Trött. Det är jag nästintill jämt numera. Jag kan inte påstå att det är en så värst härlig känsla, och det jobbiga är att jag antar att det enda jag kan göra är att vänja mig. Senaste dagarna har jag gått runt i samma t-shirt med håret uppsatt i en ihoptovad boll på huvudet, och när klockan närmar sig 20:00 börjar jag gäspa och bli redo för natten. Det här gör att jag hatar min sjukdom mest av allt, den här förbenade tröttheten. Det känns som att jag berövas tid som jag skulle kunna lägga på viktigare saker än att vila och sova. Min älskade sambo exempelvis, som jobbar hela dagarna. Honom vill jag ägna mig åt hela kvällarna, och jag gör mitt allra bästa, men det slutar allt som oftast med att jag har däckat med huvudet i hans knä eller att jag måste gå och lägga mig flera timmar före honom. Och det är inte så jag vill ha det.
Dumma sjukdom, jag tycker inte om dig. Jag vill så mycket mer än du tillåter och därför är jag inte glad att du har drabbat mig. Jag vill inte vara dödstrött efter att ha varit och storhandlat, jag vill inte vara helt färdig efter en dag med min son. Jag vill inte ha trötta ögon längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar