Jag hänger inte med igen.

Det är bara (jag säger bara, för nu för tiden känns en månad som en vecka ungefär) drygt två månader kvar av det här året, och nästa år kommer vara ett var-tog-tiden-vägen-år. Jag tänker på det redan nu, och inser att jag inte har hängt med riktigt. Nästa år kommer jag och min älskade att fira fyra år som par och ett år som gifta, och barnet kommer att fylla tre år. Jag har svårt att greppa det redan nu, att han fyller två år om bara några veckor. Helt plötsligt har vi varit en familj ganska länge, och ändå känns det så väldigt nytt fortfarande. Många av mina vänner med barn i samma ålder har fått, eller ska få, småsyskon, medan det fortfarande känns väldigt långt borta för vår del. Jag är fortfarande i en tid när jag känner att jag måste insupa varenda ögonblick, för han är ju så liten och det går ju så fort. Men sen kommer det tillfällen, som häromdagen när han kläckte sin första hela mening, eller som idag när han stoppade om sin nalle för att pussa den godnatt och sedan gick fram till mig och sa "schhh, nallen sover..." som jag flertalet gånger har yttrat högt att fan, var tog tiden vägen egentligen. Det känns som ett återkommande ämne i den här bloggen, att jag inte hänger med varvat med hur jobbigt och fantastiskt det är att ha barn, men för varje sådan händelse så känns det bara mer overkligt. Jag minns efterkontrollen på specialistmödrarvården när vi hälsade på med vår nyfödda bebis, och läkaren sa till oss att om två år eller något sådant när vi kanske börjar att planera syskon, så är det bara att höra av oss. Christoffer vitnade i ansiktet, medan jag tänkte att det låter ju som en vettig ålder att börja planera syskonbak. Nu har det gått två år, och nu är det istället mitt ansikte som vitnar. Jag tror att man inser mer efter första barnet vad det egentligen innebär, och kanske därför tänker över det både en och tre gånger innan man faktiskt ger sig in i det igen. Många vill ju faktiskt ha syskon tätt, och orkar med det, medan vi är ganska bestämda med att vänta några år till. I mitt huvud som inte accepterar faktum  så har vi ju fortfarande en bebis här hemma...