Vardagskul.

Hörde en misstänksam duns utifrån hallen idag:

Jag: - Oj, vad var det?
Christoffer: - Jag ramlade. Slog i benet. Blir förbannad.

Flytt.

Nu är vi utan matbord, och får med andra ord äta middag i soffan eller på golvet. Om ett par dagar är vi utan soffa, soffbord, tv och tv-bord och stora hyllan i hallen. Det blir väldigt spartanskt, måste jag säga. Tur att det bara är under ett par dagar. Det här med att flytta är inte så roligt har jag upptäckt, och det är ganska svårt att få det att gå smidigt när man måste göra allting med en 8-månaders som mer än gärna är med och "hjälper till". Men det ska nog gå det här, hoppas jag, även om jag har en känsla av att både jag och Christoffer kommer gå under av stress och/eller svåra magsår. Nåväl, vi flyttar åtminstone bara till huset brevid, och har fått ihop två vänner som ska hjälpa till, så jag hoppas att flyttdagen ska gå smidigt. Jag kommer inte vara mycket till hjälp, jag och Frank (+ madeleine som kommer och joinar oss) kommer att sitta utanför och fika och vakta möbler och kartonger. Hjälp så ansträngande.

I've got sunshine in a bag.

Igår fick vi lite besök från Finland, så helt plötsligt satt vi ute på gården här nedanför och picknickade. Jag har saknat finväder och filtar på gräset, så det var jättemysigt, även om jag var zombie-trött och o-pratig. Det är mest så ofantligt härligt att se hur Frank har släppt allt vad blyghet heter och klättrade runt på alla sina släktingar.

Tack för en himla fin dag!

Ha den äran Molly!

(Egentligen för ett par dagar sedan, men ändå.)

Grattis lilla korven, och tack för ett jättefint kalas idag!

Midsommarafton 2011.

Midsommarafton kom och gick. Den enda högtid jag inte tycker så särskillt mycket om, men i år var det faktiskt riktigt mysigt. Det verkar nästan som att allting blir det när man har barn. Jag, Christoffer, Frank och pappa gick ned till Riddersvik, där jag inte har firat midsommar på åtta år eller så, men allting såg exakt likadant ut och ingenting hade egentligen förändrats. Det var tillochmed samma gamla människor som stod vid gångvägen och sålde honung! Och annars var det också samma gamla blåsväder, samma gamla dragspelsmän och dansande föräldrar och barn, samma gamla lotterier och polkagriskastning. Förmodligen var det samma gamla hästar också. Mysfaktor på hög nivå var det iallafall, som alltid, och även om Frank var det tröttaste barn jag skådat så var det alldeles för spännande för att kunna somna.

Vi sov över hos mina föräldrar, och det gick hur fint som helst. Första gången vi har sovit borta med Frank. Även om jag och Christoffer låg som slimmade maskar på varandra i den trånga bäddsoffan och fullkomligen dog av värmeslag och sov dåligt hela natten på grund av allt svettande, så sov iallafall Frank som en ängel. Han låg och andades så tryggt allra längst in, och innan vi kunde somna låg vi vakna en halvtimme och tittade på honom när han grymtade och vred sig i sömnen som bara barn kan göra. Kärleken. Ibland slår den mig medvetslös. In a good way.

(Och min kameralins är fullkomligen kaput efter små kladdiga babyhänder (och dålig skötsel) så ursäkta skärpan. En vacker dag ska jag införskaffa ett nytt objektiv!)

Dumma olyckor.

