Nackdelen med att internetshoppa.

Jag är nog ganska trevlig och så, det hoppas jag iallafall. Jag gör mitt yttersta, även om jag är lite blyg av mig. Jag ler mot människor jag är i kontakt med och jag önskar dom en bra dag. Det är en liten och egentligen ganska obetydlig gest, men det lilla kan ge energi åt någon som har en dålig dag. Den senaste tiden har jag beställt en hel del grejer på internet, som sig bör i madeleineland när det närmar sig julafton. Senaste dagarna har jag varit i kontakt med kundtjänst på ett företag då mina varor inte kommit fram som dom ska, och sånt händer ju. Jag är inte bitter och sur på så vis, även om det är irriterande och besvärligt. Efter att ha fått tillbaka pengarna idag och kompensation för besväret, så får jag helt enkelt ta till det gamla hederliga sättet och faktiskt ta mig till en fysisk affär och trängas med folk... iallafall, nog om det. Nu är det istället julkorten som är försenade och jag känner hur mitt trevliga jag och mina "nejmen det är ingen fara, det är sånt som händer" inte riktigt fungerar längre, nu börjar jag bli less. På riktigt, väldigt less, och undrar om jag snart blir den där otrevliga nöten som säger saker som "men nu får ni ta och lösa det här, jag ska ha mina grejer" som jag tydligen har hundra procent rätt till att säga som kund. Jag får ta och bli bättre på det där...

Nu väntar iallafall en fantastiskt helg, den sista vi har tillsammans alla tre på flera veckor och jag hade inte tänkt ägna en enda trött tanke åt alla måsten, det lägger jag åt sidan. Julmarknad, lussebullebak, pulkaåkning och fika med min finaste Linnea står på schemat!

Frank såg helt plötsligt väldigt liten ut i pappas tröja...

När hjärtat svämmar över.

Vissa dagar, när det trotsas från morgon till kväll, då känner jag att jag nog aldrig kommer att bli redo för ett skaffa syskon, för så jobbigt känns det. Men sen kommer dom där tillfällerna, så som imorse, när jag och mitt älskade lilla hjärta stod i fönstret och tittade på snöflingorna som virvlade i vinden och hans stora och nyfikna ögon. Sånna tillfällen, då känner jag nästan för att producera ett helt dagis.

Pepparkakebak.

Igår fick vi för oss att baka pepparkakor. Jag hade någon husmoderlig vision om att mitt barn skulle tindra med ögonen, att Frank Sinatras vackra stämma skulle klinga med våra skratt och att kakorna skulle bli fabriksperfekta. Och ja, alltså, det var ju verkligen jättemysigt, att sitta tillsammans allihopa och göra någonting vi sällan gör. Men vår 2-åring, han ville mest äta deg, och blev ganska purken när han inte fick mer och passade istället på att misshandla våra pepparkakor. Men jag tror ändå att ett litet frö av nyfikenhet började gro i honom, för idag har han pratat mycket om det, på sitt sätt. "Frank baka glad" - jag tolkar det som att han tyckte att det var spännande och roligt, och ännu mer när han faktiskt fick smaka på en bit av resultatet. (Som för övrigt blev fantastiskt goda, om än lite fula...)

Idag har vi inte gjort mycket alls, och det är så himla skönt. Det är så välbehövligt att ha dagar som inte innehåller några måsten eller tider att passa, så att man istället kan göra lite vad man vill och det gör ingenting om lunchen drar ut på tiden, för idag behöver inget barn väckas från middagsvilan för att vi måste iväg någonstans, idag tar vi det bara lugnt och låter allt få ta sin tid. För en gångs skull.

Nu ska jag själv krypa ner under täcket, middagsvilor är underskattade.

Tisdag.

November är en så himla grå månad. Mörk och regnig, och humöret blir liksom därefter, därav brist på inlägg. Jag har även satt igång en ny strid med försäkringskassan, kanske är det det som gör mig lite dyster, men förmodligen är det den allra sista innan jag har rätt till mina rättigheter. Det har varit en förfärligt lång resa, försäkringskassecirkusen. Inte nog med att jag blev så himla sjuk där för drygt två år sedan, vilket var jobbigt i sig och en sorgeprocess att ta sig igenom, därefter ska man tryckas ned ännu mer. Nu kan jag se det på ett annat sätt, idag har jag styrkan att vara arg. När det var som värst så var jag bara tom, orkeslös och kände mig lika värdelös som dom fick mig att tro att jag var. Nu vet jag att det finns regler och paragrafer, men samtidigt kan jag inte förstå hur dom som jobbar där, handläggarna som nekar människor rätten till ett normalt liv trots sjukdom, kan gå med huvudet högt eller sova gott om nätterna.

