Tisdag.

Vi tre passade på att väga oss igår, bara för skojs skull, hemma hos mina föräldrar. Christoffer hade gått ner ett par av sina gravidkilon (älskar fortfarande att han gick upp mer än vad jag gjorde under graviditeten!) och jag fick en mindre klump i magen när pilen visade flera kilo under 50-strecket när jag ställde mig där. Jag tar inte det där på så stort allvar och går mest efter det jag ser i spegeln, även om den också säger att jag gärna skulle vilja (och borde) vara större, men mindre än 50kg vill jag inte väga. Det känns som något slags minimum, och det känns inte roligt att det handlade om kilon och inte gram som jag låg under det, även om jag vet att det helt och hållet är för att jag är byggd så här och att det förmodligen är så här som jag ska se ut, jag äter redan som man ska. Eller inte som man ska, förmodligen, men jag äter mycket.

Det roligaste var iallafall när vi satte Frank på vågen, vår tjocka korv. För en månad sedan vägde han 8100g, igår vägde han 8700g. Det går så fort! Lilla buddah. Men jag fullständigt njuter när han går upp så här bra, och om sanningen ska fram borde han väga mycket mer med tanke på sin matglädje. Jag antar att han har blivit en härlig blandning av sina föräldrar - pappan i familjen var stor som barn och mamman i familjen var mini som barn. Jag vet inte om sånt kan gå i arv, men det känns onekligen så eftersom Frank alltid har kört på "lagom". Bra där.