Min.

Christoffer klagar rätt så ofta på mig att jag lägger upp för få bilder på bloggen, som han vill titta på medan han jobbar och/eller lägga in på sin iphone. Teknikens under. Jag har aldrig velat ha för många bilder här, även om det är svårt ibland. Mer än svårt, och egentligen blir det nog rätt många ändå. Men det är också väldigt svårt att välja ut EN bild då och då, när jag ofta tar hundratals, på världens finaste motiv. Tittade igenom senaste mappen och smälte ihop till en liten pöl på golvet. Så här har du, älskling, här har du några bilder på vårt hjärta. Vi ses ikväll. Puss!

Kärlek med stort k.

Mors dag.

Jag kan inte påstå att det är helt jobbigt att bli väckt av dom finaste killarna jag vet med presenter och slemmiga babypussar. Det finns betydligt värre sätt att vakna på, ska jag be att få tala om. Ikväll har jag blivit lovad köttgryta, och jag har redan firat mig själv med Maries fantastiska broccolipaj från igår. Frank firar mig genom att göra mig sinnessjuk av rädsla när han reser sig mot möbler och slår sig fördärvad, två blåmärken hittills. Bara att vänja sig antar jag?

Fatal attraction.

Försökte se Fatal attraction igår, för mig själv, i sängen, med hörlurar. Hur kaxig som helst, för på riktigt, det finns ju faktiskt inga thrillers eller skräckisar från 80-talet som är läskiga. Trodde jag, och jämförde med typ Candyman (som jag visserligen såg när jag var blott åtta år gammal och fick svåra sömnproblem efter detta och är fortfarande rädd för mörka badrum - men filmen är faktiskt inte läskig, förstår jag idag, det är ju bara en krok och lite smink) Men jag höll på att dö! Låg med hjärtklappning och klarade inte att se längre än till när hon skar upp handlederna, det blev för mycket för mig. True story. Och vad jag har förstått blir den mycket värre senare under filmen. Bådar ju inte gott. Imorgon ska jag ge den en ny chans, fast tillsammans med Christoffer, så kan jag blunda medan han berättar vad som händer... mycket bättre.

Nu har jag hämtat mig från pärsen iallafall, sitter och äter frukost medan Frank tar en lur. Ikväll ska vi till Marie & Jocke och äta middag och jag ska inte ägna mig en tanke åt psykotiska kvinnor som skär upp sina handleder och mördar folk. Jag ska försöka iallafall.

Dagens.

Det kom en trevlig herre hit idag och kollade på lägenheten, som för övrigt gick igenom besiktningen utan anmärkningar. Hurra! Han berömde även den fina målningen, det kommer nog göra min käre målar-far lycklig i själen.

Dagens roligaste:
Det här med "Nej!" och "Ajabaja!" som man säger som ett varningens ord, men som barn aldrig lyssnar till. Förutom min son alltså, som förmodligen var en hund i sitt förra liv. Jag satt med hakan tappad i golvet imorse när han var på väg mot sladdarna och eluttagen (dom enda vi inte har lyckats gömma), varpå jag sa "Nej!" med bestämd ton och spände ögonen i honom. Han såg lite osäker ut, och vände sedan om och lekte med någonting annat. Lite samma känsla som när man ser någonting man inte tror är sant, fastän man VET att man såg det. Ett barn som lyssnar, finns det ens? Trodde att det var en engångsförtéelse, men det har fungerat hela dagen när han varit på väg mot sladdarna. Han vill så gärna, men det är någonting med mitt nej:ande och ajabaj:ande som gör att han inte riktigt vågar. Han blir inte rädd och blir inte heller ledsen, han bara accepterar sitt öde och krälar därifrån. Jag njuter sålänge det varar, snart kommer han nog inse att det är mycket roligare att inte göra som mamma säger.

Dagens mysigaste:
Frank somnade i min famn idag. Jag är rätt bortskämd med närhet fortfarande, han älskar att sova ovanpå mig trots att han är större än min överkropp och inte kan ligga så bekvämt - men i min famn, som en liten nyfödd bebis, så har han inte somnat sen han var just det. Flera månader sedan. Jag fällde en liten tår och tittade ner på min ljuvliga pojke som låg och andades tungt. Tills han gjorde en jättekacka mitt i vårt moment. Men det gör ingenting, tillochmed hans bajs är det finaste i världen.

Telefon.

