Hjartað hamast.

Det svåraste med att vara ifrån min familj så här länge är att vi inte riktigt kan höras av som vi vill. Det är hutlöst dyrt. Vi har hunnit prata i någon minut ett par gånger och det är väldigt lite när man annars har daglig kontakt. Men jag får bilder och filmer varje dag och ser hur härligt dom har det, hur roligt barnet har och hur värd pappan är lite avkoppling, och även om det får mig att längta mer så stillar det saknaden lite, som stundtals är helt outhärdlig. Nog för att människan är ett flockdjur, men alltså... igårkväll fick jag världens meltdown. Jag fulgrät hela kvällen. Och när det börjar så, att man saknar och blir ledsen, så vandrar tankarna lätt vidare och man blir ännu mer ledsen. Sängen känns så tom om nätterna och jag är rädd att Frank ska vara besviken på sin mamma som inte är där, för han kan ju inte riktigt förstå varför. Det dåliga samvetet äter upp mig inifrån och jag räknar ner dagarna så att jag får skämma bort honom, opedagogisk och härlig som jag är.
Men hjärtat har kännts lite lättare idag. Nu är det bara tre dygn kvar och det ska jag väl klara. Det positiva i det hela är att jag har lagat en hel del mat och har koll på matlådor och hela faderullan, jag som annars blir obekväm och nervös så fort jag befinner mig i ett kök.