Jag kan inte påstå att man känner sig så särskillt stor på jorden när ens barn ramlar och slår sig illa, och speciellt inte när det handlar om höga fall. Frank ramlade ner från matstolen för ett par timmar sedan. Både jag och Christoffer satt precis brevid, och ändå hann ingen av oss reagera. Det gick så fort! Det enda jag hann se var Franks lilla kropp som flög över kanten, och Christoffer sa att mitt skrik lät lite som ett dödsångest-illvrål, som på film. Jag minns inte ens det, blev bara så chockad och rädd. Han föll på mage och slog pannan och ansiktet i golvet, men vi såg inga fler skador än att han bet sig i läppen. Jag ringde sedan sjukvårdsupplysningen och sköterskan i luren tyckte att det var ett gott tecken att han blev lugn efter att han blivit tröstad och att det inte hade kommit något kräks. Det som lindrade fallet var nog det att han inte försökte ställa sig upp, utan sträckte sig ner mot golvet och slank ur som en liten mask. Närmaste timmarna ska vi iallafall väcka honom en gång i timmen för att se att han inte blir medvetslös i sömnen. Bara det känns ju ganska bisarrt. Och man känner sig så sämst, som mamma och som förälder. Jag som tänkt i flera dagar på att sätta fast honom i selen, nu när han blivit så rörlig, bara för säkerhetsskull. Men det är så lätt att vara efterklok, och alla gör nog misstag, men vi satt ju precis brevid och det grämer mig, att vi inte hann med ändå. Det gick bara så otroligt fort.

Eight months.

Igår fyllde Frank åtta månader. Tanken var att vi och ett gäng mammor + barn skulle picknicka här ute på gården, men om någon tittade ut genom fönstret så kan man nog förstå att det inte blev av. Istället begav vi oss till Linda & Molly under dagen och lekte av oss, åtminstone Frank och Molly. Det var också en helfin månadsdag, trots att vi blev dränkta katter på vägen hem. Och åtta månader är ingen lång tid, men när det kommer till bebisutveckling känns det som flera år! Idag väger Frank 9kg, säger mamma och pappa (eller "bappa") hela dagarna, reser sig och går längst möbler, ger sina föräldrar sovmorgon till 8:30 och älskar att banka på bordet. Får han inte sova ut på dagarna blir han arg på allt och alla. Nästan all mat går hem (förutom torsk, djävulens påfund), och det syns på hans goa kinder och mage.

Min fina, rara, älskade unge!

Drömmar x2.

Inatt drömde jag att jag kröp runt på golvet, över Jespers (sandras jesper alltså) fingrar varpå han pep "aaaj!" och jag tyckte att det var så pinsamt så jag låtsades inte höra. Förstår ej vad mitt undemedvetna vill säga.

Kalas!

Idag var det firande av Daniel som fyller 25år om några dagar. Grattis! Trevligt som tusan att träffa allt folk, och jag föråt mig på världens godaste bakelser. Frank lekte som aldrig förr med Molly och Eddie, och verkar äntligen ha kommit över sin blyghet och bollades runt från famn till famn utan problem eller längtan efter mamma eller pappa, så himla skönt. Hur som helst - tack för en jättetrevlig dag!

Drömmar.

Men jaha, ledigheten tillsammans med min lilla familj började fint med att jag har blivit sjuk. Det är väl typiskt ändå? Fast jag ska inte klaga, jag är inte döende. Men jag funderar starkt på att ta en alvedon innan jag lägger mig. Det är viktigt att skriva det, just för att jag är så sjukt emot tabletter och smärtstillande (när dom missbrukas i onödan, vill jag tillägga) av alla dess slag och jag försöker alltid att bota värk med annat innan jag tar till det. Det vill säga mat, frisk luft och vila. Men nu har jag provat allt det där, och känner mig fortfarande som en påkörd bäver, så jag tycker att jag är värd en alvedon ikväll.

Och det dumma med att vara sjuk är att min kropp också blir det. Liksom svagare, bortdomnad. Jag är inne i en sån där period nu, när jag tycker att det är lite orättvist det här, vilket är så himla löjligt. Det går inte att göra någonting åt saken ändå. Men jag måste få känna så ibland, för att sedan sluta känna så och gå vidare. Ibland är jag sorgsen i någon dag, över att det här har drabbat mig, och jag tycker ändå att det är bättre att få gråta ut allting i en dag för att sedan må bra igen, istället för att hålla inne gråten och på så vis gå med en sten över bröstet och ett taskigt allmäntillstånd. Igår när jag badade satt jag länge och tittade på mina ben. Två helt vanliga ben, utan något synbart fel. Lite smala möjligen, men det kanske dom hade varit ändå, utan sjukdom. Spände musklerna så hårt jag kunde, och det syntes. Jag såg muskler under huden som stramades åt. Dom finns ju där, fullt fungerande egentligen, men dom får inget bränsle. Nervtrådarna är döda, signalerna från hjärnan når inte dit. Det tar stopp vid knänen. Långsam förlamning, om den bittra verkligheten ska fram, och det ska den väl. Jag minns när jag träffade min läkare för första gången, och hon började vårt möte med att säga "Jag förstår att du funderar över din livslängd?". Nej, sa jag. Jag har aldrig funderat över det. Jag hade ju verkligen inte det, tanken att det här skulle kunna ta mitt liv hade aldrig slagit mig. Tänkte aldrig på att neurologiska sjukdomar ofta är grymma och i många fall bara blir värre. Började få panikkänslor när hon snabbt lugnade mig med att jag har en normal livslängd och att även om det innebär att min kropp förlamas så kommer det ta sån tid att jag kommer hinna dö av ålderdom eller någon annan hemsk sjukdom innan det sker. Förmodligen kommer jag inte att märka av några större försämringar. Och det känns bra, att jag och den här skiten kan få skiljas åt en vacker dag utan att vara ovänner iallafall.

