Inte för att det spelar någon roll.

Jaha, det var visst igår som Dolly var här och trollband människor. Inte för att det spelar någon roll, jag var inte där ändå och det känns fortfarande bittert. Vem vet hur gammal damen är och vem vet hur länge hon orkar fara runt över land och rike. Det känns liksom som att hon är någonting som jag måste uppleva innan jag dör, hon är ju trots allt nästan världens bästa kvinna, hon och Nina Simone. Igen: fan...

Bla bla bla.

Bra saker:

1. Snart kommer Franks nya nappflaskor. Ja, det är sådant som gör mig glad nuförtiden. Två vällingflaskor (större än dom vi har, han dricker så mycket välling att det inte får plats) och en ny vattenflaska som förhoppningsvis ska få honom att lära sig dricka ur en mugg. Lättare sagt än gjort när man är blott tio månader.

2. Vår nya dator kommer i veckan! Den vi har har funnits med sen vi träffades, och hade några år på nacken redan då. Den har varit en fin vän, men det ska bli skönt att slippa oroa sig för att den ska dö och att alla bilder och filmer försvinner. Jag skulle nog aldrig sluta gråta då.

Igår var en ledig familjedag där vi inte gjorde mycket mer än att våldgästa mamma och pappa, snylta mat (pappas potatisgratäng, åh!) och klippa kattens klor. Kvällen spenderade vi hemma framför tv:n, jag satt dock framför datorn med hörlurar i öronen. Mycket romantiskt, jag vet, men anledningen är enbart den att Christoffer gillar dåliga saker medan jag gillar bra saker, sciense fiction-serier från 80-talet är bara inte min grej, hur jag än försöker att åtminstone se någonting bra eller charmigt i det. Det går ej, jag vill faktiskt gråta när jag ser det för så dåligt är det. Så han såg på sitt och jag såg på mitt, men vi höll iallafall handen. Tant Agda och herr August borde vi heta, men det gör vi inte, och jag är hemskt kär ändå. Trots att han gillar dåliga saker.

Och ikväll missar jag Dolly.

Idag har jag varit datorfri. Eller datorlös snarare, och det har varit tråkigt. Inte för att jag hinner sitta vid datorn så mycket om dagarna längre, det blir mest när barnet sover, på förmiddagen och eftermiddagen. Men den tiden är MIN tid och det är då jag inte gör NÅGONTING förutom att sitta och slösurfa och äta godis och lata mig ordentligt. Så idag när Frank sov sina timmar höll jag på att börja gråta av tristess, försökte titta på tv och spelade uno med mig själv. Jag är en sorglig varelse.

Men gårdagen var en desto roligare dag, åtminstone eftermiddagen. Linnea kom hit och hälsade på Frank, och det var ju faktiskt på tiden, jag har inte träffat henne sen jag var nygravid och åh, vad jag har saknat henne, helt förfärligt mycket. Det är dumt att hon bor i London. Fast väldigt roligt förstås, för henne. Nästa gång hon är och lever rövare här får jag tvinga hit henne igen, jag tror att min son kommer ha nya moves att visa för henne då, han var nämligen väldigt angelägen om att visa henne hur man klappar händerna och hur man dansar. Om man frågar "Frank, kan du dansa?" så började han att skaka rumpan som aldrig förr och det är förstås helt bedårande, så där så att jag måste fråga honom hela tiden bara för att jag dör stora sötdöden och man borde tycka att han någongång borde tröttna och sluta lyssna på mig men nej, han dansar lika lydigt varje gång. Jag förstår honom, det är ju så roligt att dansa.

Och jag ignorerar att Dolly uppträder på Globen ikväll. Jag skulle ju inte göra vad som helst för att vara där. Fan...

Ibland är livet så himla fint.

