Hej.

Hallå vänner. Jag lever, om än knappt. För en vecka sedan opererades jag och för tre dagar sedan kom jag hem. Detta är den enda operation jag gjort där jag behövt lugnande innan på grund av att tårarna sprutade av rädsla, och därefter det mest smärtsamma jag varit med om. Det har varit, utan att överdriva, det värsta jag har varit med om. Dels att ha så ont, inte kunna röra sig och dela rum med tre tanter varav en var på vippen till dement och härjade runt hela nätterna. Men det blir bättre, sakta men säkert, även om jag har en lång väg kvar. Efter operationen kom inte kisseriet igång och jag har en kateter hängandes mellan benen. Jag äter morfin och sover och vaknar om vartannat, hela dygnet. Jag kan inte röra mig någonting. Christoffer får ställa fram förnödenheter innan han går till jobbet och sen sover och vaknar jag i soffan resten av dagen. Så ja, det är ganska eländigt just nu, för oss alla. Jag kan inte bidra med ett dugg här hemma och det är svårt att hantera. Christoffer är fantastisk och gör så mycket han mäktar med. Jag saknar att vara mamma till Frank, även om han hanterar det hela bra, jag försöker prata med honom så mycket som möjligt. Men ja, det blir bättre. Smärtan släpper lite hela tiden, och jag orkar vara piggare och gladare däremellan. Matlusten kommer tillbaka mer och mer. Jag försöker se framåt, och längtar så desperat till när allt är som vanligt igen.

Min unge.

Frank har börjat prata så mycket om sina funderingar. Tankar som bara en fantastisk 3-årshjärna förstår sig på. Detta bidrar till att jag och Christoffer skrattar så vi pinkar på oss ungefär. Fast inte riktigt, men nästan. Imorse lät det så här;

Frank: - "Freja (katten) ska åka till Thailand."
Christoffer: - "Till Thailand? Vad ska hon göra där?"

Frank: - "Laga hålen i osten."

Om bloggvärlden, barn och djur.

Jag känner mer och mer hur bloggen inte uppdateras så mycket som jag önskar. Eller mer en känsla av att hela bloggvärlden dött ut litegrann, vilket är otroligt synd. Läsa bloggar är ju det bästa jag vet. Och när mina favorit-bloggare lägger av en efter en tappar jag också lusten. Men tack till er tappra få som fortfarande skriver och låter en få följa med i en liten del av er vardag, jag hoppas att jag inte heller får för mig att sluta. Jag har skrivit i så många år nu och det är så värdefullt (och ibland lite pinsamt) att kunna gå tillbaka och minnas och känna. Och just nu känner jag tröttma, det har varit full rulle idag. Barnet hade den goda smaken att ge oss sovmorgon till 07:30 och vi fick därför för oss att hoppa vilan, så där som vi gjorde ett par gånger i somras. Vi åkte till centrum och åt lunch, och barnet fick leka av sig i skytteholmsparken med sisådär en miljon andra barn med föräldrar. På vägen till mina föräldrar blev han trött och sa att han ville vila. Oj. Men resten av dagen gick bra ändå, bara ett mentalt breakdown från den lilla herren någon timme innan vi skulle hem och somnade som en död 18:30 i bilen, alldeles utmattad. Han var visst inte redo riktigt än, att vara vaken en hel dag utan paus. Vi pratar mycket om att han är så stor nu, men vi får inte heller glömma bort att han är liten. En stor, liten människa som inte klarar hur mycket som helst. Balansgång, det där.

Den här damen kan jag också uppdatera lite om. Freja har bott hos oss i snart ett halvår nu och har gjort sig riktigt hemmastadd. Hon är stor och fluffig, och värre ska det tydligen bli nu när vädret blir kallare. Hon är den slöaste och snällaste katt jag har träffat, som klöser utan klor och biter utan tänder. Hon är himla lat av sig, och äter för tre kattmagar. Inte nog med att hon är av en stor ras, jag har en känsla av att hon kommer bli rund och go också. Hon är en kär vän, och hör hemma här så länge hon lever. Vår fina tjej.

Och nu mina vänner, jobbar jag bara två dagar till, sen lägger jag mig under kniven och är inte tillbaka till en normal vardag förrän i början av november. Det känns helt galet.

Varsågod huden.

Jag är ingen sminkmänniska, jag ser inte bra ut i för mycket smink och har aldrig förstått mig på människor som spenderar timmar varje morgon med att göra sig iordning. Men jag gillar att se pigg och fräsch ut, och har alltid haft bra hy som liksom skött sig själv, tillochmed under tonåren och graviditeten. Sen vet jag inte vad som hände, om det beror på preventivmedel eller stigande ålder, men min hud har kollapsat helt senaste åren. Den är torr som saharaöken, och samtidigt fet med röda utslag och alltså, jag har verkligen känt mig ful och smutsig i nyllet. Jag har gått igenom ett antal krämer som funkar okej men som ändå inte riktigt fungerar fullt ut. Och foundations ska vi inte tala om, det torkar ut mig helt. Igår skulle jag handla smink av en helt annan anledning dock, min ögonbrynspenna hade gått sönder. Hur det slutade? Jag råkade be världens hurtigaste makeupartist om hjälp och det slutade med att hon vägrade släppa mig därifrån utan att ha fått sminka mig. Såklart med hutlöst dyra krämer och foundations (eller bb-creme, heter det så?) och hur mycket jag än ville förneka det så har min hud inte sett så bra ut på flera år. Jag gick med andra ord därifrån mycket fattig, men nöjd. Snart opererar jag foten (var på sjukhuset igår och tog blodprov och ekg, jag är frisk som en nötkärna så nu är det fritt fram) och fick reda på att jag kommer ha gips och inte får belasta foten alls på 4-6 veckor. Det kommer minst sagt bli en utmaning, en hundraprocentigt rullstolsbunden eller hoppande på kryckor-mamma till en snart-treåring känns som en knepig kombination. Men han förstår så mycket nu, min kloka unge, och vi hittar alltid våra sätt att få allt att fungera. Vi går igenom det varenda dag nu, att doktorn ska laga mammas fot och att mamma kommer ha ett jättestort plåster sen som man får rita på. Jätteskoj ju!