Eh...

Det lät ju faktiskt bara helt fel i senaste inlägget såg jag alldeles nu. Jag kan prata om annat än eurokriser och naturkatastrofer alltså, jag menade inte riktigt att det är att prata "på riktigt", och att använda hjärnan enbart är att verka smart, nej. Jag kan typ fastna i tankar och samtalsämnen som handlar om disksvamparnas egentliga innehåll, var maskarna egentligen har för sig under vintertiden eller varför vissa näsor är spetsiga medan andra är runda. Så länge man håller sig ifrån "vad fint väder det är idag"-konversationer så kan jag iallafall prata som en normal människa, menade jag. Så, nu har vi rett ut det.

Absolut ingenting vettigt alls.

Efter att ha somnat tjugoettnollnoll två dagar i rad så känner jag mig något utvilad, trots det gråa och blöta betongvädret som är utanför fönstret. Igår såg jag det allra sista avsnittet av Desperate housewives (jag trodde väldigt lite om den serien innan men gav den en chans i brist på annat att se, och det visade sig vara den bästa serien någonsin) och fulgräthulkade från början till slut ungefär. Idag åkte jag med en taxichaufför som fick mig att stoppa ner iphonen i väskan igen, för att jag istället valde att prata med honom. Jag är i särklass världens sämsta kallpratare, jag blir socialt missanpassad och stum och ler konstigt och kommer inte på någonting att säga. Däremot så är jag bra på att prata när det kommer till att verkligen prata, att diskutera och reflektera och använda hjärnan litegrann. På något vis lyckades han med konststycket att hoppa över hela kallprata-biten (som liksom behövs för att lära känna någon och komma till prata-på-riktigt-biten) och istället börja diskutera världsproblemen (tornadon i amerikat och ekonomiska krisen i krekland), vardagsvåndor och hur han sveper åtta centiliter whiskey vareviga dag och har gjort det senaste tolv åren efter att ha fått tipset från en läkare. Jag säger då det, denna kortväxta och runda lilla farbror - ett socialt geni måste han vara, som tillochmed får igång mig.

Ikväll är det dags för The walking dead (ännu en bra serie, och ja, det kan vara så att jag gillar serier) för att sedan se sista avsnittet av Desperate housewives igen, den här gången lite mer sansad.

Lördagsmyset.

Idag var det så där att det verkligen bet i kinderna när vi var ute.
Varm choklad med grädde och fint sällskap. Helt okej.

Who took the merry out of christmas?

Jag erkänner, jag är en riktig julnörd. Dubbelmoralisk är jag också, för samtidigt som att jag sitter och lyssnar på julmusik i min ensamhet så stör jag mig på att det redan har börjat julpyntas i affärerna. Och nu kommer vi alltså till den stora, livsavgörande frågan; riktig gran eller plastgran? Riktig gran är ju finare, och det doftar så gott. Sen är ju frågan om det är värt att behöva dammsuga barr varenda dag eller hantera insekterna som gömmer sig där i, vilket jag är allt annat än bra på.

Det är tur att jag har ett tag kvar att suga på den karamellen, vad än mina julkänslor säger om den saken.

Måndagar är ingen favorit, men just den här stod ut ur mängden.

Idag är en sådan dag, som i det där vackra Astrid Lindgren-citatet. Någonting i stil med "Ibland är det som om livet valde ut en av sina dagar och sa: "Dig ska jag ge allt!""

Trots att jag sovit lite halvdåligt inatt, då den lille herren ville ha morgon klockan trenollnoll och enbart gick med på att somna om brevid mig medan pappan blev utvisad till vardagsrummet (det är mysigt att samsova och det händer så sällan, men jag ligger liksom på helspänn även i sömnen och har svårt att sova särskillt djupt) så kunde ingenting riktigt få ner mitt humör när morgonens bestyr drog igång. Jag fick glada nyheter om att jag ska bli moster till ytterligare en flicka i mars, och som om det inte vore nog med det så fick jag reda på att min praktikplats numera är min arbetsplats. Livet, ibland vet du verkligen hur du ska bära dig åt för att man ska tycka om dig. 

Och så ännu mer kalasande.

Jag tänkte inte skriva ett helt inlägg till om helgens bravader och tillhörande fotokavalkad, för det är ju ingen som tycker att det är så där jätteroligt att läsa om ett 2-årskalas eller titta på bilder på människor som äter bullar och som man inte känner. Men sen påminde jag mig själv om den största anledningen till att jag ens skriver den här bloggen, och det är först och främst för min egen skull. För att det är så roligt att gå tillbaka och läsa, minnas och tänka tillbaka.

Så jajemen, här kommer precis ett sådant sorts inlägg. Tack till alla fina människor, vänner som bekanta, som uppvaktat Frank på ett eller annat sätt och som gjort hans andra födelsedag så himla fin. Vi alla tre är helt slut efter denna helgen, och jag tänker litegrann att det är en väldig tur att man bara fyller år en gång om året, barnkalas är en energikrävande syssla måste jag säga. Godnatt gott folk!

Den tjugonde oktober.

Mitt hjärtaste puss.
Tack.
För att just du kom till oss.

(Idag gick 2-årskalas omgång ett av stapeln, imorgon är det dags för omgång två.
Vi bakar, städar och plockar undan i det oändliga, men roligt är det!)

Pappas famn är bra att ha när man blir alldeles blyg..

 

När man fyller år är det helt okej att nomnomnom:a vaniljglass.

Julia.

