söndag 29 januari 2012

Ikaros.

När jag tänker tillbaka på min barndom
ser jag skräckbilder tydligast av allt
Ja, de gånger de skrämde eller slog mig
är de minnen som hårdast sitter fast
För som barn tar man kärleken för given;
allting annat är mot ens natur
I den stund man tar steget ut i livet
är man bara ett tillgivet djur

Ändå står snart de vuxna där och pekar
ut den riktning de tycker man skall ta
Alla drömmar de själva har förvägrats
vill de förverkliga genom sina barn
Är man lydig belönas man och hyllas,
revolterar man mister man allt
Ingen älskar ett barn som inte lyckas,
ingen älskar ett barn som är starkt

Men vem besitter förmågan att veta
vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säg' till nån annan hur lyckan ser ut,
vem kan säg' vad nån annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån,
låt dina växter får leva där de trivs
Lås inte in dina plantor i ett drivhus,
låt de få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar,
en dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild,
så får du visa din avbild respekt

lördag 28 januari 2012

En liten båt blir ofta våt om magen när det stänker.

Christoffer tjatar ständigt på mig att jag ska lägga upp fler bilder här, av den anledning att han vill kunna kopiera in bilderna på sin iphone. Nördigt tycker jag, men det tycker jag nog enbart för att jag är den enda kvar på jorden som inte äger någon iphone. Iallafall, här kommer det ett par stycken när han leker tittut, flirtar, gosar (när man frågar honom "kan du gosa?" så sätter han handen mot kinden och lägger huvudet på sne, sjukt bedårande!) och ler sitt allra finaste framtandsléende.




fredag 27 januari 2012

Zzz..

Igår var dagen som frallan hade feber och sov mellan 11:30 till 16:30. Inatt var natten som febern övergick till ett friskt barn med en herrans massa energi, och det friska barnet tyckte att det var morgon 00:00. Och ja, sen dess har vi sovit en kvart här och en kvart där, men mest har vi varit vakna alla tre. Idag är vi en mör familj, men jag är glad över att solens strålar lyser in genom fönstret, det ger lite energi. Typ till att skriva det här ynkliga inlägget iallafall, men mer orkar jag faktiskt inte. Mitt älskade människobarn, du är en knasig varelse. Inatt ska vi väl sova ändå? (Ibland är det tur att du är så söt..)

tisdag 24 januari 2012

Joråsatte..

Idag var jag en sån där creepy människa, eller lätt psykstörd, som jag skrev om för ett par inlägg sedan. Helt plötsligt hörde jag mig själv börja kallprata med mannen jag åkte hiss med, jag som annars borde få något slags pris för sämsta kallpratare någonsin. Jag är bra på att ge mig in i diskussioner (om det är något intressant eller roligt som diskuteras vill säga) men annars är jag mer av en lyssnare, och verkligen ingen kallpratare. Fast anledningen till att jag började prata med denna människa som jag aldrig sett förut var nog mest hans pälsboll till hund, som var så söt att jag höll på att gå sönder. Jag frågade vad det var för ras, att den var jättesöt och om jag fick klappa. Det fick jag, men jag klandrar honom inte om han gick med extra snabba steg därifrån sen, något besvärad efter att ha varit instängd i en hiss med en obehaglig tjej som ville kidnappa hans hund.

måndag 23 januari 2012

Vad är det för en dag, är det en vanlig dag?

Det har varit en fin helg. Nästan perfekt om det inte vore för att herrn i huset har jobbat. Men vi har haft det bra ändå, jag och frallan, som hängt med farmor och kalasat hos mormor och morfar. Igår firade vi nämligen min mamma som fyller år imorgon, och helgen som kommer är det kalas för min syster. Inte för att jag klagar, gratis bullar är min grej. Och barnet, ja, han får släkten att skratta så dom gråter. Han är så jäkla rolig han, min son, och trotsigare än någonsin just nu. Ibland blöder öronen, men oftast är även det sjukt gulligt, trotset alltså. Han är en mycket bestämd liten dramaqueen.