Det är sånna här dagar jag lever på ett bra tag. Jag har trivts hela dagen, inifrån och ut och bara kännt mig helt harmonisk. Eftersom att Susanna är sjukskriven ett tag nu (med sin onda hand, bu!) så har hon all tid i världen och den tiden snor vi gärna. Vi gick till Ulriksdals slottsgård och fikade, spatserade genom den fina naturen och blev avundsjuka på människor som har råd att bo där, klappade på får, flydde från mördarsniglar och åkte bil. Eller ja, inte vi, men Frank åkte bil. En liten bil. Min fega son är fortfarande inte helt kompis med gräset ännu nämligen (inte ens efter en sommar där vi hängt ute på gräsplättarna här nedanför huset många dagar och kvällar) och satt mest där han satt på rumpan. Dock var det jätteskoj att GÅ på gräset, med hjälp av sin pappa förstås, så det var ju alltid något. Nästa sommar ska du springa över gröna ängar, mamma lovar!

Och en stund senare kom Madeleine över på pizzamiddag. Vi var lata och beställde hempizza från onlinepizza.se och alltså, det är bästa grejen! Dom kommer inom en halvtimme, med varma pizzor som smakar lika gott som om man skulle ha ätit dom där. Jag tror det är tredje gången vi har beställt därifrån nu och det har varit lika bra service varenda gång, och så har dom ju faktiskt annat än pizzor också, typ sallader, sushi, natchos och husmanskost. Anyways - det bästa var ju inte pizzan, det var att få träffa min fina vän, som jag förstås glömde att ta kort på... men fin var hon, i sin nya frisyr. Ni får njuta av bilder på Christoffer, Susanna och Frank istället! Inte fy skam det heller, vill jag lova.

Måndag.

Idag var det dags för BVC och 10-månaderskontroll. Precis som FIfi skrev, när slutar det här med vikten och längden vara intressant egentligen? Det är med spänning man väntar på resultatet, varenda gång. Och det är väl inte helt konstigt att det börjar bli tungt i armarna nuförtiden, han väger ju faktiskt på pricken 10kg. I längdspalten råkade hon skriva huvudomfånget istället, så jag får ringa och höra sen. Besiktningen gick med andra ord igenom - det är bara pincettgreppet vi ska finslipa, även om jag tycker att hans nuvarande stil helt klart är mer egen, det vill säga; fånga upp föremålet i handflatan så gott det går, smäll sedan handen i ansiktet med handflatan mot munnen och hoppas på att åtminstone någonting slinker in där. Min son är bra på att göra det bästa av situationen, kan man säga.

Jag har suttit halva morgonen och försökt göra om headern här på bloggen, men jag blir aldrig nöjd. Jag vill att det ska se "rent" ut = foton blir för rörigt. Och mer fantasi än ett hjärta och lite text har jag tydligen inte, och nu slog jag på stort och satte dit ett rosa hjärta istället. Jag antar att ni hoppar högt av den dramatiska förvandlingen, finns liksom ingen ände på kreativiteten som flödar i mina små ådror. Nåväl, det får duga... kan inte min son vakna någongång så att vi kan äta lunch? Jag är hungrig!

Goodnight sweetheart.

Trött. Det är jag nästintill jämt numera. Jag kan inte påstå att det är en så värst härlig känsla, och det jobbiga är att jag antar att det enda jag kan göra är att vänja mig. Senaste dagarna har jag gått runt i samma t-shirt med håret uppsatt i en ihoptovad boll på huvudet, och när klockan närmar sig 20:00 börjar jag gäspa och bli redo för natten. Det här gör att jag hatar min sjukdom mest av allt, den här förbenade tröttheten. Det känns som att jag berövas tid som jag skulle kunna lägga på viktigare saker än att vila och sova. Min älskade sambo exempelvis, som jobbar hela dagarna. Honom vill jag ägna mig åt hela kvällarna, och jag gör mitt allra bästa, men det slutar allt som oftast med att jag har däckat med huvudet i hans knä eller att jag måste gå och lägga mig flera timmar före honom. Och det är inte så jag vill ha det.

Dumma sjukdom, jag tycker inte om dig. Jag vill så mycket mer än du tillåter och därför är jag inte glad att du har drabbat mig. Jag vill inte vara dödstrött efter att ha varit och storhandlat, jag vill inte vara helt färdig efter en dag med min son. Jag vill inte ha trötta ögon längre.

