-

Christoffer har nu övergått till chefstider på jobbet under några månader framöver vilket kommer innebära en fasligt massa hämtningar på dagis för min del. Men, det kommer också innebära att han är ledig minst en dag varenda helg. Nu kan det vara så att mitt hat över butikstider gör min lycka smått överdriven, men alltså... det känns underbart. Lite regelbundenhet i vardagen, mer tid tillsammans trots att det är fler jobbtimmar. (Och ikväll är det äntligen dags för The Walking dead igen. Jag har nästan börjat räkna livet i The Walking dead-intervaller. Har det gått för långt då?)

Ett barn för mycket.

Jag har aldrig varit i närheten av cancer, aldrig haft någon personlig relation till den sjukdomen. Min släkt har varit förskonad, förutom min faster som drabbades av livmoderhalscancer för några år sedan, och hon kom segrande ur det. Men det här är en helt annan sak, det här är en annan nivå av orättvisa. Igår fick min vän besked om att hennes pojke, inte ens två år gammal, fått cancer. När den här jävla skitsjukdomen drabbar det finaste och det mest oskyldiga vi har, våra barn, då får jag svårt att andas. Då vill jag inte vara med längre. Jag tänker på honom och på vad han och hans familj kommer att behöva genomlida den närmaste tiden, jag tittar på mitt barn och hela kroppen börjar skälva när jag tänker på att det likagärna hade kunnat vara han. Det finns ingenting värre än tanken på att någonting kan hända ens barn, att livet är så skört och kan vända så fort.