Roligt hur livet ter sig.

Jag var femton år när jag fick min första pojkvän. Han var arton år och gick sista året på gymnasiet, och jag tyckte att det var skitcoolt att vara ihop med någon som var vuxen. I en femtonårings ögon, alltså. Vad jag tyckte var ännu coolare var att han och hans umgängeskrets hade snappat upp emokulturens stil och det tog inte lång tid innan jag färgade mitt hår svart och bar ingenting annat än svarta stuprörsjeans med nitbälte. Ung, svår, djup och fånig. Efter något halvår tog det slut, och jag gick från stuprörsjeans till trasiga och alldeles för stora jeans och det svarta håret blev dreadlocks. När jag var sexton år gjorde jag min första piercing, och fler blev det, tror jag hade tre stora jätteringar i läppen där ett tag. Haha, nåväl... jag växte ifrån det, men behöll min pärla i överläppen. Jag hade förmodligen haft den kvar än idag om jag inte varit tvungen att ta ut den när jag satt i kassan på en matvarubutik. Dreadlocksen kammades ut, dom för stora jeansen blev strumpbyxor och tights. Sommaren tvåtusensju befann jag mig i det värsta förhållandet någonsin, inte för att någon var dum men för att det hände så mycket tråkigheter. Och det är den enda sommaren som jag har rökt. Jag var sjutton år, och tyckte väl att även det var coolt, att dra in gift i mina lungor. Sommaren därefter, tvåtusenåtta, tror jag att jag började hitta mig själv någorlunda. Jag tänkte på samma sätt som jag tänker idag, men jag hade nog svårare att kontrollera känslorna. Jag träffade någon jag kände att jag ville tillhöra, jag tatuerade mig för första gången. Blev hjärtekrossad och trodde aldrig att jag skulle bli glad igen, orkade ingenting och sörjde någon som fortfarande levde. Tatueringarna blev fler, jag var noga med att känna mig fin, ville tillhöra någon igen och trodde att om jag bara försökte känna något så skulle känslorna komma, men såklart blev det bara fel.

Och idag är jag helt plötsligt lyckligt gift. Jag blev kär, alldeles oväntat när jag hade som minst lust med det, och jag tillhör någon. Jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer att ta det för givet, att jag aldrig glömmer bort hur mycket jag ville bli älskad. Och hur mycket jag ville älska någon. Och kroppen, den är lite skrynklig och slapp. Jag är nog inte lika fin längre, jag känner mig ofta lite grå och tråkig. Men tonåren, den där tiden man måste genomlida... fy fan vad jobbigt. Att jag ens överlevde, kan jag tänka ibland. Så jag är glad, att jag är lite grå. Jag tror att det är ett tecken på att jag är nöjd med livet. 

Bigmouth strikes again.

1. Igår fick jag ett papper från försäkringskassan där det stod en massa ord som jag först inte ville, eller kunde, tro på, men efter att ha läst det tio gånger så förstod jag att jag har vunnit hela striden. Tre år, det är en lång tid. Tårar, svett, frustration och psykisk terror kan vi kalla det. Jag är förbaskat stolt över att jag/vi inte gav upp, men likväl är det förjävligt att hjälpen inte fanns till hands när den behövdes som mest, och jag hoppas att andra människor som befinner sig i den situationen finner någon slags styrka att fortsätta.

2. Det var längesedan jag var så här trött. Jag vet inte om det är det gråa vädret, att jag längtar så mycket till varmare tider, eller vad det är. Full rulle på jobbet och däremellan total stimulans av en 2-åring, båda delarna är fantastiska men det sliter lite på en ibland.

