Hej.

Hallå vänner. Jag lever, om än knappt. För en vecka sedan opererades jag och för tre dagar sedan kom jag hem. Detta är den enda operation jag gjort där jag behövt lugnande innan på grund av att tårarna sprutade av rädsla, och därefter det mest smärtsamma jag varit med om. Det har varit, utan att överdriva, det värsta jag har varit med om. Dels att ha så ont, inte kunna röra sig och dela rum med tre tanter varav en var på vippen till dement och härjade runt hela nätterna. Men det blir bättre, sakta men säkert, även om jag har en lång väg kvar. Efter operationen kom inte kisseriet igång och jag har en kateter hängandes mellan benen. Jag äter morfin och sover och vaknar om vartannat, hela dygnet. Jag kan inte röra mig någonting. Christoffer får ställa fram förnödenheter innan han går till jobbet och sen sover och vaknar jag i soffan resten av dagen. Så ja, det är ganska eländigt just nu, för oss alla. Jag kan inte bidra med ett dugg här hemma och det är svårt att hantera. Christoffer är fantastisk och gör så mycket han mäktar med. Jag saknar att vara mamma till Frank, även om han hanterar det hela bra, jag försöker prata med honom så mycket som möjligt. Men ja, det blir bättre. Smärtan släpper lite hela tiden, och jag orkar vara piggare och gladare däremellan. Matlusten kommer tillbaka mer och mer. Jag försöker se framåt, och längtar så desperat till när allt är som vanligt igen.