Everyday is like sunday.

Det har inte hänt så mycket dom senaste dagarna. Vår barnfria lördag fick ett abrupt slut när pappa ringde smått panikslagen över Franks hysteriska utbrott, så det var bara att åka hem igen. Min pappa har inte riktigt tålamod tror jag, för när han kom och lämnade Frank sa han malligt att förutom dom tio minuterna som Frank var arg hade dom minsann haft det jätteroligt. Och det arga försvann ju faktiskt med en flaska välling. Jag sa att det är väl ingen mening med att hetsa upp sig, barn skriker. Frank skriker när han är hungrig och det är bara att vara lugn och skämta med den lilla fjanten som inte kan vänta i en minut på maten. Pappa kontrade med att det faktiskt inte är så lätt att vara lugn när man inte har haft småbarn på tjugo år. Bajskorv! Fast egentligen tror jag att det hela handlade om att farmor har blivit sjuk (igen) och det är ju faktiskt inte helt säkert att hon klarar det här. Damen är 80år, väger 38kg, äter massor av tabletter och mediciner men vägrar att äta mat. Ingen vet varför. Och ingen hemtjänst vill hon ha heller, städning kan min 90-åriga farfar ta hand om tycker hon. Fy, ska det vara så här eländigt att bli gammal? Då vill jag aldrig bli det. Stackars farmor, och stackars farfar..

Nu är iallafall lägenhetsvisningen avklarad, och det känns skönt. Jag och Frank satt utomhus och tittade på bilar och människor istället, medan Christoffer - babblarnas mästare - fick ta hand om alla folk. Jag tycker inte riktigt om sånt där, så det var lika bra. Imorgon skrivs kontraktet och sen är det bara packa som gäller. Åh, vad jag längtar! Nu vill jag bara flytta, komma iordning och trivas som aldrig förr i vårt nya hem. Vi kommer nog inte bo där längre än 1-2år, men jag tänker göra mig hemmastadd ändå. Nytt hem, nya möbler, ny Madeleine.