Men inatt drömde jag så där konstigt, som jag ofta gör när jag tänker mycket på det här. Jag drömde att jag och min kusin Petra var i Japan, där jag köpte ett par blåa ballerinaskor med hög klack, och helt plötsligt kunde jag gå som jag vill. Jag studsade fram över gatorna, pratade med japaner till höger och vänster och sedan fortsatte det med att jag flög, att jag sprang över ängar i mina blåa ballerinaskor och efter varje steg svävade jag många meter, tog sats och flög över träden för att sedan landa lätt på fötterna för att sväva vidare. När Christoffer en gång sa att flyg-drömmar tyder på ett starkt psyke så skrattade jag. För nästan varje gång jag tänker på det jag är drabbad av så drömmer jag att jag flyger, och när jag tänker för mycket på det så känns mitt psyke allt annat än starkt. Men kanske är det bara mitt undermedvetna som vill berätta för mig att det kommer gå fint, det här med livet, trots allt. Kanske vill det bara berätta för mig att just jag drabbades av det här för att just jag kommer att klara av det. Kanske är det en styrka i sig, även när jag borrar in mitt ansikte i Christoffers bröst medan kroppen blir varm och tårarna rullar, att jag någonstans där inne vet att jag kommer klara det här, och att jag kommer klara det fint.

Dagens skrutt.

Det här med super mario.

Christoffer: - Nu får du faktiskt vara lite tyst så du inte väcker Frank.
Jag: - Jag kan inte. It's a reflex.
Christoffer: - A reflex we've got to kill.

Har jag sagt att det är enda gången, någonsin, som jag höjer rösten? När vi spelar super mario alltså. Jag KAN inte vara tyst, och jag vet inte varför. Tappar allt vad behärskning heter och lite till. Det liksom bubblar ur mig, alla fula ord jag bara kan komma på. Blir väldigt arg på den lilla italienska rörmokaren ibland.

Sömn.

Ibland kan jag tycka att det är lite synd att så mycket ska handla om ens barns sömn, men det är ju verkligen avgörande för hur ens barn mår och betér sig, och samma sak blir det ju för föräldrarna. Nöjd bebis, nöjda föräldrar. Frank har haft en lite jobbig tid i någon vecka nu, åtminstone om vi ska jämföra med hur han brukar vara. Han har varit snorig och hostig, bajsat väldigt mycket och varit kinkig, och på det sovit mycket sämre än vanligt också. Jag tror det hela har berott på tandsprickning i kombination med förkylning och 8-månadersfas. Det har inte varit roligt i vilket fall som helst, för någon av oss. I förrgår kämpade jag hela dagen med att få den övertrötta stackaren att sova, jag fick natta honom i timmar. Det var lite tröttsamt. Igår var det lite bättre igen, och idag har det varit toppen! Känner äntligen igen min glada kille igen. Han vaknade 6:00 för välling, sov sedan med oss fram till 9:00, sedan en lång förmiddagslur mellan 11:00 - 15:00 och nu är han inne på eftermiddagsluren. Och han har somnat utan varken gnäll eller stök, och jag njuter till fullo. Nu har vi haft det jobbigt i en vecka, och det räckte faktiskt. Men det är nog väldigt bra att ha det jobbigt ibland, för gud vad man uppskattar när det blir som vanligt igen.