Hjälp en korkad tjej.

Kan vi ha drabbats av den kortvarigaste ögoninflammationen i mannaminne? Igår vaknade Christoffer upp med ett svullet, rött och kliande öga, och någon timme efteråt såg jag likadan ut. Det blev bättre mot eftermiddagen, och Christoffer är nästintill helt återställd idag. Inte för att jag klagar alltså, jag visste inte att det kunde gå över så snabbt bara. This is stora världsproblem som ni hör, eller så har jag inte någonting att skriva om...

Annars undrar jag om man kan göra sina bilder till polaroid-bilder även om man inte har mac? Någon kunnig människa som vet detta? Detta är också ett stort frågetecken i mitt liv och min vardag nämligen.

Jag är nästan som du.

Igår var Sandra, Jesper och Vide här. Ingen snabbvisit den här gången, dom stannade hela dagen, och ändå gick tiden alldeles för fort. Trots att vi inte gjorde mycket mer än att vistas i lägenheten, prata bort tid, äta mat och titta på barn som tultade runt som fulla små pingviner så önskade jag att jag hade makten att utöka dygnets timmar, åtminstone sånna här dagar. Och så önskar jag att jag kunde klippa ut Västerås från kartan och lägga precis brevid vårat hus, vägg i vägg. Hade inte det varit smidigt? Det tycker jag..

Sandra är verkligen världens finaste människa. Det är sånt man säger, oftast i all hast, när man tycker att någon är bra, men hon ÄR verkligen det. Så fullkomligen genomsnäll, lugn, trygg, söt och rar. Det är som att jag glömmer bort det mellan varven, precis hur bra hon är, och så blir jag lika överväldigad varje gång. Det finns inga ord för hur mycket jag tycker om henne och önskar att vi kunde ses oftare, att hon inte var flera mil och en tågresa bort. Hon är ju som jag. Och dom är som vi.

Och vet ni hur fint två 10-månaderspojkar leker? Egentligen lägger dom inte så mycket märke till varandra, men samspelar ändå på något vis. Vide snodde Franks leksaker, och Frank använde Vides rumpa som någon slags kudde att ha en vilopaus på. Dom drog varandra i håret och hade djupa konversationer, bebisar emellan.

Tack finaste ni, snart ses vi igen. Y

Jag skulle ju inte bli en sån där.

Jag skulle ju verkligen inte det. Jag skulle inte bli en sån där som hade svårt att skriva om någonting annat än mitt barn. Jag skulle inte bli en sån där som prenumenerade på BÅDE Mama och ViFöräldrar. Jag skulle inte bli en sån där som höll koll på hur många bajsblöjor jag bytt om dagen, och jag skulle inte bli en sån där som skrev hundratals statusuppdateringar om mitt barn på facebook, och inte heller skulle jag bli en sån där som laddade upp hundratals bilder. Jag skulle inte älska att prata om mitt barns vanor och tokigheter med andra föräldrar.

Och nu sitter jag här, och har blivit precis allt det där, som jag sa att jag aldrig skulle bli. Jag har blivit riktigt ocool, med andra ord, och jag kan inte hjälpa det. Han är ju mitt liv, den där lilla klumpen som ligger i sovrummet och snarkar just nu. Och hur skönt det än är att vara barnfri någon timme då och då, när jag bara är Madeleine och inte enbart mamma, när jag äter middagen i soffan och låter disken stå ett tag, så är jag aldrig så hel som när det är vi två. När jag är mamma, när jag räknar bajsblöjor och när jag pratar babyproblem med andra mammor och pappor.

Lekparken.

Parken här nedanför har sett ut som en byggarbetsplats i några månader, men nu är en del av lekparken färdig så vi gick ner där en sväng i eftermiddags, mest för att testa allt nytt. Frank älskade gungorna (även om han drunknade i den ena) och att sitta på marken och plocka blad, men rutchkanan och snurr-grejen var inte poppis alls. Han är nog för liten för vilda lekar ännu, vi tänkte sätta honom på klätterväggen för att se vad som hände, men njae... jag vill ha min son hel och ren, och levande. Kände mig lite som Rachel Green i Vänner och hennes gung-skräck, lekplatser är farliga grejer! När han är större kommer jag väl att linda in honom i hockeyskyddmundering innan jag vågar släppa ut honom.