Sen har jag och min käre tagit en vända på IKEA. Tanken var att vi skulle inhandla spärrar till lådorna då illbattingen lärt sig öppna dom, men kom istället hem med två kassar... förstår aldrig riktigt hur det går till? Och alltid är det bara smått och gott som jag egentligen inte vet om man är i sånt akut behov av som man tror att man är när man ser det. Badhanddukar, en laptop-kudde (jag skulle av skam om jag fick brännskador på grund av datornörderi, mer pinsam skada finns väl inte?), papperspåseklämmor, leksaker till barnet, madrasskydd och ett litet vardagsrumsbord för hela femtio kronor i väntan på att vårt drömbord ska flyga förbi utanför fönstret (eller möjligtvis läggas upp på blocket).

(Och jag har suttit med kameran i högsta hugg, men eftersom att jag har en väldigt kameraskygg familj blev det inte mer än bilder på barnen och svåger. Trist, men jag är precis likadan och flyr kameror så fort jag ser en så jag är inte den som är den..)





fredag 20 januari 2012

Bara för att.

Det är ju verkligen en oskriven regel. Man sätter sig inte brevid någon om det inte behövs, gärna ska det vara en bänk eller en stol emellan. Man har inte ögonkontakt mer än en hundradels sekund, ibland kanske man avfyrar ett léende åt någon som ser ut att behöva det, men tittar man på någon längre än det så är man creepy och om man får för sig att prata med en vilt främmande människa, ja, då är man förmodligen lite psykstörd.
Senaste dagarna har jag stött på samma dam två gånger. Första gången sa hon "Jag måste bara säga att du är så fin, och jättefint hår har du." Jag ska nog tillägga att den dagen hade jag det mest platta och o-fina håret någonsin, men jag tackade förvånat och gick vidare. Idag stötte jag på henne igen, och hon frågade vad jag hette. När jag hade svarat sa hon "Åh, det heter min dotter, och prinsessan såklart. Och du är verkligen vacker som en prinsessa."

Så nu undrar man alltså... är denna damen creepy eller tvärtom, en väldigt rar och söt liten dam som säger sådant hon tänker på istället för att, som alla andra, tänka sånna tankar men aldrig säga dom för att man kan ju inte ge komplimanger till människor man inte känner i allsin dar? Det är den stora frågan.

tisdag 17 januari 2012

Tisdag,

Jag måste säga att jag lyckats hålla mitt nyårslöfte väldigt bra, hittills iallafall. Häromkvällen var jag med om någonting som jag inte har varit med om på väldigt, väldigt länge, jag kunde inte sluta läsa ur min bok. Det var så spännande att det liksom inte gick hur jag än försökte. Och som med allting jag utför så gör jag det väldigt långsamt och noggrant, så även läser. Ord för ord, bokstav för bokstav, så att jag inte missar någonting i handlingen. Det tog sin lilla tid, och jag låg vaken så länge att tillochmed Christoffer hann somna före mig, och det har verkligen inte hänt många gånger under våra år tillsammans. Man kan tycka att det är himla onödigt att skriva ett helt blogginlägg om att jag har läst en hel bok, käre nån, men det är iallafall en bok mer än jag läste under förra året och det är ju både sorgligt och lite pinsamt.

fredag 13 januari 2012

Life is peachy.

Frank är inne i en, vad ska man säga, rätt-så-jobbig trotsperiod. Det kommer lite som det vill, inte "nu är han trotsig i ett halvår och poff så går det över" utan det är två solskensveckor till följd av en monstervecka, ungefär. Och visst underlättar det att veta VARFÖR det är på det här viset, att det är normalt och rentav någonting väldigt bra. Det får iallafall mig att kunna bemöta det med en enorm portion tålamod och framförallt förståelse, vilket är skönt, för annars skulle jag ju bli helt slut i huvudet. Och ibland glömmer jag bort mig, ibland tycker jag att jag låter som en hackig gammal skiva i form av "nej frank, inte öppna ugnen!", "nej frank, man slåss INTE!", "nej frank, inte kasta mat på golvet!" och så vidare i all oändlighet. Då brukar jag andas ut en stund för att sen byta ut alla dessa "nej" och "inte" till "jag förstår att ugnen är intressant, men kan du inte hjälpa mamma med det här istället?" och det blir båda två så himla mycket gladare av. Sen tror jag att dom där stunderna av svaghet när jag också blir trött, när jag är den där hackiga gamla skivan som jag inte vill vara, att man även måste få vara sådan ibland också. För jag är ju trots allt bara mänsklig. Mycket synd att inga superkrafter kommer med på köpet, måste jag säga..

