måndag 9 juni 2014

Tankar om hår.

Detta är jag, idag. Och trots att det knappt syns på bilden så är jag väldigt fascinerad över mitt hår. Jag föddes med en mörkbrun, nästan svart, kalufs. Med tiden blev det ljusare för att sedan bli megablont, och sen gå över till råtta. Och nu i vuxen ålder (främst efter graviditeten) har det övergått mycket mer till brunt med röda inslag. Jag förstår helt plötsligt varför Frank föddes med rödlätta fjun. Mina gener tog inte alls med i beräkningen att min mamma har mörkt hår och bruna ögon, utan hoppade nog direkt över till min farmor och gjorde en kopia av henne. Himla häftigt.


måndag 2 juni 2014

Näe.

I helgen flög Christoffer och Frank över till grannlandet, för att hälsa på sin pappa/farfar och fira lillebror/farbror som tog studenten. Själv har jag njutit av mitt eget sällskap och haft riktigt mysiga dagar.

NOOOOOOOOOOOT.

Alltså. Ibland känns mitt liv som en riktigt tragisk komedi och helgen har varit hemsk. Efter att haft ont i ögat och sett dåligt i några dagar och varit ganska säker på att jag har en ny synnervsinflammation, ringde jag ögonakuten i lördags mest för att höra efter om jag kunde åka till vårdcentralen på måndag eller om dom hade någon ögonläkare jag kunde få kontakt med. Damen i luren sa att jag skulle in på en gång. Så där satt jag återigen i ett väntrum, och väntade och väntade. Fick göra en synundersökning, träffa en läkare som hällde droppar i mina ögon (en stor noja hos mig och jag ville reagera som mitt barn, det vill säga skrika; JAG VILL INTE!), göra ett synfältstest och få reda på att min ena pupill inte fungerar och att jag med andra ord har det jag trodde, en synnervsinflammation. Det är ofarligt i sig - men anledningen är desto viktigare, så nu är jag remitterad till både en ögonneurolog och en vanlig neurolog.
Och när jag kom hem slog tandvärken till med dunder och brak, muskedunder och kabanoner. Eller något. Det gjorde ungefär så ont att jag började se träd springa över ängarna och höra änglakörer sjunga. Och jag erkänner, jag tog en morfintablett som jag hade kvar sedan fotoperationen. Det får man inte göra, men jag blev desperat och trots att jag kände mig kriminell njöt jag av att bli hög som ett hus och somnade som en liten baby. Idag satt jag fyra timmar i ett väntrum på tandakuten, allt för att bli plågad med sprutor i munnen och göra en spolning under tandköttet, med en käke som var så bedövad att den hängde ner till knäna. Om några veckor ska jag tillbaka för att operera ut den lille jäveln, det vill säga visdomstanden. För såklart kan ingenting gå smidigt, utan det ska skäras och hålla på och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag ynkade ganska rejält av bara dagens sprutor.

Så det är vad den här ensamma småbarnsmamman haft för sig i helgen. Hällt droppar i ögonen och intagit narkotikaklassade preparat. Känner mig lite wild n' crazy. Och helt fruktansvärt trött. Ett öga som värkt i ena halvan av ansiktet och en tand i den andra halvan. Jag har haft bättre dagar om man säger så.