Nu längtar jag efter min man och en kväll med The walking dead. Det är inte heller så muntert, men förjävla bra. Ha en fin afton.

Den snälla mamman.

Jag undrar vad jag satte igång för tankar hos min 2-åring igår egentligen, när jag fick för mig att berätta om jultomten. Frank satt med stora tefatsögon och öppen mun när jag förklarade att det är en stor, skäggig farbror som säger ho ho ho! och delar ut paket till barn som har varit snälla i år. Och hur spännande det än må vara nu, så vet jag att min hare till son kommer att bryta samman när tomten väl klampar in i hallen. Jag förstår honom, dom där tomtemaskerna är ju helt groteska, och med tanke på att han igår skrek för kung och fosterland (och jag undrar alltid vad grannarna tror, det lät ju onekligen som att jag mördade honom) när jag använde mig av mixerstaven, så känns det som att hans första möte med tomten kommer vara lite traumatiskt. Vad gör man inte för lite julstämning?

The smell of hospitals in winter.

Idag är jag lite trött, men har åtminstone fått saker gjorda. En tripp till sjukhuset (mest för en genomgång av en herrans massa papper), skrubbat köket, dammsugit lägenheten och hör och häpna, innan jag gjorde allt detta så åt jag en ordentlig frukost, mannagrynsgröt. I kastrull, som numera är svartbränd, men gröten blev iallafall god. Jag är fruktansvärt dålig i köket och nästan varje gång jag försöker mig på någonting så går också någonting fel, och då tappar jag peppen, istället för att fortsätta försöka. Jag har ett par saker jag känner mig trygg med att göra, men den listan är inte särskillt lång. Potatisgratäng, chili con carne, kärleksmums och... ja jävlar. Där tog det slut. Jag får ta och komma över min laga mat-skräck tror jag...

Iallafall, trött sa jag ju. Men det gör inte så mycket, för snart kommer svärmor hit med min unge som går kort en dag på dagis. Imorgon är både jag och Christoffer lediga (!) från jobbet och då ska vi till ikea och julshoppa. Det är någonting med orden "ikea" och "julshoppa" i en och samma mening som gör att vi måste framstå som världens svennesvenssonbananer, men det är nog precis vad vi är också. Känner mig inte alls särskillt obekväm med att ha blivit tråkig och vanlig, men det gör lite ont i ögonen att se gamla bilder på mig själv ibland, för bara några år sedan. Tänk att den här gråa klumpen (som liksom skiter i mörka ringar under ögonen eller glåmig hy och smink, det orkar jag bara med när lusten faller sig på, och tovigt hår uppsatt i en trasslig boll) som jag är idag faktiskt var lite cool en gång  i tiden. Eller ja, åtminstone orkade piffa till mig på morgonen och gick till frissan då och då. Jag vet inte om det är ett tecken på en sundare självbild, att jag faktiskt är nöjd med mig själv även utan makeup och inte alls tycker att det är jobbigt att visa mig så ute bland folk, eller om det är småbarnstiden som gjort mig lite trött och blind.

Om du vill bli respekterad av din avbild, får du visa din avbild respekt.