Frank är ute och hänger med Eva (läs: tittar på fåren) och jag ska passa på att ringa alla jobbiga samtal innan dom är tillbaka. Det är det värsta jag vet, att prata med folk som ska kunna sin sak medan jag är alldeles vilsen, men det är lika bra att få det gjort nu. Har skjutit upp det i veckor, om inte månader, och läget börjar bli akut. Jag blev en fena på telefonsamtal under graviditeten, när jag inte gjorde annat än att prata med myndighetsmänniskor och läkare till höger och vänster, men nu känns det jobbigt igen. Brukar dock gå rätt fort att komma igång - min "telefonröst" som Christoffer kallar det. Då låter jag ungefär som Gunilla 48år, världens artigaste människa. Men jag vet inte, det kanske inte är helt bra att inleda samtalet med "Jamen hejsan mitt namn är Madeleine! :)))" när jag faktiskt ringer om någonting som tynger mig och som tär mer än jag någonsin trodde att praktiska saker och lösningar kunde göra. Men jag kan inte hjälpa det, jag låter alltid alldeles för glad. Hoppas dom tror mig ändå.

Min finaste badkille..

Lista.

Jag hittade en himla rolig lista hos Elina, så i brist på annat härmar jag henne.

BARA ALLMÄNT:

Namn:
Madeleine.

Piercingar:
Ett stackars ensamt örhänge i ena örat som jag inte får ut. Har haft många piercingar i mina dagar (bara i läppen och öronen dock) och ibland saknar jag det, men ibland kan det vara skönt att vara clean. Får se om det blir någon till i framtiden.

Tatueringar:
På högra underarmen, på bröstkorgen och en halvfärdig sleeve på vänsterarmen.

Längd:
165 cm.

Skostorlek:
37 - 38.

Hårfärg:
Brunett.

Fräknar:
Massor! Fem minuter i solen och sen dyker dom upp på näsan och kinderna, en efter en.

Motto:
Men det vet jag inte.

Kärlek:
Himla kär är jag.

Önskar du att du bodde någon annanstans:
Ja, i vår lägenhet som vi flyttar till om drygt en månad.

Tycker du att du är attraktiv:
Oftast verkligen inte. Ibland kan jag tycka att jag har lite fina ansiktsdrag, och så har jag fina öron. Men som sagt, oftast verkligen inte.

Vilket schampo använder du:
Fruktis!

Vilken parfym använder du:
Jag använder inte parfym, men när jag gör så använder jag vanilj.

Vad är du rädd för:
Främst att någonting ska hända Christoffer eller Frank.

Gillar du att tvätta:
Det är Christoffer som tvättar så det vet jag inte, men jag tycker mest att det verkar besvärligt. Jag älskar att diska däremot.

Gillar du berg- och dalbanor:
Ja!


SENASTE:

Filmen du hyrde:
Vi är fulingar och hyr inte, vi laddar ner. Senast laddade vi ner Juno.

Filmen du köpte:
Jag har inte köpt en film på många år. Men nu lär det väl bli en del åt Frank.

Låten du hörde:
Sju sorger med Veronica Maggio.

Låten du laddade ner:
Jag lyssnar bara på spotify.

Personen du ringde:
Christoffer.

Personen som ringde dig:
Christoffer.

TV-program du såg:
Vänner.

Person du tänkte på:
Frank. Han krälar runt i spjälsängen brevid mig.


FAVORIT:

Låt:
Jag har ju så många, bara med Morrissey. Life is a pigsty och The world is full of crashing bores för att bara nämna några, och Cemetry gates med The smiths.

Sak att göra:
Det bästa jag vet är att gå i centrum med min son. Kanske en skitgrej, men det är det bästa jag vet.

Sport:
Ingen alls.

Dryck:
Isvatten.

Kläder:
Klänningar i perfekt längd, vilket inte finns. Jag får alltid sy upp.

Film:
Jag är verkligen ingen filmmänniska, men kanske... The king's speech, för tillfället.

Bil:
Pappas bil.

Serie:
Vänner! Jag är beroende.


LITE MER ALLMÄNT:

Gråtit över en pojke:
Ja.

Gråtit över en flicka:
Ja, fast bara en gång. När jag trodde att Ida hade glömt mig.

Ljugit för någon:
Nej, aldrig någonsin... jag som är så from.

Varit i slagsmål:
Nej, eller ja, med min storasyster när jag var liten.

Blivit arresterad:
Nej.

Träffat någon från internet IRL:
Ja.