3. På grund av rådande trötthet som medför huvudvärk orkade jag ingenting igår. Jag har haft dåligt med energi i någon vecka nu men igår försatte sig både kropp och själ i någon slags vakenkoma och jag orkade inte ta tag i någonting. Hem kommer min glada man, som inte yttrar ett enda bittert ord över att disken inte är diskad. Han diskar den, sen lagar han middag, och därefter får han för sig att laga en lasange att ha som matlåda till idag och inte nog med det, han bakar en chokladkaka också. Alltså, jag älskar ju honom för så mycket annat än sånt här, även om jag är matglad och min kropp börjar anta formen rund, men aldrig någonsin att han klagar eller gnäller över någonting och för det är han mitt hjärtaste puss. Fantastiska människa.

Hög igenkänningsfaktor.

En märklig vår.

Jag försöker att ta det som någonting positivt. Att det var bra att jag kollade upp det i tid, innan det är för sent, att jag får det här överstökat, även om det kommer att bli jobbigt och besvärligt ett tag. Båda mina fötter ska opereras, en i vår och en i höst. Det ska knipsas av senor, skruvas och hamras. Min häl ska tas sönder, ett medvetet benbrott, vrida den rätt så att den får läka ihop som den ska på rätt plats. Funderar komiskt nog mest på hur allt ska gå ihop rent praktiskt, med en invalidiserad madeleine och en intensiv 2-åring, och en man som jobbar butikstider. Kanske är det nu, som vi får ta hjälp av nära och kära mer än någonsin. Men jag gör det här för att det ska bli bättre i slutändan, och på så sätt känner jag mig lugn inför det, knappt nervös. Jag har sett med egna ögon hur den osynliga sjukdomskraften påverkat alla leder och naturliga vinklar, så någonstans visste jag att det bara var en tidsfråga. Nu kör vi så det ryker.

Försöker hitta peppen.
Ja, såklart att det här ska gå bra.

En liten del av hemma.

Hej världen, idag är jag en trött människa. Jag vet inte vad det beror på riktigt, trötthet har man ju på något vis vant sig vid. Höll på att få hjärtstopp av köldchock imorse, jobbdagen bestod mest av att lyfta pärmar, sortera och organisera i det oändliga och lämna efter mig ett skrivbord mer kaotiskt än vad det var när jag började. Hem, somna i soffan, vakna och lyssna på pippi långstrump-låtar (försökte med annat men det blev högljudda protester) med barnet, blev bjuden på både middag och chokladkaka av min fantastiska man, vek tvätt och har därefter stirrat in i datorn. Imorgon väntar tidig dagislämning och sedan vidare till sjukhuset för att gå igenom röntgenbilderna jag tog förra veckan. Spännande, tror jag, så länge jag inte får tråkiga besked.

Vårt lilla bo börjar verkligen bli ett ställe att trivas på. Och är det inte typiskt, att vi snart har bott här i två år och det är ju nu vi hade tänkt börja så smått med att söka större, när jag äntligen börjar känna att alla bitar fallit på plats, att det här hemmet är min trygga frizon.

En liten del av vardagsrum och matplats.

Fina klädhängaren som vi hittade på Indiska av alla ställen, och barnets fjällräven-ryggsäck.

Franks kök, det är väldigt populärt just nu. Tyvärr innebär minikök = tusen smådelar = utspritt över hela lägenheten. Tro inte att det ser så här prydligt ut...

Och den här saken, den hör hemma här mest av allt. Utan honom vore det ett livlöst hem. Han som sjunger att farmor är en bajskorv (alternativt tajtoj eller kabbot) vid middagsbordet, stökar ner och kladdar, och är envis som en åsna.

Om du lutar dig mot solen, om jag lutar mig mot dig.

Ibland undrar tanten i mig hur jag inte kan vara äldre än tjugotvå, det låter ju så lite och ändå har jag hunnit så mycket. Men min käraste fyller tjugosju om några månader och han får ångest när jag säger att han snart är trettio. Och med tanke på att jag inte var mer än en tonåring när vi träffades så kanske tjugotvå räknas som tant ändå.

Åren går in i varann
och jag inser att tiden är kort
Årstiderna smälter samman
och jag vill minnas det
jag en gång glömde bort

Bloggtips.

