Zzz...

Idag känner jag mig lite bleknosig. Jag är snorig utan att vara riktigt förkyld, men det är väl lite som sig bör den här årstiden. Frank har kommit över till vår säng flera gånger inatt, och han är vanligtvis väldigt mysig att ha mellan oss, men inatt satte han igång med något form av träningspass och sparkades och tumlade runt så både jag och Christoffer vaknade upp med blåmärken. Freja var inte sen att haka på och har varvat med att bita i mitt gips och min vanliga fot (aj) hela natten. Jag är mör. Hoppas på att denna sömnlösa natt resulterar i en god natts sömn inatt istället. Adjö.


Bilder från helgens 3-årskalas.

Grattis hjärtat mitt!

Min kollega knåpade ihop den här fina födelsedagstårtan.

Min systerdotter Julia med pappa Micke.

Frank i en av sina födelsedagspresenter.
Äntligen kan vi baka med stil.

Min yngsta systerdotter Clara, sötare får man leta efter..

En orädd kan aldrig bli modig.

Jag får ofta höra att jag är tuff. När man har en sjukdom av det slaget som jag har där man ibland måste genomgå obehagliga eller smärtsamma saker så får jag höra att jag är tuff. Men sanningen är ju den att jag är världens mesigaste, jag har alltid varit lagd åt det hariga hållet. Jag är försiktig i mitt sätt, både när saker och ting ska genomföras och när jag kommunicerar med någon. Jag är mesarnas mes och den fegaste av dom alla. Det enda som gör mig tuff är möjligtvis att jag genomgår det jag är rädd för ändå. Jag ligger där och biter ihop, trots att hjärtat slår hårt i bröstet på mig. Idag låg jag och sjöng barnlåtar i huvudet medan suturerna i foten togs bort en efter en, allt för att koppla bort mig själv från situationen. Läkaren tittade på min fot och sa att den såg fin ut (jag tyckte mest att foten såg ut att sitta på en väldigt död människas kropp, blodig, svullen  och blek med stygn överallt) men läkare tittar nog med andra ögon än vad jag gör. Det känns bra att ha sett den i alla fall och det var härligt att kunna skratta åt min fula fot istället för att bara känna rädsla. Tur att jag aldrig går barfota ändå.

Vad är det för en dag, är det en vanlig dag?

Helger som dessa ser jag fram emot. Det vankas kalas för 3-åringen i den här familjen, paketen är inslagna och nu ska vi bara baka, baka och baka. Någonstans mitt i allt ska jag hinna med systerdotterns dop också. Jag ser den här helgen som en anledning till att få hälla i sig onyttigheter, klämma på små bebiskinder och se min sons ögon lysa av förväntan. På måndag ska jag in till sjukhuset för att ta bort gips och suturer, och eftersom jag är en riktig pussy när det kommer till små pincetter, pilleduttande och tråd i hud (guuääähh) så kommer jag inte vara särskillt tuff. Förmodligen ligga och vifta på foten åt alla håll medan den stackars läkaren förgäves försöker dölja sin irritation medan jag piper fram "nej, inte där, snälla, försiktigt, jag vill inte, sluta, är det färdigt snart" med gråten i halsen a la femåring. Jag vet inte heller hur foten ser ut, känns eller vad den klarar och inte. Men först - en fartfylld helg, ångesten lägger jag åt sidan till på måndag. Så det så. Det är visst lite så jag fungerar. Godnatt på er.

Autumn leaves.