ANTAL:

Gånger du varit kär:
Två. En gång olyckligt och en gång lyckligt. Den ena har det bra med sin tjej nu och det gör mig lycklig, och den andra lever jag tillsammans med och det gör mig också lycklig. Sen har jag varit förälskad och intresserad fler gånger, men det räknar jag inte.

Gånger ditt hjärta brustit:
Ett par.

Hjärtan brustet på grund av dig:
Inget hoppas jag.

Tjejer du kysst:
Bara en.

Personer från grundskolan du fortfarande har kontakt med:
Inte många. Jag har sporadisk kontakt med vissa.

Gånger ditt namn varit med i tidningen:
Bara sånna där födelsedagsannonser. Kul!


SENASTE:

Boken du läste:
Inte som andra döttrar.

Personen du fick e-mail av:
Torun.

Personen du fick brev av:
Säkert försäkringskassan.

Personen du fick sms av:
Christoffer.

Gången hela din familj åt middag tillsammans:
Ett par veckor sen.

Saken du köpte:
Studentpresent till kusin.

P-stav och kaffe på kläderna.

Idag var vi tillbaka på MamaMia. Det var väldigt nostalgiskt, och det gick upp för mig igen hur förfärligt jobbigt det är att vara gravid. När jag såg alla runda, vaggande och bleka kvinnor längtade jag inte tillbaka någonstans. Nu var jag inte där för samma anledning dock, utan för att sätta i en p-stav. Det är bäst för den att det fungerar för mig, för det gjorde riktigt ont att sätta i den. Bedövningssalvan hade inte täckt hela vägen, så hon fick lägga snittet där det inte var bedövat. Jag ojade och ajade, och blev tydligen blek som ett lakan, tuff som jag är. Nu hoppas jag mest på att det mesta flyter på som vanligt, utan att jag blir ett hormonmonster eller får andra besvär. P-piller fungerade jättebra humörmässigt, bortsett från den lilla detaljen att Frank blev till. Han var så välkommen ändå, men det räcker gott och väl med en måste jag säga.

Vi gled runt på fältöversten sen, åt på McDonalds där min käraste led medan jag njöt (jag ÄLSKAR mcdonalds-mat!), handlade studentpresent till Petra och jag fryste stjärten av mig. Hallå vädret, det är maj nu faktiskt. Jag är trött på att frysa och blåsa bort. Vidare till centralen och bli både puttad och påsprungen av människor som betér sig som att deras sista stund i livet är kommen om dom inte kommer på rätt tåg (att tågen går med ett par minuters mellanrum verkar dom inte förstå), jag drack varm choklad och Christoffer spillde kaffe på min rygg. Nu är samma kaffespillare iväg och hämtar Frank som är hos sin gammelmormor, och jag saknar den lilla rackaren så att jag tror att jag dör snart. Lycka till med vår planerade barnfria hotellvistelse på vår 2-årsdag, jag klarar knappt ett par timmar. Bäst att börja öva tror jag...

- "Det är så roligt att kalla alla som heter Petra för Peter."
mmmmmmmmmmmmmmm Kanske ett tecken på att man har ett för tråkigt liv...

Sing me to sleep.

Lilla herrn i huset har börjat med en mindre charmig företéelse dom senaste kvällarna. Han sover fortfarande lika gott under dagen, och somnar väldigt gott efter kvällsvällingen, men efter en liten stund vaknar odågan. Kollar nästan i kors för att han är så trött, men blir tokig om vi ska försöka natta honom. Han är tyst och lugn, men alldeles yrvaken och krälar fram och tillbaka i sin säng innan han somnar, flera timmar för sent. Från att vanligtvis somna för natten vid 17:30 till att vara vaken fram till 22:00 känns inte helt bra i min rutinhjärna. Men som med allting annat som är lite besvärande så går det över, det gör det alltid. Bara att härda ut. Ignorera honom bäst vi kan så att han inte vänjer sig vid mys när det är läggdags för längesen, och han är ju faktiskt inte ledsen. Jag tröstar min ledsna bebis, allt annat tycker jag är vansinne. Men får han för sig att bara kräla runt i sängen för skojs skull får han faktiskt göra det för sig själv, så det så.

Både dagen och kvällen spenderar jag alldeles allena idag. Eller ja, jag har ju Frank hos mig iochförsig. Efter jobbet ska Christoffer leka med Dennis, så jag får försöka få tiden att gå på något annat vis. Jag vet inte hur, men jag brukar vara bra på det.