Det här med rökning.

Man blir ful, man riskerar sitt liv och man luktar illa. Och sedan så får man kanske rynkor i förtid och hårväxt på tungan, eller varför inte gula fingrar. Fina fisken.

Egentligen appropå ingenting - bara det att jag har tittat för mycket på 'Unga mödrar'-danmark där varenda en har glåmig hy, rökhosta och gula tänder medan dom blåser rök på sina barn eller gnäller om att dom måste få röka mellan värkarna. Rent vidrigt. Det är en grej att skada sig själv, om man nu ser någon mening med det, men att medvetet riskera sitt barns hälsa är så jävla korkat att jag blir smått ursinnig. Jag har ingen förståelse och jag känner ingen empati med er. Ni borde skämmas.

Puss.

Vardagsromantik: När man yrvaket ställer sig brevid sängen, med håret på ända och ena tuttisen som trillat utanför linnet (eller kanske inte riktigt, men bara så att ni ska förstå den icke-existerande charmen) och ens käraste tittar på en så där som bara ens käraste kan, och säger: Vad fin du är. Jag blir alldeles varm i magen nu.

-

Och idag var det BVC, dags för en 8-månadersbesiktning. Frank är nu 9030g tung och 71cm lång. Han smeker sin kurva fortfarande, precis på normalstrecket, varken över eller under. Det är inte konstigt att det börjar bli tungt i armarna nu, nej. Åh! Min stora, lilla Frank. Kan du inte krympa och få plats i min ficka? Det vore så praktiskt. Så lovar jag dig att jag ska skydda dig från allt ont i världen. Och förutom det, att han han är normal på alla sätt och vis och att jag vill ha honom i min ficka, såg allt bara bra ut. Inga avvikelser någonstans egentligen. Hon kunde inte (och inte vi heller, för den delen) se någon skelning, och det lättade mitt hjärta litegrann. Eller ganska så mycket. Jag hade stora problem med det när jag var liten, och trots operation och glasögon så ser jag idag bara med mitt ena öga ändå, och är med andra ord halvblind. Det vore ju skönt om min son iallafall fick slippa det. Hon kunde också konstatera att han kryper väldigt snabbt, och det har vi märkt. Det var han tydligen lite tidig med, och det är lite sådär, det hade varit skönt om han väntade med att gå till han var 1år åtminstone. Men eftersom han reser sig och går längst möbler redan nu så är det inga goda tecken på att han lär vänta tills dess. Nåväl, vi märker. Det finns ingenting vi kan göra åt saken ändå, han lär sig när han är redo. Heja dig, älskade lilla kid!

Klapp klapp klapp.

Herremingud. Frank har levt i sju månader, och under dessa sju månader har han aldrig varit så här ur gängorna. Eftersom han inte sov inatt har han såklart velat sova hela dagen, men det går ju inte riktigt eftersom att man måste äta mat ibland. Han har vaknat och varit så himla ledsen, jag har tryckt i honom lite mat och försökt att leka (men ganska förgäves) och sen har det blivit sängen igen, där han sover oroligt. Han vaknar hela tiden och gråter, och blir lugn så fort jag kommer och klappar lite på honom. Han hostar och har rinnig näsa, så det kan ju det han störs av också. Och mest gör det ont i mitt hjärta, när jag ser att han inte alls mår bra. Fy sjutton..

Men en rolig sak har hänt idag iallafall; Frank har lärt sig klappa händerna! Efter mycket övande har det äntligen skett, bara så där. Det händer grejer i bäbishjärnan minsann. Det är nog sådant som verkligen bara är intressant för mig och hans far, men jag skriver det här ändå. För det var så fint, så fint att jag började gråta när han helt plötsligt satt där för sig själv och klappade glatt, och ännu lyckligare blev han när mamma började klappa med. Så, nu har vi klappat händerna hela dagen, mellan gnället och tårarna. Det sipprar in lite solsken ändå.

Min pojke. Y

The little house on the prairie.

