Suddenly alone.

Idag släpade vi oss upp klockan 4:00. Frank fick äta frukost i mitt knä, jag behövde tanka närhet. Sen gick det fort, jag följde med ut till taxin och allt var stressigt och vi pussades hejdå och sen åkte dom iväg. Först när jag kom upp till tomma lägenheten och stängde dörren bakom mig så brände det till bakom ögonlocken och där blev jag stående snyftandes en bra stund. Det är ju inte klokt, att man kan växa ihop på det här viset så att man funderar på om man verkligen kommer att klara av en hel vecka utan varandra. Ingen liten unge som ligger och snarkar högt i sängen när jag smyger in om kvällarna, ingen Christoffer som får mig trygg i allt som sker.

Nej, jag är inte ett dugg bra på avsked.