Just det...

Inatt drömde jag att jag och Christoffer blev attackerade av ett gäng hyenor, men det löste vi genom att ha en burk med vitlöksdipp i fickan. Precis innan hyenan skulle dyka på en var man tvungen att vara snabb med en klick dipp på fingret, för att sen smeta det på hyenans nos. Då blev den lugn så att vi helt harmoniskt kunde döda den med en kniv som vi hade i den andra fickan. Helt logiskt.

Barnvakt och städning.

Men vilken himla dag. Veronica kom förbi imorse och åkte iväg med Frank till solna centrum och shoppade (mycket slitsamt att vara barnvakt, ja) i ett par timmar, medan vi satte igång att röja här hemma. Rensade mina, Christoffer och Franks kläder. Det var hur mycket som helst, mycket att slänga och sålla bort. Jag blir alltid lika sentimental och sorgsen när vi måste rensa bort små storlekar för att Frank blivit för stor, förstår inte riktigt var tiden har tagit vägen. Hittade världens minsta byxor som han hade när vi åkte hem från BB, dom var så små... och ändå var dom för stora på honom då. Inte helt lätt att greppa att han har varit så liten. Tröstar mig med att kläderna faktiskt inte slängs, dom får bara vila i en kartong tills en ny liten individ i släkten föds. Om några år kanske vi får tillbaka den kartongen, tillochmed. Det som är desto roligare när han växer ur sina kläder är att vi får köpa nytt! Det tycker vi om.

Man kan milt sagt säga att lägenheten sett ut som ett kaos idag. Hela förrådet stod i vardagsrummet, men är nu nerpackat i kartonger. Jag var väl sådär hjälpsam, råkade somna med en däckad Frank ovanpå mig medan Christoffer slet som ett djur. Mycket snällt av mig. Nu ser det iallafall skapligt beboeligt ut igen och det största jobbet, dvs förrådet, är iallafall avklarat. Någon dag framöver lär vi väl ta tag i Christoffers en miljard böcker, köket och tillsist en massor av småplock. Det är inte roligt att flytta måste jag säga, men jag kommer njuta till fullo när allting är klart. Första dagarna i nya lägenheten lär eka tomt, det kommer bli en del IKEA-vandrande under juli.

Poop.

Jisses, vilken tråkig dag. Jag har bara gått och gjort ingenting och det hör inte till vanligheterna numera, med en liten korv som krälar runt hela dagarna. För tredje dagen i rad har Frank så gott som sovit sig igenom den, det verkar vara hans sätt att hantera allting nytt som han lär sig. Jag menar, inom loppet av två veckor har han lärt sig att sätta sig upp själv och dessutom sitta stadigt, ställa sig på knä om man håller honom i händerna, lärt sig säga mamma och pappa ("bappa") och man märker bara att han är med på ett helt annat sätt än förut. Inte undra på att han blir trött.

Framför oss väntar också stillsamma dagar. Imorgon blir det förmodligen lek med Linda och Molly, och på lördag blir det en städdag här hemma, lägenheten har förfallit. Minst sagt. Det ligger prylar och dammråttor överallt. Veronica ska vara barnvakt om allt löser sig med hur vi ska exportera Frank dit, men det behöver verkligen röjas här. Inte minst för den kommande besiktningen och visningen. Det är ju en fördel om golvet inte är fullt av grus och om man kommer in i förrådet...

Och bara ett varningens ord till föräldrar som har barn med redan fungerande magar: Ni behöver inte ge katrinplommon till efterrätt/mellanmål. Det kan hända att det hamnar bajs överallt och lite till. På mig, på barnet och på skötbädden. Det rann över alla bredder och jag kan bara inte förstå hur det kan få plats så mycket bajs i en så liten människa, det här var nog det värsta hittills. Det är första gången någonsin som jag fått en kväljning under blöjbyte, jag som inte alls är känslig egentligen. Frank tyckte det hela var jätteroligt dock! Nöjd som få. (Och ja, nog med bajsprat nu.)

Ibland är det verkligen tur för honom att han är så söt..

Mama lay softly on the riverbed.