Nåväl, mellan hans breakdowns och slänga-sig-på-golvet-i-ren-protest så verkar känslorna gå bananas åt andra hållet också, han får skrattanfall i både tid och otid åt allt och ingenting och det slutar ofta med att hela familjen sitter och fulskrattar. Och idag är han hängig och krasslig och spenderar dagen hemma med mig, och än så länge har han inte fått ett enda utbrott. Mycket skönt. / Hälsningar, en ganska trött mamma.

tisdag 10 januari 2012

Byssan lull, koka kittelen full.

Barn är ju så himla olika, det är bara så det är. Främst när det kommer till mat och sömn, där tycker jag att det kan vara som natt och dag från barn till barn. Frank har alltid föredragit sin egen säng framför vår säng/famn, sen dag ett i livet. När han var nyfödd kunde han sova på mitt bröst på dagarna, men i ärlighetens namn så var det mest för att JAG ville ha den närheten, han sov lika bra i sin egen säng. Det är ett "problem" vi helt enkelt har sluppit, för att han är programerad så, antar jag... sömn har aldrig varit något läskigt/ångestfyllt för honom, han kommer till ro lätt och har uppenbarligen ärvt mina tröttgener, och därför har det fungerat bra. (Obs, skryter ej, tänker inte låta min själ brinna i helvetet för att jag har ett barn som - gud förbjude - sover bra. Som mamma ska det liksom inte finnas på kartan att sömn är en självklar del i sitt liv, och får man ett barn som - gud förbjude igen - sover gott i sin säng så måste man vara ond, dålig och skrytsam och helst ska man skämmas litegrann om man nångång måste berätta det för någon.) Hur som helst, det var ju inte det jag skulle skriva om. Vad jag skulle skriva om är att jag inte kan låta bli att njuta på ett sätt som jag inte får uppleva ofta, som när han faktiskt vill sova i vår säng. Det brukar han vilja när han är sjuk, eller som häromnatten när han drömde en mardröm. Jag vaknade av ett förtvivlat "maaamma!" från sängen brevid och därefter låg en ledsen, rädd och trött bebis i min famn och andades tungt mellan snyftningarna. Jag höll honom tätt intill mig, pussade hans panna och strök hans hår. Dog kärleksdöden, kan man säga.

Och då, då kan jag önska att han var ett barn som ville sova med oss lite oftare.

söndag 8 januari 2012

Jakten på nan-bröd.

Ibland undrar jag varför jag inte är mer i stan än vad jag är. Trots att jag bara bor tio minuter med pendel från city så är jag inte där mer än tre gånger per år, och varenda gång tänker jag att det är ju himla dumt att det är på det viset, att det ska jag ändra på. Så blir det dessvärre aldrig, jag är nog för bekväm av mig och tycker att det är så mycket smidigare att åka till centrum, där finns ju faktiskt allt. (Förutom alla underbara små butiker som enbart finns på söder..)
Iallafall, vi hade en jättemysig kväll igår. Hamnade på en helt annan resturang än vad vi tänkt oss från början, men lika gott var det för det och lika mätta blev vi för det. Dessvärre hade dom inte det nan-bröd jag ville ha (alltså, förutom att jag längtat efter den här kvällen för att få umgås med christoffer, så har nan-brödet legat på en stark andraplats) så jag tvingade min käre att vi skulle hoppa av en station tidigare och gå förbi "vår" indiska krog och köpa med oss två nan-bröd. Ibland förstår jag nog inte riktigt hur mycket Christoffer faktiskt älskar mig, som går med på att gå av en station tidigare i sibirisk midvinter (det var så kallt att jag tillslut inte kände att jag hade några fötter) bara för att jag grinade efter nan-bröd - all heder åt denna tålmodiga man. Kyparen blev så glad att se oss att vi fick ett nan-bröd gratis, vilket ändå var lite förgäves då det visade sig att vi fått fel nan-bröd med oss när vi var hemma. Då var jag dock alldeles för trött och frusen för att ens orka bli besviken, men högre makter ville verkligen inte att jag skulle få något nan-bröd igår. Nu känns det som att jag har skrivit ordet "nan-bröd" ungefär tusen gånger i den här lilla texten, så jag tror att vi lämnar det, och hoppas på bättre lycka i min nan-brödjakt nästa vecka. Skam den som ger sig.

