En märklig vår.

Jag försöker att ta det som någonting positivt. Att det var bra att jag kollade upp det i tid, innan det är för sent, att jag får det här överstökat, även om det kommer att bli jobbigt och besvärligt ett tag. Båda mina fötter ska opereras, en i vår och en i höst. Det ska knipsas av senor, skruvas och hamras. Min häl ska tas sönder, ett medvetet benbrott, vrida den rätt så att den får läka ihop som den ska på rätt plats. Funderar komiskt nog mest på hur allt ska gå ihop rent praktiskt, med en invalidiserad madeleine och en intensiv 2-åring, och en man som jobbar butikstider. Kanske är det nu, som vi får ta hjälp av nära och kära mer än någonsin. Men jag gör det här för att det ska bli bättre i slutändan, och på så sätt känner jag mig lugn inför det, knappt nervös. Jag har sett med egna ögon hur den osynliga sjukdomskraften påverkat alla leder och naturliga vinklar, så någonstans visste jag att det bara var en tidsfråga. Nu kör vi så det ryker.

Försöker hitta peppen.
Ja, såklart att det här ska gå bra.