Ibland blir jag lite ledsen. För det mesta är jag det inte, men ibland kommer det som en störtvåg och sköljer över mig, och jag tror att det måste det för att jag ska fungera. Ledsen över att jag i dagsläget missar så mycket med Frank. Att jag sällan kan följa med honom och Christoffer ut, och att jag sedan får fråga hur dom hade det. Hur Frank reagerar när gamlingar kommer och petar och pratar med honom, för det har jag aldrig sett. Hur han följer alla lampor, ljus och människor när dom är och vandrar i centrum, det vet jag inte heller. Om han grät eller var charmig mot doktorn som klämde och kände. Ibland känns det overkligt, och fruktansvärt ledsamt, att jag inte kan vara med och se min son upptäcka allt det nya. En känsla av att jag ständigt bär på en stor sorg, och ibland måste jag bara tömma mig själv. För bortsett från sorgen, så bär jag på en enorm skuld gentemot Frank också. Tänk om han tror att mamma inte vill vara med? Tänk om han undrar var mammas tröstande armar är någonstans när dumma doktorn ger onda sprutan? Tänk om han tror det, i sin lilla babyvärld. När sanningen är att jag skulle ge och göra vad som helst för att kunna vara med..

Så igår spilldes många tårar i Christoffers famn. Tömde mig själv. Idag mår jag bättre, idag kan jag se framåt. Idag kan jag se att om bara en och en halv månad flyttar vi till ett hem där jag kan ta mig ut på egen hand. Inga trappor och inga backar. Jag kommer inte att kunna ta mig till ett centrum ensam, men åtminstone till lekparken.

Ibland är det lilla så fantastiskt stort.

Tisdag.

Vi tre passade på att väga oss igår, bara för skojs skull, hemma hos mina föräldrar. Christoffer hade gått ner ett par av sina gravidkilon (älskar fortfarande att han gick upp mer än vad jag gjorde under graviditeten!) och jag fick en mindre klump i magen när pilen visade flera kilo under 50-strecket när jag ställde mig där. Jag tar inte det där på så stort allvar och går mest efter det jag ser i spegeln, även om den också säger att jag gärna skulle vilja (och borde) vara större, men mindre än 50kg vill jag inte väga. Det känns som något slags minimum, och det känns inte roligt att det handlade om kilon och inte gram som jag låg under det, även om jag vet att det helt och hållet är för att jag är byggd så här och att det förmodligen är så här som jag ska se ut, jag äter redan som man ska. Eller inte som man ska, förmodligen, men jag äter mycket.

Det roligaste var iallafall när vi satte Frank på vågen, vår tjocka korv. För en månad sedan vägde han 8100g, igår vägde han 8700g. Det går så fort! Lilla buddah. Men jag fullständigt njuter när han går upp så här bra, och om sanningen ska fram borde han väga mycket mer med tanke på sin matglädje. Jag antar att han har blivit en härlig blandning av sina föräldrar - pappan i familjen var stor som barn och mamman i familjen var mini som barn. Jag vet inte om sånt kan gå i arv, men det känns onekligen så eftersom Frank alltid har kört på "lagom". Bra där.

Bloggar.

Tänkte att det är dags att faktiskt göra lite reklam för dom få (men fina) bloggar jag faktiskt läser. Jag ströläser några till, men dessa jag tar upp här är dom jag besöker så gott som dagligen och som alltid är roliga att läsa. Jag upptäckte dock till min fasa att alla är mammabloggar. Eller mammabloggar är det visserligen verkligen inte, snarare mammor med bloggar, och då känns det mer okej. (Eller så har jag blivit så där som jag sa att jag inte skulle bli, bara intresserad av allt som har med barn att göra - men det är ju så roligt att förundras och jämföra.)

Nåväl, så länge man inte glömmer bort att man faktiskt fortfarande är en egen individ utöver sin mammaroll så är jag faktiskt inte lika allergisk mot sånt där, så här kommer ett gäng underbara bloggar.

Elina - När jag började läsa hennes blogg för flera år sedan så fastnade jag mest för hennes viktresa hon var mitt inne i, men också för hennes liv med sin fina familj och dottern Signe. Förmodligen världens coolaste unge och om Frank blir i närheten lika smart och påhittig (jag ska göra mitt yttersta!) som hon kommer jag nog se det som en personlig vinst.

Fifi - Förmodligen världens coolaste mamma till Elly. Hon är rolig, ironisk, smart och jag blir alltid så glad av att läsa hennes blogg. Perfekt om man känner sig nere en dag.

Lina - Mamma till Molly. Världens bästa feel-good-blogg om ett mysigt liv på landet med djur (katter, höns och... inte har jag väl missat någonting nu?) och dessutom verkar Lina vara världens finaste människa. Rar och godhjärtad. Läs!