Det är något på tok med mitt barn just nu. Det sägs att när barnet är mellan 8-10 månader så har många en period av sömnkrångel, även barn som tidigare alltid har sovit bra. Det verkar onekligen stämma in här. Frank har sovit hela nätter sen han var en månad gammal, så det är ju lite av en pärs, det här, även om vi egentligen inte alls har någon rätt att klaga. Jag har iochförsig inte lidit inatt, eftersom att jag sover som en död och inte ens vaknar av mitt skrikande barn, och Christoffer väcker mig ju inte. Jag skäms för att säga det, att jag inte vaknar av mitt eget barn alltså. Jag vaknade tidigt imorse av att Christoffer, the zombie, tröttnosigt kraxade fram att Frank inte har sovit någonting inatt, medan han lite halvhjärtat försökte få pojkvaskern att sova brevid oss i sängen. Då tog jag över, och han somnade efter två minuter. Himla unge, du får vara snäll mot din pappa.. Nåväl, både Frank och Christoffer fick ta igen lite förlorad sömn åtminstone, medan jag... ja, jag är pigg som en lärka. Jag borde skämmas, och det gör jag. Inatt får jag hjälpa till att ta striden.

Och bad jag verkligen Christoffer häromdagen att ladda ner 'Lilla huset på prärien' åt mig? Ja, jag gjorde nog det. Borde väl skämmas lite mer nu antar jag. Fast först vill jag tillägga att jag inte har sett serien sen jag var åtta år, min tv-smak kan ha ändrats sen dess. Jag minns bara att jag varenda dag efter skolan sprang hem, nerför berget, över slänten och sen störtade jag in och satte på tv:n, allt för att inte missa Laura, Charles, Almanzo, Mary och Albert. Det var fina tider det.

They were born, and then they lived, and then they died.

Det är lite svårt för mig att förklara min kärlek till musik. För det första är jag sjukt kräsen och har mer lätt att tycka illa om än att falla för musik överhuvudtaget. Det mesta är ju faktiskt dåligt eller bara halvdant och tråkigt och ingenting jag orkar lyssna på mer än ett par gånger. Ibland känns det lite hopplöst, som att jag är musikaliskt död, men ibland hittar jag rätt. Det sker iochförsig nästan aldrig att jag faller pladask, senast var under sommaren '08. Egentligen började det tidigare, ungefär två år tidigare, när jag for iväg på karlstadvisiter då och då. Jag var sexton, och tyckte att Morrissey såg gammal ut, men att 'The first of the gang to die' var rätt bra. Men han var ju gammal, den där farbrorn. Sen kom den där sommaren, som jag aldrig vill glömma bort, trots att allting var så fel. Jag är inte bitter och jag hatar definitivt inte, jag ångrar ingenting och någonting gott kommer det väl ur det mesta, ändå. Den bästa presenten jag fick under mina vistelser i Krokås är Morrissey. Jag vet inte riktigt hur det började, om det var under kvällarna med varm oboy och fia med knuff i köket som Morrissey stod på i bakrunden, det minns jag faktiskt inte. Jag vet bara att när jag kom hem därifrån så hade Morrissey tagit mig med storm och jag har ALDRIG fallit så hårt för en farbror jag inte känner, som var som störst många år innan jag ens var påtänkt, som skriver fantastisk musik. Eller han skriver mästerverk, snarare. Och charmen är väl lite det att jag måste lyssna flera gånger på allt nytt han släpper innan jag faller. I början gillar jag det inte, sen faller jag. Jag föll så hårt att jag tvingade med min stackars pappa, i brist på annat sällskap, att se honom sjunga för oss i juni '09. Jag som egentligen inte gillar konserter och spelningar så mycket. Men det ligger nog på min top tio-lista över mest fantastiska moments i mitt liv. Och vad gör det att jag inte gillar annan musik, när jag har Morrissey (och the smiths, för all del), det är ju faktiskt det enda jag behöver.

Hej!

Kollar in statistiken då och då, här på blogspot, och det är ju fasligt många som tittar in här dagligen. Det kommenteras sällan dock, och det är ju lite tråkigt, eftersom jag så gärna vill veta vilka ni är. Säg hej vetja! Så får jag chansen att kika in i din blogg med. Det var bara det jag ville säga.

Lille söte grisen.