Min gladskit.

Jag är så himla ledsen att den här bilden inte togs med en bättre kamera, för det är en av mina absoluta favoritbilder på Frank. Är det någon bild som beskriver hans personlighet, så är det den här. Inte för att jag har träffat alla barn i världen, men han måste vara ett av dom gladaste som finns.

Inte gjord för dessa dar.

Igår var ingen bra dag, den var rentav hemsk. Hela morgonen och förmiddagen hade båda vi någon sorts urladdning, vi var lättirriterade och jag fick bara mer och mer ångest över allting som måste göras, utan att jag vet hur det ska gå till eller ser någon ände på det. Jag fick svårt att andas ett tag, spillde några tårar och var bara mentalt utmattad. Jag orkade ingenting, jag ville bara ligga ner i soffan och glömma världen utanför. Frank passade på att trösta sin slutkörda mor genom att ligga nära och bunkra upp kärlekskontot. Det var underbart, och det behövdes. Min lilla fina..

Mot eftermiddagen kändes det bättre, efter ett besök av biståndshandläggaren. Hon såg på oss att vi inte är människor som ger upp eller slutar kämpa sa hon, och mitt svaga sinne valde att lyssna på henne. Trots fler motgångar idag (dagiskrångel...) så känner vi ännu mer att det här kommer att fixa sig, det kommer vi att se till. Det är bra att ha riktiga skitdagar ibland, när man är liten och svag och erkänner för sig själv att det är fan inte roligt att vara så här maktlös över en situation man aldrig har valt eller kan påverka. Det enda vi kan påverka är vår inställning till det hela, och efter vår lilla urladdning och vi på banan igen. Livet, idag är vi kompisar igen!

Something is squeezing my skull.

Jag är helt slut. Igår var Susanna och Markus här på middag, tiden flög iväg och jag somnade sent. Det var det iochförsig väldigt värt, det var hur trevligt som helst, finaste sällskapet ever. Det är ett fåtal människor i mitt liv jag älskar att umgås med och som jag vill träffa igen, och igen, så jag blir lika förvånad varje gång det sker. Frank slog dessutom på stort och vaknade extra tidigt imorse, så det har varit med trötta ögon som jag har gjort dagens ärenden.

Träffade kuratorn idag, och återigen: Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Hon lyssnar på vad man säger och verkar dessutom genuint intresserad av det, hon kommer med råd och förslag jag aldrig skulle ha kommit på själv, hjälper till med allt det praktiska som jag inte förstår mig på och är bara hur vänlig som helst. Även Christoffer som följer med mig varenda gång som stöd känner att hjärtat är lite lättare efter varje besök, allt som har hänt och allt som fortfarande pågår har ju inte varit lätt för honom heller. Det kommer fortfarande dagar när jag vill ge upp, när jag är beredd att acceptera mitt öde som sjuk, oduglig och värdelös (i samhällets ögon alltså) och någon att slussa runt för att ingen orkar ta tag i vår situation, som egentligen inte ens skulle behöva vara särskillt svårlöst. Det är därför handläggarna på försäkringskassan är otrevliga, trycker ner människor och kör över - för att man inte orkar längre då. Dom flesta människor som behöver hjälp och tvingas ha kontakt med försäkringskassan är oftast svårt sjuka och då orkar man inte, då har man inte energi till att ta sånna strider. Man orkar inte kämpa för något som borde vara så simpelt och självklart som ett värdigt liv, trots vad det än är man har drabbats av. Då ger man upp, och då är det lättare för dom, handläggarna. En människa mindre att ha hand om.