Linda - En annan mamma till en annan Molly, och inte vilken Molly som helst, nämligen Franks kusin! Linda är med andra ord min svägerska. Det enda dumma med den bloggen är att det då och då slinker in vidriga bilder på mig, men det är nog okej, jag ska ge igen. En vacker dag.

Sandra - När jag var gravid så var Sandra det också. Vi hittade varandras bloggar och följde varandra, tipsade och gav råd och tre veckor innan mig fick hon en son, lilla Vide. Tillfälligheter kan göra under och idag är Sandra en av mina finaste vänner, om inte min allra finaste. Hon skriver om så mycket annat vettigt än bara sitt liv som mamma, och därför älskar jag hennes blogg. Bäst är den. Och hon.

Lite sprutlackering.

Ni vet i filmer, där en väl vald filmkaraktär blåser upp kinderna med mjölk för att sen spruta ut det på en annan väl vald filmkaraktär? Precis det hände idag, fast med morotspuré istället och en nysande Frank. Jag har skrubbat mitt ansikte i en halv evighet och nu är det äntligen hudfärgat igen, inte oranget.

Flyttplanering.

Igår kom mamma och pappa förbi med en massor av flyttkartonger till oss (och passade även på att hälsa på Frank, vilket började med ett stort breakdown från hans sida - slutade med att morfar var världens roligaste farbror och mormor blev helt plötsligt världens mysigaste) och det behövdes. Flytten är inte förrän den 1:a juli, men med tanke på att vi inte ens kommer in i vårt förråd är det nog lika bra att börja i tid... Jag vill ha allting klart tills dess, även om flytten förmodligen kommer gå väldigt smidigt, vi flyttar femton meter åt höger. Bärhjälp och pirror efterlyses!

Så nu går det mesta ut på att leta nytt och planera, längta och vänta och räkna ner. Mycket ska uppdateras - ny soffa, ny tv och tv-bord, nytt matbord, vardagsrumsbord, hyllor, mattor, gardiner och speglar... Det enda vi kommer att ha kvar härifrån är stora svarta hyllan i hallen, spjälsängen och vår säng. Det ska bli så himla skönt att få bygga nytt bo tillsammans. Det blir en ny början det också, på sitt vis.

En ny början.

Ibland är det bästa att bara börja om. Jag har länge funderat på att byta blogg, men har lika länge haft ångest för det (och ja, jag tar alltid småsaker alldeles för seriöst) eftersom att det finns så mycket minnen i den. Men när jag inte ens kan gå tillbaka till dom första inläggen där i utan att bli ledsen över hur mitt liv såg ut, inte kunna se tillbaka utan att få en enorm skuld mot mig själv, så där att jag nästan önskar att jag kunde få gå tillbaka och omfamna den människan och lova henne att allt kommer bli bra - då är det på tiden att man går vidare. Dokumenterar och sparar, för allt var trots allt inte dåligt. Den största delen av det som skrevs där är lyckligt. Men jag minns fortfarande det som gjorde ont, alldeles för väl. Så nu börjar vi om, helt enkelt.

Så vem är jag? Jag heter Madeleine och är 20år gammal. Himla jättekär i min Christoffer, och vi bor tillsammans strax utanför Stockholm. Jag är nog ganska lugn och tystlåten av mig, åtminstone om jag inte har någonting vettigt att säga. Har jag någonting vettigt att säga blir det nog för mycket åt det hållet istället. Får nästan alltid höra att jag är alldeles för snäll, envis och kräsen. Det stämmer nog - har en handfull filmer, böcker, musikiteter och människor jag verkligen älskar. Har svårt att falla för någonting nytt. Men det gör ingenting, jag är så nöjd med det jag har.

Man kan säga att mitt liv fick en mening den 20:e oktober '10 klockan 10:50. Fast egentligen började det redan åtta månader tidigare, sittandes på en toalett med en graviditetssticka i handen. Frank är idag snart sju månader gammal och kan säga mamma, sitta själv och är ett stort fan av lasange. Han är mitt allt.

Jag har sällan någon idé när jag startar en blogg, skriver det som faller mig in, bra som dåligt. Mitt liv som mamma, mitt liv som mig, mitt liv som muskelsjuk (och hur man kan vara lycklig (och ledsen ibland) ändå, trots att livet inte riktigt blev som jag hade tänkt mig), kärleken till Christoffer, min besatthet av Morrissey, skrot och guldkorn.