Många barn reagerar med att bli arga, ledsna och frustrerade när dom är övertrötta och inte kommer till ro. Men Frank, han reagerar så här. Han blir koko i huvudet och jättelycklig. Det är alltså när jag möter det här som jag ska vara tråkig och allvarlig och säga att det minsann är sent och att små barn ska sova. Hur då? Kan någon förklara för mig hur jag ska kunna låta bli att skratta och/eller pussa ihjäl den här grisen? För jag vet då inte hur jag ska lyckas låta bli med det.

Prisa fläkten.

Igår fick jag ringa hem Christoffer. Det var så varmt i lägenheten att jag inte kunde röra mig, jag klarade knappt av att sitta. Till skillnad från reumatiker mår jag sämre av värme och tappar både känsel och styrka. Jag känner av fysisk beröring, men jag känner tillexempel inte var jag sätter ner mina fötter någonstans. Ibland tror jag att jag fortfarande har foten i luften, när den egentligen är i golvet. Detta innebär förstås att det är väldigt läskigt att gå. Lite som rysk roulette, vet aldrig om benet ska vara fortsatt rakt eller om det viker sig. Det kommer jag få dras med hela mitt liv, att benen viker sig ibland och jag faller pladask (det har hänt ända sen jag var liten - det har blivit många fall, trasiga fötter och knän, ambulansfärder och sjukhusvistelser) men det är ju bra om jag kan undvika det så gott det går. Så Christoffer kom hem så fort han kunde, jag slängde mig i sängen och vilade kroppen, medan han och Frank for iväg till centrum, och kom hem med två fläktar. En stor och en liten. Tack älskling! Nu är det svalt igen och jag kan röra mig som vanligt. Det är så märkligt det där, och lite synd, för jag älskar ju värme och sommaren egentligen. Fast jag ska njuta ändå, men sittandes på en filt på gräset och inte så mycket gåendes på benen. Det får bli bra ändå.

Och idag ska jag ägna mig åt Frank så mycket det bara går. Igår hörde jag nog till kategorin "världens tråkigaste mamma" som inte hade mer energi än att sätta honom i gåstolen medan jag försökte sitta i soffan utan att bryta ihop. Förlåt lilla vän. Idag ska mamma leka med dig hela dagen!

Knas.

Tråkig dag som slutade i att vi inte alls kunde åka till Johanna och fira. Men, fler chanser kommer faktiskt, förhoppningsvis snart. Vi gick över en snabbis till Linda och Molly istället, och Frank var inte alls så blyg som han kan vara i början när vi är hos andra. Han passade på att klättra på både kusin och faster, det är det enda han gör nu för tiden. Ställer sig upp, sätter sig ner. Och igen, och igen. Lite roar småbarn minsann. För tillfället har han bara en bula i huvudet åtminstone, det artar sig.

Nu; godnatt!

In the summertime, when the weather is fine.

Himla fin dag igår, hela dagen. Vi spenderade en bra stund nere i parken här nedanför, på en filt med smörgåsar och dricka. Det var sen eftermiddag och ändå svettades vi, helt underbart. Den här sommaren ska jag njuta, det var lite svårt förra sommaren när jag var höggravid. Det blir så mycket finare med ett litet barn som krälar runt och äter majskrokar, alldeles för fegt för att krypa på gräset. Bättre att hänga på trygga filten istället.

Hann knappt hem förrän vi gick ut igen och mötte upp Linda&Daniel&Molly. Vi gick ner till golfängarna där det inte hände så där jättemycket, det mesta av folket hade tydligen tackat för sig så det stod mest tomma hoppborgar, karuseller och berg- och dalbanor där. Lite ströfolk och musik i bakrunden. Det var underbart att vandra ute iallafall, jag tycker vad jag vill om när det är alldeles för varmt, men sommarkvällar är nog det bästa vädret som finns. Kan vi inte ha det så året runt?

The druglady.

Just det ja, igår när vi satt ute medan Christoffer höll i lägenhetsvisningen kom knarktanten fram och pratade med mig en lång stund. Fick helt plötsligt dåligt samvete för att vi kallar henne för knarktanten. Vad jag vet så knarkar hon inte, hon ser bara väldigt härdad ut. Och röker iochförsig hela dagarna här nere vid porten, och även om jag tycker att cigg är knark så är det ju ändå en laglig drog åtminstone. Nåväl, först trodde hon att Frank var en flicka och sen sa hon att det är tråkigt att vi ska flytta, för då förlorar hon så snälla och trevliga grannar. Det här är första gången jag sagt mer en "hej" till henne på två år bör jag tillägga, men det var ju tur att hon inte tycker att jag är alltför hemsk åtminstone. Fint att du kommer sakna oss iallafall, det kommer nog dessvärre inte jag göra eftersom att jag är så himla rädd för din mördarhund. Men du får ha det så fint ändå.