Idag är sista dagen av jullovet. Imorgon går barnet tillbaka till dagis igen, min käre börjar jobba (fast det har han iochförsig gjort hela tiden - ledighet i butiksbranshen, vad är det?) och jag börjar mitt program om en vecka. Tvåtusentolv börjar inte stillsamt, och jag klagar inte, det här året ska bli så himla bra. Det är dumt att ha höga förväntningar bara för att det är nytt år, men jag känner det verkligen i kropp och själ, att i år ska allting lösa sig.

(Och är det inte på sin plats med ett par bilder från senaste dagarna? Jag är fortfarande oroväckande kär i mitt objektiv..)





lördag 7 januari 2012

Jag lever!

Å, herre. Idag mår jag verkligen bra. Finare januariväder än idag får man sällan uppleva, det är bara knastret av snö under skorna som fattas. Det har visst blivit en liten bloggpaus igen (jag planerar sällan dessa pauser, ibland har jag bara mindre att skriva om). Under dessa skrivfria dagar har jag hunnit med att ha värsta magkatarren någonsin (kändes ungefär som förvärkarna jag hade med frank = på tok för ont för att gå med i två dygn), inhandlat nödvändigt-ont-grejer på IKEA till barnets nya lekhörna, haft finbesök av Susanna & Gabriella och inte så mycket mer än så. Ikväll ska jag och storhjärtat på en barnfri dejt och äta indisk mat, det ska bli alldeles fantastiskt med lite egentid, det är jag den första att erkänna. (Jag är en mycket hemsk mor.)

Så, jag lever i allra högsta grad, ifall någon undrade.
Hoppas att ni får en lika fin helg som jag ska ha!

måndag 2 januari 2012

Den här lilla gossen.


Jag tog barnet på bar gärning mitt i hans sagostund, och fick tillbaka den här besvärade uppsynen. Han är så fin, och så knäpp, min älskade lilla skatt. Jag skulle kunna skriva om kärlekens urkraft, om hur jag fortfarande måste gå iväg och gråta en skvätt ibland för att jag inte kan hantera den här sortens kärlek utan att gå sönder litegrann (på ett bra sätt), hur han får mig att skratta varenda dag och hur han går mig på nerverna varenda dag - det spelar ingen roll, för nu sover han så djupt som bara ett barn kan göra och jag saknar honom, jag saknar honom så att det gör ont. Låt det bli imorgon nu. På en gång.

Mitt älskade barn, min lilla Frank.

söndag 1 januari 2012

Nyår som kom och gick.

Nyåret gick i lugnets tecken, precis som vi ville ha det i år. Eftermiddagen och kvällen spenderades med trevligt sällskap (Marie, Jocke, Molly och Aini) hemma hos svärmor. Barnen röjde runt som dårar, några slavade i köket och några (jag) tittade på. På tallriken serverades världens godaste köttbit med bulgur och sallad - jag åt så mycket att jag knappt kunde sitta upp. Vi stannade dessvärre inte längre än till 20:00, barnet blev så trött att han gick i bitar och då är det bara att lyda hans order. Men vi fick det mysigt vi också, bara vi två. Timmarna innan tolvslaget spenderade vi ihopslingrade i soffan, framför filmen och att jag höll mig vaken är ett under. Det finns många nackdelar med att bo nästan högst upp i ett höghus, men på nyårsafton är det väldigt praktiskt. Jag och min käraste firade in det nya året ståendes i fönstret, med champange och skådespelet precis utanför. Tjugohundratolv, du ska väl ändå bli ett bra år?