Finaste 2-åringen. <3

Kära oktobermånad.

Nu är det kalla vädret verkligen här för att stanna. När jag begér mig ut tidigt om morgonen är det fortfarande mörkt ute, marken är våt och löven ligger klistrad mot den. Jag borrar ner mig i min halsduk och inser att det snart är dags för vantar. Jag är lite tröttare än vanligt, och passar på att sova middag när tillfälle ges, men i övrigt så är det ingen årstid som får mig att må så här bra.

Friday i'm in love.

Vår boendesituation med grannarna är ganska komisk. Längst ut bor en barnfamilj med en flicka på tre år och en nyfödd pojke, i mitten en ung singelkille och sen kommer vi. Den här stackars killen, är alltså omringad av två småbarnsfamiljer. Han brukar festa fre-lör, med sådan hög volym på musiken att väggarna skakar. Nu är ingen av oss särskillt ljudkänslig, och han är skötsam och slutar alltid runt klockan 00:00, så det har vi överséende med. Han står ut med barnskrik, vi står ut med musik (Tyvärr är hans musiksmak inte mycket att hänga i granen, typ euphoria i technoversion... hu-rray.) Häromdagen möttes vi i hissen, där Frank fick ett hysteriskt utbrott för att han inte fick trycka på alla knappar. Singelkillen stod tyst och var ytterst besvärad och försvann snabbt som vinden när vi hade kommit ner. Vi kände lite att Frank måste ha fungerat som världens bästa kondom, ett exempel på varför man aldrig ska skaffa barn ungefär. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt så om andra barn, innan jag själv hade några, att si och så skulle aldrig mitt barn uppföra sig och så vidare. Kan ju säga som så att min syn på det där har ändrats drastiskt och dom svettiga föräldrarna har min djupaste sympati. Barnen utvecklas, då blir det kaos ibland och det jävligaste barn kan ha fantastiska föräldrar, tro't eller ej. Jag kan lyssna på skrikande barn en hel bussresa och jag tycker inte att något barn är jobbigt om det får för sig att slänga sig på golvet och sparka med benen mitt i en matvarubutik, min tolerans är numera skyhög. Frank verkar ha lagt trotsen på hyllan för ett tag nu, och det är en välbehövlig paus för oss alla. Vi passar på att pusta ut och bara njuter, myser och har roligt ihop. Igår hade dockan bajsat så vi var tvungna att byta blöja på hen snarast möjligt, enligt den lille herrn. Det är så jävla fint när han bearbetar sin vardag på sånna här kreativa sätt, aldrig har det varit så här roligt att sitta ner och leka och prata med honom och få sådan fantasifull respons tillbaka. Lilla krumelur...

Jag hänger inte med igen.

Det är bara (jag säger bara, för nu för tiden känns en månad som en vecka ungefär) drygt två månader kvar av det här året, och nästa år kommer vara ett var-tog-tiden-vägen-år. Jag tänker på det redan nu, och inser att jag inte har hängt med riktigt. Nästa år kommer jag och min älskade att fira fyra år som par och ett år som gifta, och barnet kommer att fylla tre år. Jag har svårt att greppa det redan nu, att han fyller två år om bara några veckor. Helt plötsligt har vi varit en familj ganska länge, och ändå känns det så väldigt nytt fortfarande. Många av mina vänner med barn i samma ålder har fått, eller ska få, småsyskon, medan det fortfarande känns väldigt långt borta för vår del. Jag är fortfarande i en tid när jag känner att jag måste insupa varenda ögonblick, för han är ju så liten och det går ju så fort. Men sen kommer det tillfällen, som häromdagen när han kläckte sin första hela mening, eller som idag när han stoppade om sin nalle för att pussa den godnatt och sedan gick fram till mig och sa "schhh, nallen sover..." som jag flertalet gånger har yttrat högt att fan, var tog tiden vägen egentligen. Det känns som ett återkommande ämne i den här bloggen, att jag inte hänger med varvat med hur jobbigt och fantastiskt det är att ha barn, men för varje sådan händelse så känns det bara mer overkligt. Jag minns efterkontrollen på specialistmödrarvården när vi hälsade på med vår nyfödda bebis, och läkaren sa till oss att om två år eller något sådant när vi kanske börjar att planera syskon, så är det bara att höra av oss. Christoffer vitnade i ansiktet, medan jag tänkte att det låter ju som en vettig ålder att börja planera syskonbak. Nu har det gått två år, och nu är det istället mitt ansikte som vitnar. Jag tror att man inser mer efter första barnet vad det egentligen innebär, och kanske därför tänker över det både en och tre gånger innan man faktiskt ger sig in i det igen. Många vill ju faktiskt ha syskon tätt, och orkar med det, medan vi är ganska bestämda med att vänta några år till. I mitt huvud som inte accepterar faktum  så har vi ju fortfarande en bebis här hemma... 

Att så små ting kan vara så stora.

Frank har gillat att prata ända sedan den dag han lärde sig hur man gör ljud, men han har pratat mycket på sitt eget språk. Han har använt ett ord för att förklara vad han vill (vatten, sova, läsa, filmen, gunga, mat, dagis osv) och enstaka tvåordsmeningar (godnatt mamma/pappa, där bilen, gå ut). Idag när vi åt middag så råkade han rapa, och fortsatte med ett klockrent "Jag rapade lite mamma." Kanske behöver jag inte ens nämna att hans oförberedda föräldrar satt som två fågelholkar och dumglodde, smått chockade?