När jag kom in sökte jag på hennes efternamn och vår adress, för att jag inte vill kalla henne för knarktanten längre. Hon har ett hederligt, svenskt och tantigt dubbelnamn, så tant får hon fortfarande lov att vara. Men inte knark.

Everyday is like sunday.

Det har inte hänt så mycket dom senaste dagarna. Vår barnfria lördag fick ett abrupt slut när pappa ringde smått panikslagen över Franks hysteriska utbrott, så det var bara att åka hem igen. Min pappa har inte riktigt tålamod tror jag, för när han kom och lämnade Frank sa han malligt att förutom dom tio minuterna som Frank var arg hade dom minsann haft det jätteroligt. Och det arga försvann ju faktiskt med en flaska välling. Jag sa att det är väl ingen mening med att hetsa upp sig, barn skriker. Frank skriker när han är hungrig och det är bara att vara lugn och skämta med den lilla fjanten som inte kan vänta i en minut på maten. Pappa kontrade med att det faktiskt inte är så lätt att vara lugn när man inte har haft småbarn på tjugo år. Bajskorv! Fast egentligen tror jag att det hela handlade om att farmor har blivit sjuk (igen) och det är ju faktiskt inte helt säkert att hon klarar det här. Damen är 80år, väger 38kg, äter massor av tabletter och mediciner men vägrar att äta mat. Ingen vet varför. Och ingen hemtjänst vill hon ha heller, städning kan min 90-åriga farfar ta hand om tycker hon. Fy, ska det vara så här eländigt att bli gammal? Då vill jag aldrig bli det. Stackars farmor, och stackars farfar..

Nu är iallafall lägenhetsvisningen avklarad, och det känns skönt. Jag och Frank satt utomhus och tittade på bilar och människor istället, medan Christoffer - babblarnas mästare - fick ta hand om alla folk. Jag tycker inte riktigt om sånt där, så det var lika bra. Imorgon skrivs kontraktet och sen är det bara packa som gäller. Åh, vad jag längtar! Nu vill jag bara flytta, komma iordning och trivas som aldrig förr i vårt nya hem. Vi kommer nog inte bo där längre än 1-2år, men jag tänker göra mig hemmastadd ändå. Nytt hem, nya möbler, ny Madeleine.

Geting.

Det är inte roligt nu, med Franks framtänder som är på gång. Han har svårt att komma till ro och somna in (framförallt på kvällarna), är rätt grinig (jag är helt förvirrad - från att ha en ständigt glad bebis till en som bryter ihop om man tar bort leksaken eller är för långsam med maten) större delen av dygnet och som såklart har väldigt ont. Nu återstår det bara för dom små rackarna att komma ut, så får vi se om han får en glugg som sin mor. Tyvärr har han inte goda tandgener i vilket fall som helst, både jag och hans far hade tandställning i flera år. Förlåt på förhand, hjärtat.

Jag har nyss suttit med pulsen snabbt dunkandes i huvudet, då en gigantisk, ful och hemsk geting flög in här. Förmodligen en drottning, jag har nog aldrig sett en så stor geting. Fruktansvärda djur, speciellt deras surrande och deras ostyrsliga rörelser. Jag satt här och hoppade i soffan, satte på mig en hoodie med luvan över huvudet och bad till högre makter. Planerade att slänga mig över rummet ifall getingjäveln hade närmat sig Franks säng. Lyckades smyga mig fram mot vardagsrumsfönstret (smygandet var viktigt - fick liksom för mig att den skulle höra mig annars och attackera mig), lätt böjd med ansiktet neråt och luvan över huvudet, öppnade fönstret snabbt och slängde mig i soffan igen och pustade ut. Efter många vändor fram och tillbaka av den korkade getingen (alltså, varför hittar dom alltid in men aldrig ut?) så fattade den tillslut att fönstret stod öppet och friheten var inom räckhåll. Nu har nog pulsen återgått till det normala och jag sitter och inväntar min son som aldrig vill vakna och min käraste som alldeles snart kommer hem.