Jag är en mesig mamma på många sätt. Jag tröstar och jag blåser mer än gärna där det gör ont, även när det inte ens är så illa. Jag har svårt att stå emot hundvalpsögon och lena stämmor som säger "maaamma..." och jag gråter åt allt och ingenting. Det enda jag har varit tuff med hela tiden har varit rutiner (inte bestämda klockslag, men att man vet ungefär vad som gäller vilka tider under alldeles vanliga vardagar), mest för att jag själv är  så beroende av rutiner och i början, när han var en liten bebis, så formades rutinerna efter honom. När vi märkte av ett mönster, då hakade vi på, och det gjorde så att mattider och sovtider växte fram. Den där lilla människan styrde oss, med andra ord, och vi gav efter för hans vilja helt och hållet för att han skulle känna sig trygg. För det behöver man ju, i början av sitt liv. Trygghet. Och hans sovtider har varit samma sen dess och han har alltid älskat att gå och lägga sig och tyckt det har varit en mysig stund, tills för ett par dagar sedan, när han bestämde sig för att han minsann inte ska sova. Eller snarare; hundra-saker-mamma-måste-göra-innan-jag-lägger-mig-ner. Och mamma skriver jag enbart för att han bestämt sig för att pappa inte alls duger till nattningen längre, av någon outgrundlig anledning. Iallafall, först ska han ha välling, sen ska han inte ha välling. Först ska han ligga i sin säng, sen i vår säng, för att sen komma på att han vill ligga i sin säng igen. Sen ska han räkna napparna, och kramas med mamma, räkna napparna en gång till, lägga sig ner, komma på att han vill kramas lite till, att han har ont någonstans och att jag måste blåsa osv... alltså ja, i all oändlighet ungefär. Häromdagen när jag hade gjort allt det där, hundra gånger om, vilket uppenbarligen inte alls gjorde någon verkan, så stoppade jag helt enkelt om honom, sa godnatt och gick ut ur rummet. Det gjorde ont i mig, jag har aldrig trott på att lämna en skrikande bebis ensam. Men det är ju just det, att han inte är någon bebis längre. Han är en liten unge som spelar sin mamma som en fiol för att få hennes samvete att ge vika. Det fanns inga ledsna toner i hans skrik, det var bara argt. NÄE! skrek han. I tio sekunder ungefär, tills han märkte att det inte hjälpte. Idag varade dom tio sekunderna i två sekunder ungefär, men likförbannat hade det bytts sängar, kramats och räknats nappar innan, för att jag har svårt att vara bestämd när det kommer till sådant. Den där tryggheten, som bebisar så väl behöver, att mammas och pappas varma hud ska finnas där när världen känns lite otäck, den finns ju fortfarande kvar, men har ändrat form litegrann. Istället för att det är Frank som sätter rutinerna, så måste det vara vi. Jag förstår att han vill styra och ställa, förstå vilken känsla det måste vara att komma på att man kan påverka saker. Jag tror att han mår mycket bättre av en mamma och en pappa som tydligt visar vad som gäller än att man velar fram och tillbaka, det blir ju inte heller någon trygghet för honom i längden. Det är så sjukt svårt, att vara bestämd utan att man känner att man kör över. För han är ju också en människa, som förtjänar respekt och att bli hörd. Kanske får det bli en kompromiss av något slag, att han får bestämma vem som ska hålla i nattningen, men att mamma eller pappa bestämmer att det faktiskt inte är riktigt värt att byta säng fram och tillbaka i tjugo minuter. Och kramas gör vi gärna, alla tider på dygnet, om det behövs.

Nu är vi mitt inne i det, i den där roliga tiden. Trotsens tid, den hårdaste av dom alla sägs det. Det känns ändå skönt att vara inne i den tid som beskrivs som den "värsta", "jobbigaste" och "mest krävande" och känna att man inte blir helt galen iallafall. Bara litegrann.

Suck.

Jag mår så himla dåligt, i någonting så mesigt som magkatarr. Eller ja, magkatarr känns nästan som en underdrift med tanke på att jag ligger helt däckad. Förstår inte varför jag som inte ens vet hur man stressar, och inte heller äter annorlunda än vad jag vanligtvis gör, drabbas av dessa attacker ibland. Sen lunchtid igår har jag haft sådan kramp i magen att jag knappt kunnat sitta upprätt, spyr galla i det oändliga och kan knappt äta. Till följd av det blir jag såklart alldeles utmattad, och har suttit parkerad i soffan hela dagen, blek som ett lakan i min käres för stora men varma kofta. En tugga på en smörgås och ett halvt glas nyponsoppa är vad som håller den här kroppen igång just nu, jag är med andra ord inte så hurtig...

Lite roligare updates är iallafall att lägenheten äntligen är nymålad (i vitt) och det känns så himla fint och bra, vi har fått upp lite saker på väggarna och mer ska det bli. Barnet sover bättre i sin nya säng än vad jag någonsin hade kunnat drömma om, vi får se om det håller i sig. Nu; tycka synd om mig själv i väntan på att det ska sluta brinna i magen.