Hjartað hamast.

Det svåraste med att vara ifrån min familj så här länge är att vi inte riktigt kan höras av som vi vill. Det är hutlöst dyrt. Vi har hunnit prata i någon minut ett par gånger och det är väldigt lite när man annars har daglig kontakt. Men jag får bilder och filmer varje dag och ser hur härligt dom har det, hur roligt barnet har och hur värd pappan är lite avkoppling, och även om det får mig att längta mer så stillar det saknaden lite, som stundtals är helt outhärdlig. Nog för att människan är ett flockdjur, men alltså... igårkväll fick jag världens meltdown. Jag fulgrät hela kvällen. Och när det börjar så, att man saknar och blir ledsen, så vandrar tankarna lätt vidare och man blir ännu mer ledsen. Sängen känns så tom om nätterna och jag är rädd att Frank ska vara besviken på sin mamma som inte är där, för han kan ju inte riktigt förstå varför. Det dåliga samvetet äter upp mig inifrån och jag räknar ner dagarna så att jag får skämma bort honom, opedagogisk och härlig som jag är.
Men hjärtat har kännts lite lättare idag. Nu är det bara tre dygn kvar och det ska jag väl klara. Det positiva i det hela är att jag har lagat en hel del mat och har koll på matlådor och hela faderullan, jag som annars blir obekväm och nervös så fort jag befinner mig i ett kök.

Suddenly alone.

Idag släpade vi oss upp klockan 4:00. Frank fick äta frukost i mitt knä, jag behövde tanka närhet. Sen gick det fort, jag följde med ut till taxin och allt var stressigt och vi pussades hejdå och sen åkte dom iväg. Först när jag kom upp till tomma lägenheten och stängde dörren bakom mig så brände det till bakom ögonlocken och där blev jag stående snyftandes en bra stund. Det är ju inte klokt, att man kan växa ihop på det här viset så att man funderar på om man verkligen kommer att klara av en hel vecka utan varandra. Ingen liten unge som ligger och snarkar högt i sängen när jag smyger in om kvällarna, ingen Christoffer som får mig trygg i allt som sker.

Nej, jag är inte ett dugg bra på avsked.

Jag lever.

Fy vad jag har kännt mig eländig senaste dagarna. Frank kom hem med snorig näsa för någon vecka sedan, och strax därefter tappade Christoffer rösten och blev bleknosig. Mina bihålor har varit igenfyllda av gud-vet-vad och jag har varit lite ynklig. Efter en tre timmars tupplur igår och en god natts sömn inatt så hoppas jag att jag är på bättringsvägen... annars blir jag sur. Varsågoda, dagens gnäll!

Seperationsångest.

Jag har en förfärlig seperationsångest just nu. Om tio dagar åker dom till varmare breddgrader, min lilla familj. Man kan ju tycka att en vecka åtskiljda egentligen inte är hela världen, men det känns lite så för tillfället. Frank har jag inte varit ifrån längre än ett dygn, och bara det har varit tungt. Christoffer har jag suttit ihop med i flera år nu och senast vi var ifrån varandra några dagar här och där var när vi var nyihop, och nu känns den tanken väldigt främmande. Jag vet ju innerst inne att veckan kommer att gå fort, och någonting jag ska passa på att göra är att SOVA. Min finaste vän kommer att göra mig sällskap med den obligatoriska pizzan, och jag kan alltid åka hem till mamma och pappa. Christoffer och Frank, dom kommer också ha det så jävla bra. Sol och värme, badstränder och god mat. Barnet kommer vara lyrisk.

Men ändå, en hel vecka. Det kommer säkert att vara nyttigt för oss, att få sakna varandra litegrann. Och jag är ju om möjligt ännu mer säker nu, om jag inte var det innan, att jag aldrig vill vara någon annanstans än just här. Tillsammans med mina killar.

En sån där dag.

Inte för att vara sådan, men nu är jag så evinnerligt trött på det här snön som skapat oväder och jobbiga underlag ända sen november. Jag är trött på barnets sjutton lager ytterkläder, och jag är trött på att frysa. Och solens första riktigt varma strålar som brukar komma någongång i april-maj, när man för första gången går ut utan jacka efter en lång vinter, det är bannemig lika underbart varenda år.

Så ja, som följd av denna sinnesstämning bestämde jag mig för att idag håller vi oss inomhus, när pappan i hemmet ändå jobbar. Frank har varit på sitt allra bästa humör och jag har både fått skrubba köket och laga lunch alldeles ifred - en mindre lyx för en småbarnsmamma. Vi har tittat på Pippi Långstump i villavillekulla (eller som barnet säger: pippikulla), läst böcker och byggt med lego. Vi har inte bråkat en enda gång, och nappen har han inte ens bett om. Jag kallar det framstegens dag, alternativt ett hallelujahmoment.

Och så här glad är man tydligen efter sitt livs första frisörbesök. Jag tror vi gjorde ett genidrag när vi beslutade oss för att farmor fick gå med honom, han satt tydligen stilla som ett litet ljus och blev bara ledsen när dom blötte håret och trimmade lite i nacken. Söt som en sockerbit, det blev han iallafall.

Iväg på mammadejt.

Vet ni hur skönt det är med en andningspaus från vardagen ibland? Igår träffades jag och ett gäng mammavänner (eller helt enkelt vänner som också råkar vara mammor) utan barn och åt gott. Det kändes oerhört lyxigt på många sätt, och jag borde bli bättre på att göra saker på egen hand. Blir ju helt fylld av ny, välbehövlig energi.