I believe in endless summernights, good friends and feeling fine.

Just nu är jag väldigt glad och nöjd med nästan allt i mitt liv. Jag har nog alltid varit bra på att vara tacksam för det lilla, och det är jag verkligen nu. Inte för att jag egentligen vet vad jag är glad över eller vad jag längtar till. Eller jo, det vet jag nog visst det. Ikväll kommer nog min svärmor hit, och på lördag ska mina föräldrar vara barnvakt åt Frank så att jag och Christoffer kan njuta av solen och centrum i lugn och ro. Det är mindre än en månad kvar till vi flyttar, och om lika länge till fyller jag 21år. Någon vecka därefter spenderar vi några dagar på ett hotell i Kristianstad, och när vi kommer hem kan vi slappna av i ett tomt hem hos mamma och pappa. Efter det, när vi har kommit till ro, ska jag tvinga hit Sandra&Jesper&Vide och jag längtar redan. Och utöver allt det här kommer det bli många picknickar, grillkvällar, promenader och kanske någon dag på stranden för min del. Jag har inte varit på en badstrand sen jag var tolv, så det kanske är på tiden nu. Vi får väl se hur det blir.

Om det bara kunde lösa sig med dagis- och dagishämtning, och alla dessa jobbiga telefonsamtal som jag tog tid, lust och mod till mig för att ringa men inte kom fram till (finns nog ingenting jag blir mer irriterad av) så skulle jag inte ha ett enda bekymmer i världen just nu. Jag vill bara att allt ska lösa sig med det där, alla praktiska saker. Min rätt till ett värdigt liv trots att jag inte är helt frisk. Det borde ju vara en självklarhet, tycker jag. Och nu har jag fått nog, det ska lösa sig, det måste det. Jag får ta mig tid, lust och mod till mig en gång till helt enkelt. Förmodligen många gånger till om vi ska komma någon vart. Nu är jag trött på klumpen i magen.

Dagen.

Lite barnfri.

Det är ensamt, och det är jättemärkligt. Tog en jättelång sov- och mysmorgon tills jag tvingade upp mina killar (jag är allvarligt störd på så vis, jag KAN inte gå upp före christoffer, fråga mig inte varför), snäll som jag är. Christoffer och Frank är ute på äventyr och det är det enda som gör att det tillochmed är lite skönt. När jag vet att Frank är ute med sin pappa ett par timmar alltså, då är det fantastiskt skönt att få pusta ut litegrann. Få gå på toaletten i den takt man vill, sitta i soffan och äta mackor i lugn och ro utan en liten kille som kryper fram och drar en i benen om man får för sig att ta det lugnt en stund. Så nu ska jag försöka njuta, medan jag längtar. Det är lite annat när vi har barnvakt, då går man med en jobbig klump i magen hela tiden. Varför vet jag inte, bara känslan av att det såklart inte är någon som kan läsa Frank som vi kan. Men det är nog vi som tycker att det är bra mycket jobbigare än vad Frank tycker. Han trivs med dom flesta människor, så länge det inte är alldeles för högljutt med för många okända människor som ska klämma och känna på honom. Då säger han till på skarpen. Men annars har barnvakt fungerat toppen varenda gång, och det är så skönt. Bara han har fått vänja sig ett par minuter tillsammans med oss först, så.

För övrigt funderar jag på en liten förändring till helgen. Det slog mig i oktober '10, när det kom ut en liten rödhårig och blåögd sak ur mig. Varken jag eller hans pappa är rödhåriga eller blåögda, men förmodligen har vi det i oss. Och eftersom att jag tycker den lilla saken är det vackraste som finns, även om hans röda hår inte är rött längre, så har jag fallit för det, mer och mer. Min ögonfärg går ju inte att ändra på, men hårfärg kan man alltid exprimentera med. Vi får se, om jag vågar. Det är ju inte hela världen om det skulle bli hemskt heller, hår är bara hår.

Och i eftermiddag blir det middag hos världens bästa mor & far. Finfina onsdag!