Vi är mitt inne i höstens vackraste suck. Det är så otroligt fint ute just nu och luften så där frisk som den bara är dessa få veckor varje år. Christoffer har jobbat i helgen och jag och Frank har haft tid tillsammans, någonting vi inte har haft på några veckor. Foten läker och mår kalas där inuti gipset, jag börjar känna mig stark igen. Och inte kunde jag tro att en lövhög är så fantastiskt roligt för en liten människa - så roligt att han senare under dagen tittade ut genom fönstret och ville ut och leka bland löven igen...
Och idag har vi varit med min pappa. Han är lite ensam och rastlös nu när mamma är utomlands en månad, och vi ville ha sällskap. Fika i centrum, lekparkshäng och middag. Jag har blivit tankad med mycket ny och välbehövlig energi den här helgen, även om jag också är helt slut på den och funderar just nu på hur jag ska orka ta mig från soffan till sängen. Min ork är inte vad den bör vara, men det har varit så härligt att få känna sig som en mamma igen. Lika mycket som man stundtals skriker efter en paus från ansvar, evighetspyssel och stök dagarna i ända, lika mycket saknar man det när man inte får sin dos.




Ett spritt språngande liv.

Säga vad man vill om Idol men - Jens Hult. Alltså. Jag ska försöka förklara min syn på det hela. Man ska ju liksom inte tycka om Idol, och även jag bestämde mig för att inte titta på det i år. Sverige är full av talang, det är inte det, men det är tråkiga avtal som måste följas slaviskt som inte passar för varenda person och det kan verkligen förstöra en artist. Och jag som bestämt mig för att inte följa det har såklart gjort det ändå, för så stark karaktär har jag tydligen. I fredags gick Jens Hult upp på scenen, och först förvandlades jag till en dreggelfläck i soffan på grund av att jag helt plötsligt tyckte att han var det snyggaste jag någonsin skådat näst efter min man. Ja, jag är visst sån också, ytlig och härlig. Sen rev han av Neil Young, med en röst som har Bruce-influenser, och lyckades på något vänster göra det fantastiskt. Och dagarna sen dess har jag varit nyfiken på denna herre och snokat runt i varenda skrymsle på intranätet, och tydligen kan han göra sväng-pop också som jag lyssnat på sisådär hundra gånger idag. (Jag lovar, det var längesen jag hittade en låt som är så fantastisk att städa till. Vad kul det blev helt plötsligt.)

Så ja, här har ni fjortis-madeleine i egen hög person. Men till mitt försvar så har Christoffer - en ännu värre motståndare till Idol - också fallit för den här killen och förstod grejen med honom före mig. Jag hoppas bara dom inte förstör honom nu. Att han åker ut lagom till att han har blivit ett namn och kan fortsätta med precis det han redan gör. Och när jag ändå är igång med mina bekännelser kan jag även erkänna att jag fastnat för Keeping up with the Kardashians och The Bachelor nu när jag bara går hemma om dagarna. Det är sannerligen mörka hemligheter jag bär på. Ve och fasa osv.

Ibland är han så söt att det gör ont.

2 år, 11 månader, 2 veckor, 2 dagar.

 

Att släppa inpå och låta gå.

Jag har alltid haft svårt med det, att släppa människor inpå livet. Jag är inte den sortens person som har massor av vänner, och det gör ingenting. För dom som finns där, dom finns där. Och jag står upp för dom med näbbar och klor, för har man tagit sig in i mitt hjärta så är man fast där vare sig man vill eller inte. Länge. Därför känns det så svårt när man måste släppa någon, som en gång hade en så stor plats där i, som man försökt hålla kvar för allt vad man är värd och man lever på minnena. Men någonstans, måste man gå vidare, när åren går och man så desperat väntar på ett jagharinteglömtdigbarasåduvet som aldrig riktigt kommer, och någonstans med tiden släpper sorgen och det ledsna och man måste... gå vidare. Jag som alltid har tänkt på hur roligt det vore att ses igen, har svårt att tänka så numera. För jag har släppt dig, utan att egentligen ha märkt det. Jag gissar att det bara blir så när det inte finns något ge och ta. När man känner sig glömd. Och eftersom jag inte längre är ledsen över det, behöver det inte heller finnas någon bitterhet med i bilden. Det känns märkligt men skönt.

det finns inget att förklara
inget att försvara

jag gav upp för länge sen