Hon är en så väldigt speciell, vacker och intelligent människa som jag lärde känna under min graviditet, som blev mitt allra största stöd eftersom att hon gick igenom samma sak själv. I år fyller våra pojkar tre år, och idag är hon viktig för mig på så många andra sätt än så.

Läs hennes blogg, omedelbums.

Jag vet att ni längtar efter ett gnällinlägg, så varsågoda!

Idag är vi en ynklig familj. För ett par dagar sedan fick Frank hög feber, och igår började det blossa upp små röda utslag på honom som spridit sig. Nu sitter det runt munnen, i blöjområdet, på armar och ben (särskillt knänen) samt lite på händer och fingrar, men han verkar inte besvärad av det alls. Febern har gått ner, och samtalet med sjuksköterskan gjorde mig inte så mycket klokare heller direkt. Hon spånade vidare på om det kanske var tre-dagars-feber-utslag, och det vore ju logiskt med tanke på febern. Men utslagen ser inte riktigt ut så, det ser ut som en blandning av tre dagars-feber, svinkoppor och hans atopiska eksem, men inga symptom stämmer in direkt på något av det. Men ja, eftersom att vi haft hudproblem med denna herre ända sen födseln så har vi alla möjliga sorters krämer på lager och vi provar oss fram. Barn är ju egentligen väldigt enkla på så vis, dom visar tydligt när någonting är fel, försöker jag intala mig själv när all världens katastroftankar tar över mitt huvud och jag går igenom varenda barnsjukdom som finns. Så länge han verkar pigg, inte är besvärad av utslagen och inte har feber så avvaktar vi ett litet tag till och hoppas på att det försvinner av sig själv.
Och nej, det tar ju inte riktigt slut där heller tyvärr, sån tur hade vi inte den här gången. Igår kom min käre man hem från jobbet med svåra magsmärtor och för att göra en lång historia kort så har han legat på toaletten hela natten. Och jag, jag har legat med en orolig son i sängen hela natten (han verkade känna på sig att någonting var lite annorlunda hemma) och inte kunnat sova då den magsjuka av oss har en förmåga att svimma hur lätt som helst så fort han mår illa, så jag var beredd att springa upp och kunde inte alls slappna av.

Det här är nog första gången någonsin som jag har varit den av oss som hållt sig frisk, och det är nästan lite lättare att vara den som ligger med feberfrossa i fosterställning, då slipper man åtminstone den förbenade oron. Nu hoppas jag mest att mitt eviga spritande av händerna kanske bringar tur med sig, sånt här har jag ingen lust med.

-

1. Med enbart bristfälliga paintkunskaper kommer man inte så långt. Nåja, headern får duga så länge... även om jag skulle klicka mig ut lika fort som jag klickade mig in, för så tråkig blev den.

2. Varför funkar det inte att ladda upp bilder på blogger? Jag + datorkrångel = tappar tålamodet på två sekunder.

En påminnelse till mig själv.

Jag måste bli bättre på att använda kameran så att vi har något annat än instagrambilder att titta tillbaka på om tjugo år. Skärpning!

Det är ett stort liv.

Igår när vi satt och slöglodde på tv innan barnet skulle lägga sig visades ett barnprogram, med typ en handdocka som var en farbror, tänk er skurt i människoform ungefär. Frank stelnade till och sprang sedan till pappas famn, skrämd från vettet medan tårarna sprutade. Den dockan var onekligen inte poppis, och trots att vi stängde av tv:n snabbt så resulterade det i barnets första riktiga mardröm. Han har skrikit till i sömnen förut, men nu snyftade han länge och vi kunde inte alls lista ut vad det berodde på. Vi frågade om han hade ont, om han ville sova i vår säng, om han ville ha en annan napp och allt annat som han vanligtvis brukar vara upprörd över. Tillslut frågade jag uppgivet "men lilla vännen, vad är det som är fel?" och då tittade han på oss och sa "gubben, borta?". Min fina unge, vad han måste ha grubblat över detta... vi lovade att gubben var borta och att han inte skulle komma tillbaka, att mamma och pappa var där och att inget farligt ska hända då. Frank slutade tyst att snyfta och slappnade av och somnade som en liten bebis i famnen på mig. Det är så omvälvande, att jag är en liten människas allra största trygghet. Att jag i hans ögon kan skydda honom från allt ont i världen, tillochmed läskiga dockor som besöker honom om natten. Christoffer blev så moved by the moment att han fällde en tår, världens finaste hönspappa. Vi är lite som vi är, jag och mina herrar.