Trots att jag har sånna dagar, när jag känner att jag inte orkar längre och bara vill lägga mig under täcket och aldrig gå upp igen, så vägrar jag ge upp nu. Har vi kämpat med den här skiten i över 1,5år så vore det väl ett massivt personligt nederlag att ge upp nu. Jag ger mig inte förrän jag har fått min rehabilitering, min ersättning och hjälp att komma in i arbetslivet igen. Jag har lika höga ambitioner som alla andra och vet precis vad jag vill bli och vad jag vill göra med mitt liv, men jag behöver mer hjälp för att komma dit. Jag måste bli friskare i min sjukdom, jag måste få hjälp till att kunna bli det och jag måste få stöd med att komma vidare efter det.

Idag känns det lite lättare, efter det här mötet. Jag vet var jag ska börja, och första samtalet ringer jag imorgon. Det känns lite motigt - nu vet jag hur jag ska gå tillväga, men när jag tänker på hur lång tid det kommer att ta med alla telefonsamtal, alla papper som måste fyllas i och alla möten så inser jag att det här inte kommer att bli giort på ett kick. Det kommer nog att ta lång tid innan jag får minnas hur det känns att inte ha en ångestklump i magen. Den dagen den lyckan, och det är den dagen jag måste tänka på och sträva efter, hur långt borta den än är.

Frank börjar äntligen att få hår! Eller ja, åtminstone om man kisar med ögonen och har lite fantasi... men det är där, och det är jättemjukt och lockigt. Jag tvinnar det mellan fingrarna hela tiden.

Loppis.

Jag är trött idag, och vi har haft det tråkigt. Ni vet, sånna dagar man bara vill ska passera så fort som möjligt. Det har regnat och åskat, jag har varit tvungen att ha varenda lampa tänd för att inte famla i mörkret. Jag vill måla om här inne någon himla gång så att vi kan börja INREDA och göra vårt hem till vårat. Just nu är det bara möblemang och opersonligt. Jag ska inte gnälla egentligen, var sak har sin tid och någonstans måste man börja, men jag har sällan gott om tålamod när det kommer till sånt här. Jag har så mycket visioner i mitt huvud som kommer att ta sån tid att genomföra, åtminstone att ha råd till. Jag antar att det ska vara så ibland.

Bra sak: Jag införskaffade bodies, tröjor, byxor, pyjamaser och strumpor till Frank i storlek 80 på loppis, en hel garderob med andra ord - varav allting gick på 400kr. Det är sådant som gör att jag går med ett förnöjt léende på läpparna i flera dagar. Jag fullkomligen älskar second hand, det är billigt och smart och fint. Frank kommer vara en mycket stilig pojke i höst med alla nygamla kläder!

(Och idag är minsann ingen vanlig dag: Grattis käraste Nicolina på 21-årsdagen!)

Plötsligt händer det.

Ibland går allting så lätt, och ingenting känns svårt. Så är det väl med allting egentligen - skola, jobb, förhållande och livet i allmänhet. Ibland går det trögare, och ibland känns det som att allting flyter på och att man bara hänger med. Frank är inne i VÄRLDENS underbaraste period just nu, och jag tror aldrig att det har varit så roligt som det är just nu. Det är så häftigt att se hur en till början hjälplös liten klump växer, utvecklas och lär sig nya saker, får en egen vilja och en alldeles egen personlighet. Det märks att det händer mycket i babyhjärnan just nu, jag upptäcker nya färdigheter hos honom varje dag. Imorse när jag gick upp möttes jag av en liten skrutt som mötte min blick, och det syntes hur glad han blev av att se mig och han började liksom darra i hela kroppen av glädje och upphetsning. Han kröp med full fart mot mig - med en paus mitt i allt när han var tvungen att sitthoppa och klappa händerna - för att sedan krypa vidare. När vi hade haft kramkalas en stund så åt vi frukost, och när jag frågade "Frank, var är lampan?" som jag frågat hundra gånger varje dag i en evig tid så vände han blicken upp mot taket, där lampan sitter. Plötsligt händer det, och jag fick hålla tillbaka tårarna. Och ovanpå allt det här är han världens gladaste nästan jämt, sover som en prins om dagarna och nätterna och älskar alla människor. Mitt älskade hjärta, vad vore jag utan dig? Hur blev du så underbar? Hur kunde jag få någon som dig?

