartfantastiskt.

jag kan räkna på en hand. kan räkna på en hand hur många gånger jag vågat vara trygg. hur många personer jag har vågat vara trygg med. det är så, så svårt för mig. att blotta mig. som klyschan, ni vet, en mur. precis så. en mur och det är inte mer än en hand som kunnat bryta ner den. en hand på två personer. så där när man vet att man alltid är fin i den andras ögon. att det bara är vi som gäller och inga andra och det är två personer, två personer som fått mig så. när jag älskar så älskar jag så hårt, gränslöst och det känns som att jag skulle kunna göra vad som helst precisvadsomhelst för att få deras liv att verka bättre. precis på samma vis som de får mitt liv att verka bättre.

men om du ger mig tid
och investerar den i mig
får du tusenfalt tillbaka
så mycket tillbaka


och, när jag tänker på framtiden så är den så ljus och jag längtar efter vårt nya bo, vårt framtida bo. med vårtnyamatbord och vårnyasoffa och vårnyasäng, vår nya bädd där bara vi har sovit. ingenting har någonsin gjort så här med mig och kanske är jag sentimental men just nu älskar jag så mycket att det känns som att jag kommer spricka, madeleine som förr i världen inte kunde säga ’jag älskar dig’ eller ens ’jag älskar dig också’ vill ställa sig på ett berg och skrika ut det FÖRJAGÄLSKARDIGCHRISTOFFER och alla, varendaste en borde få veta att jag har kommit över min tröskel och jag älskar så att hjärtat slår hårt nu. så hårt."

- Madeleine, sommaren '09, väldigt nykär.

fredag 30 augusti 2013

Lite tankar i väntans tider.

Jomen alltså, tillbaka till den där förbenade operationen. Jag har legat på ortopedmottagningen en gång i mitt liv och det är en smärtavdelning av sällan skådat slag. Många äldre som opererat höftkulor, stackare som råkat ut för både det ena och det andra och inte längre har några ben eller människor som vandrar långsamt i korridorerna med nackkrage. Det skriks av smärta inifrån vardera rum och sköterskor springer fram och tillbaka i korridorerna med morfinsprutor i högsta hugg. Även jag var en av dom som låg och skrek i högan sky, med en nyopererad ryggrad. Jag undrar hur det kommer kännas den här gången. I foten finns inga läskiga eller farliga saker som kan gå sönder = jag tänker lite naivt att jag kommer ha det ganska bra där i sjukhussängen. Äta godis, titta på tv. På sin höjd lite smärtstillande för att kunna sova. Den tid jag inte får belasta foten får jag väl helt enkelt låta bli att göra det, det är inte hela världen. Kära högre makter, låt mina naiva tankar stämma, för jag är lite rädd. Jag känner inte mina ben och fötter längre, med sjukdomen som fortsätter sin färd mot förlamning, och därför känns det mer otäckt. Dom ska in och karva i någonting som redan kämpar så mycket för att bibehålla det lilla som finns kvar. Och det lilla som finns kvar ska tydligen finnas kvar längre med hjälp av skruvar och metallplattor. Jag hoppas så innerligt att jag tagit rätt beslut.

måndag 26 augusti 2013

-

Jag är en sådan person som behöver någonting att se fram emot. Det behöver inte vara något stort, i små drag kan det handla om att vi ska äta min favoriträtt eller att någons födelsedag är på intågande. För att leva i min vardagliga vardag (precis som jag vill ha den) så behöver jag dom här små momenten för att hålla energinivån uppe. Och när jag då, om allt går som planerat, kommer göra t r e utlandsresor nästa år, får jag så mycket att se fram mot att det spritter i hela kroppen och jag har svårt att veta var jag ska göra av min längtan. Sen inser jag att det är en halv evighet kvar tills nästa år och då varvar jag ner igen och börjar se fram emot mina vardagsglimtar. Vad jag inte ser fram mot dock, är att jag om mindre än en månad kommer ligga på operationsbordet med uppfläkt fot som någon farbror både ska såga och skruva i. Det låter smärtsamt och jag har ingen lust med det om vi säger så.

lördag 24 augusti 2013

Åh.

Det är lite av en euforisk känsla att titta igenom sin ekonomi och sina besparingar och inse att nästa års december låter så här: new york, amerikansk julhysteri och helt enkelt en av mina livsdrömmar som kommer gå i uppfyllelse. Jag längtar redan, så här ett och ett halvt år i förväg.

fredag 16 augusti 2013

Det börjar bra.

I början av året slutade Frank med välling. Det var på hans eget initiativ, och vi gjorde i princip ingenting. Nu i sommar började han gå på toaletten, också på eget initiativ (med en liten push i rumpan från oss, för att våga, men vi märkte att han var redo) och nu använder han inte blöja någonting alls förutom när han ska bajsa eller sova för natten. Nu är det bara nappen kvar. Mitt stora ångestmoment. Jag värdesätter vår sömn och med napp på natten vet jag att han är nöjd, även om han bara har den av ren vana då han ger den till oss det första han gör på morgonen. Jag går och väntar på att han ska säga till själv att han inte vill ha den längre, som med vällingen och blöjan, men det händer inte. Det känns som att detta kommer bli vår strid. Får se när vi orkar ta tag i det...

Men lägger jag nappångesten åt sidan, så gläds jag bara över hur bra det går på nya dagiset. Det värmer i hjärtat att han redan är så trygg där, men så är han ju så oblyg och social av sig att främmande och nya situationer inte är läskiga särskilt länge. Inte mina gener, jag var en tyst mus som barn och gjorde inte mycket väsen av mig. Idag fick vi höra från personalen att han äter som en häst, sover som en död på vilan och börjar lära känna sina nya kompisar. Att han sprider så positiv energi i gruppen med sitt glada humör och roliga fantasi. Och därifrån gick två föräldrar, förvandlade till två stolta tuppar.

torsdag 8 augusti 2013

En klibbig kväll.

Jag hamnar alltid här, varenda sommar. Efter en lång vinter (speciellt som den senaste, när jag var på väg att förvandlas till en isbit) så finns det ingenting jag längtar efter mer än en varm sommar. Och sen njuter jag som bara den, av solsken och sommardofter och barn med spring i benen. Men sen kommer alltid den här luftfuktigheten, och det blir så kvavt att man knappt kan andas och man är ständigt klibbig och känner sig smutsig och oren. Och då, då längtar jag så mycket efter hösten - varma halsdukar, svala vindar och färggranna löv. Vintern, snö och kallt kan få vara här i december. Så fort juletiden är förbi längtar jag till sommaren igen. Det är synd, att man aldrig kan vara riktigt nöjd.

Nu ska denna svettiga kropp ta en dusch och gå och lägga sig.

lördag 3 augusti 2013

World war Z.

Jag och Christoffer tog bio-oskulden igår. Fyra år tillsammans och inte ett enda biobesök, helt enkelt för att vi nästan aldrig gillar samma sorts filmer. Dock gillar vi zombies, världsapocalypse-historier, brutalitet och spänning (och brad pitt), så igår var vi och såg World war Z. Vill man ha ont i varenda muskel på grund av spänner sig i två timmar på grund av mycket läskigt, då ska man se den. Den får fyra starka vetekatter av fem möjliga.