Dagarna på dagarna.

När jag var gravid tänkte jag jämt att gud vad skönt att vi har så många som kan vara barnvakt. Att vi har så många nära och kära som vi litar på och som mer än gärna ställer upp, och jag tänkte att det är ju bara att använda sig av det när man behöver en paus. Men sen funkar det ju liksom inte så i praktiken. Ganska tidigt kändes det okej att någon passade Frank i någon timme hemma hos oss medan vi var och handlade t.ex, och nu för tiden tycker han att det är det roligaste någonsin att hänga med sina mor- eller farföräldrar en för- eller eftermiddag och jag känner mig helt trygg med det och kan slappna av och njuta av ensamheten och tystnaden. Men det här med att han ska sova borta, vilket han har gjort nu... tre, eller fyra gånger i sitt liv tror jag, det är lika plågsamt varje gång. Tycker vi alltså, han sover visst bättre än någonsin när han sover borta. Vi kan liksom inte njuta av att gå och lägga oss med vetskapen om sovmorgon, för det är bara så himla sorgligt när hans säng står tom. Det känns fel i hela kroppen på något vis, att han inte ligger där och grymtar. Jag tänker nog ännu mer på det just nu, för att jag vet att hans säng kommer att stå tom i en hel vecka nästa månad. Och stora dubbelsängen kommer jag att få ligga alldeles ensam i. Mina älskade hjärtan ska iväg på en utlandsresa tillsammans, och hur roligt jag än vet att dom kommer ha det, samt att det tillochmed var jag som pushade Christoffer att tacka ja till att hänga med, så känns det tungt. Jag förbereder mig redan inför gråtfesten när jag måste säga hejdå, jag har inte varit ifrån någon av dom så länge. Är det så här varannan-vecka-föräldrar känner varje gång? Lever dom med den här sortens ångest, eller vänjer man sig med tiden? Fy. Vad starka ni måste vara.

2013

För tredje nyåret i rad sov barnet sig igenom hela spektaklet. Jag och min käre stod i fönstret med champange och cigarr (för hans del, jag drack cider) och tittade på fyrverkericirkusen. Lyssnade på fulla och glada människor, konstaterade att det är samma visa varje år när ambulansen kom farandes på motorvägen. Tvåtusentolv har varit ett lugnt och bra år på många sätt, saker och ting har löst sig rent praktiskt, livet har flytit på och jag har fått världens bästa jobb. I somras blev jag fru/maka/hustru/välj själva i hemlighet, och under hösten fyllde mitt barn helt plötsligt två år. Jag vet inte hur det gick till, men tydligen har han funnits med oss så länge nu.
Det här året hoppas jag att vi kan göra någonting utöver det vanliga, kosta på oss en upplevelse. Det var väldigt längesen vi kunde det (om ens någonsin?), och hur skönt det än är att äntligen kunna slappna av och att jag inte begär någonting mer än det egentligen, så vore det roligt att kunna njuta av en londonresa tillsammans. Jag tror det var åtta år sedan jag var där, och det vore roligt att få uppleva den staden med lite vuxnare ögon. Kanske flyttar vi ifrån vår lilla tvåa i år också, det får helt enkelt tiden utvisa, om vi har turen på vår sida eller inte.