Och igår var världens finaste Susanna här på middag. Vi pratade så mycket att timmarna gick alldeles för fort och helt plötsligt började klockan närma sig 23:00. Tiden går fort när man har roligt sägs det, och vi borde ses oftare, och därmed basta.

Köttgryta, bränt kol eller nan-bröd.

Jag känner mig lite misshandlad. Har ett läskigt rivmärke i ansikte efter att Frank varit där med sina klor, och jag har även kala fläckar och/eller tussar lite varstans i håret eftersom att Frank gärna drar av mitt hår så fort han får chansen. Jag försöker förklara för honom att det faktiskt är jag som har burit honom fram till livet, att det är jag som ger honom mat i magen och gärna byter hans bajsblöjor, och önskar att han kunde visa sin kärlek på något annat vis än att förvandla sin mamma till ett ärrigt troll. Han verkar inte riktigt förstå, men jag antar att han älskar mig ändå, trots allt..

Igår spenderade vi nästan hela dagen hemma hos mamma och pappa, med sällskap av Veronica & Julia. Jag åt kycklingsallad, och resten av herrskapet åt pizza. Visst är det typiskt att man ska bli sugen på fett just då, när det ändå är för sent? Varför vara nyttig när man kan vara onyttig, tänkte jag just då, när jag såg alla fettdrypande pizzor framför mig. Jag stillade mitt akuta fettbegär genom att stjäla litegrann från tallriken brevid, så nu känns livet okej igen iallafall. Jag är inte så förtjust i pizza egentligen, men jag tycker det är märkligt att kroppen nästan skriker efter vissa saker ibland, helt plötsligt. Igår ville kroppen ha fett, idag vill den ha köttgryta! Eller quorngryta blir det, för ikväll kommer Susanna på middag och det ska bli så himla trevligt. Får dock se om grytan smakar gryta eller bränt kol, igår när vi förberedde den tyckte jag nämligen att det doftade väldigt gott nan-bröd inifrån köket. Fem minuter senare kom vi på att det nog är grytan som blivit bränd, för något nan-bröd har vi då inte. Får se om vi lyckades rädda det. Annars äter vi och ser glada ut iallafall.

Frank och hans mamma.

Det är inte så lätt att ta fina bilder på oss tillsammans längre. När han var en liten bebis var det inte så svårt, då låg han bara där, nöjd och tillfreds och somnade gott i famnen efter femhundraelfte bilden. Numera så har man bara ett par chanser på sig, och då blir det allt som oftast inte riktigt som man tänkt sig. Därför bjuder jag på en sned mamma och en son med sängkammarblicken of the year, men vi är glada ändå, trots att vi inte är så fotogeniska. Vi är av samma skrot och korn, helt enkelt..

Sådan mor, sådan son..
Y

Tisdag.

Igår var en fin dag. Fattigare men lyckligare, eller åtminstone mättare. Susanne kom hit och var en exemplarisk barnvakt (skrutten sov gott när vi kom hem!) och vi åkte mot stan för att leta resturang. Hamnade tillslut på Hard rock café, smått hutlösa priser och det gjorde ont i plånboken, men maten var så god att jag sörjer att jag inte fick ner mer i magen. Vi fyller bara år en gång om året, då får man unna sig. Dessvärre fick vi en söt amerikanska som servitris, och jag får smått ångest när jag tvingas prata engelska, så allt jag sa till henne under kvällen var "hello", "medium" och "bye bye", resten fick Christoffer sköta. Trevlig jag kände mig...

Ta min hand, vi ska aldrig skilljas åt.

Jag skulle kunna berätta om vilket vackert hjärta du har, att människor som du inte växer på träd. Jag skulle kunna berätta om hur jag ofta tittar på dig när du inte vet, hur du rör dig på ett sätt som bara du kan göra, eller din blick som glöder av kärlek när du tittar på vår son. Jag skulle kunna berätta om det fakum att utan dig, skulle inte jag finnas kvar, att utan dig i mitt liv, skulle jag inte kunna ta ett enda andetag till.

Tack för två underbara år.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta.