Mama lay softly on the riverbed.

Ibland blir jag lite ledsen. För det mesta är jag det inte, men ibland kommer det som en störtvåg och sköljer över mig, och jag tror att det måste det för att jag ska fungera. Ledsen över att jag i dagsläget missar så mycket med Frank. Att jag sällan kan följa med honom och Christoffer ut, och att jag sedan får fråga hur dom hade det. Hur Frank reagerar när gamlingar kommer och petar och pratar med honom, för det har jag aldrig sett. Hur han följer alla lampor, ljus och människor när dom är och vandrar i centrum, det vet jag inte heller. Om han grät eller var charmig mot doktorn som klämde och kände. Ibland känns det overkligt, och fruktansvärt ledsamt, att jag inte kan vara med och se min son upptäcka allt det nya. En känsla av att jag ständigt bär på en stor sorg, och ibland måste jag bara tömma mig själv. För bortsett från sorgen, så bär jag på en enorm skuld gentemot Frank också. Tänk om han tror att mamma inte vill vara med? Tänk om han undrar var mammas tröstande armar är någonstans när dumma doktorn ger onda sprutan? Tänk om han tror det, i sin lilla babyvärld. När sanningen är att jag skulle ge och göra vad som helst för att kunna vara med..

Så igår spilldes många tårar i Christoffers famn. Tömde mig själv. Idag mår jag bättre, idag kan jag se framåt. Idag kan jag se att om bara en och en halv månad flyttar vi till ett hem där jag kan ta mig ut på egen hand. Inga trappor och inga backar. Jag kommer inte att kunna ta mig till ett centrum ensam, men åtminstone till lekparken.

Ibland är det lilla så fantastiskt stort.