Vardagsromantik.

Jag har nog inte varit så rolig att ha haft att göra med dom senaste dagarna. Hormonell tornado i kroppen och en mage som gjort ont och varit svullen. Jag har tyckt synd om mig själv och varit orkeslös, gnällig och jobbig. Igår när jag lade mig för att "vila" (jag säger vila fastän jag vet att jag är en sån där som somnar i samma sekund jag lägger huvudet på kudden, det lättar samvetet litegrann) så satte mannen jag delar bo med igång med värsta storstädningen. Efter två timmar vaknade jag upp till ett hem som doftade ljuvligt, var dammtorkat i varenda vrå och skrymsle och var sak låg på sin plats, badrummet strålade och hemmet såg helt plötsligt trevligt ut igen efter att ha varit lite kaotiskt ett tag. Åh, sånt gör mycket för välmåendet, iallafall om man är lite neurotisk när det kommer till städning och ordning och reda. Kan med andra ord hända att jag är lite åt det hållet... (christoffer brukar jämföra mig med monica i vänner, om man vill ha en jämförelse.) Det kan även vara den bästa vardagsromantiken i världen - här önskas inga blombuketter, här önskas storstädning! Idag har jag njutit i vårt hem, och helt plötsligt fått inspiration till vad vi kan fixa iordning härnäst - först och främst måla om vardagsrummet och hallen (hejdå matfläckar och mossgröna tapeter!) och nu letar vi febrilt efter ett tyg att sy gardiner av.

Annars? Jag väntar fortfarande på sommaren som inte riktigt vill finna sig tillrätta trots att det är juni. Jag fyller år om en vecka, och går på semster om två veckor. Fram till dess spenderar jag dagarna på världens bästa praktik som jag hoppas att jag får vara kvar på länge, hemlighetsfilurar däremellan och leker med min bebis som blivit ett barn. Just nu är tågen det mest spännande som finns, även om dom är lite läskiga. Han pratar om sina kusiner, sin dagispersonal, bilarna och gungorna hela dagarna, ropar "godnaaatt!" när han ska sova, är känd i närbutiken som ungen som säger hej i all oändlighet, bygger lego med stor koncentration och tycker att mammas tuttar är fantastiska och använder dom som kramkuddar. Han blir ledsen och arg ibland men är inte långsint och blir snabbt glad igen med lite tröst och avledning, vilket inte alls funkade för bara ett litet tag sedan så jag konstaterar att vi är mitt inne i en underbar solskensperiod. Just nu är allt enkelt, och vi njuter av det tills det blir svårt igen. Precis som det ska vara.

Bu.

Äckelvarning - sen jag satte i min p-stav för ungefär ett år sedan så har jag inte haft någon mens, och nu är det som om kroppen tar igen alla dessa månader på ett antal mindre trevliga vis. Min stackars mage, vad ont det gör. Sen jag kom hem idag har jag inte rört mig ur soffan, så synd har jag tyckt om mig själv. Vädret känner nog också av min sinnesstämning idag, för inte har det varit vackert. Nu ska jag dock resa mig upp och ta hand om den där förbenade disken så att vi får någon mat idag, men sen ska jag parkera mig här igen och inte röra mig ur fläcken förrän det är dags att sova. Så det så. / Med vänliga hälsningar mycket_ynklig_tjej.

Midsommarbilder.

Mannen som gör mig knäsvag.

Och spelemän.

Pappa spelade, och kom hem tomhänt. Precis som det ska vara.

Tvångspussas.

Min lilla sommarblomma.

Mamma, pappa, barn.

Nomnomnom...

Life is peachy.

Ja alltså, jag kan väl inte riktigt påstå att dom senaste dagarna har varit dom trevligaste vi upplevt tillsammans. Frank hade ju sin släng av magsjuka, som tack och lov var en kortvarig historia men som ändå gjorde pojken superhängig i ett par dagar, och inatt drabbades även Christoffer av något tjosanhejsan. Dock var det nog inte magsjuka, förmodligen någon härlig matförgiftning eller liknande. Det har varit lite tufft, eftersom jag var ensam hemma under magsjukekarusellen då min käre jobbade och så avlöstes det hela med att även han har legat däckad hela dagen och jag har haft ont i magen av oro och sov därför ingenting inatt heller. Jag klarar kräk, men det här med att han nästan svimmar och snubblar hela vägen till badrummet, det klarar jag inte. Vet inte hur många gånger jag har satt hjärtat i halsgropen inatt, beredd att rusa upp och skaka liv i min avsvimmade sambo. Nu klarade vi oss tack och lov ifrån sådan dramatik, och självklart är det mina killar det har varit mest synd om dessa dagar, men jag måste erkänna att jag kännt mig lite som superwoman som inte brytit sönder och samman. Bortsett från imorse, när jag var så trött och släpat mig igenom morgonens alla bestyr, och frallan började kasta lasange över halva hemmet. Det blev lite för mycket, och då brände tårar av frustration bakom ögonlocken. Då var jag inte så tuff, men hellre grina en skvätt och ta djupa andetag än att skrika på mitt barn som trots allt bara är ett barn.

Det positiva i det hela är att Frank har blivit så himla mammig under dessa dagar, när det mest har varit vi två. Och varför det är positivt, är helt enkelt för att han har varit pappig i en halv evighet. Just nu är det bara jag som duger till nattningen, då sängen har blivit lite läskig efter kräkfesten som skedde där häromnatten. Jag gungar honom i min famn, med hans lilla arm som håller ett stenhårt grepp runt min hals, som livrädd för att jag ska gå. När han är lugn och redo så pekar han på sängen, och då får jag lägga ner honom. Det är så mysigt att jag inte riktigt finner några ord för att beskriva det. Min underbara lilla pojke.

Dagens misär i punktform.

• Igårkväll kräktes vår älskade gosse så många gånger att vi började få slut på lakan. Trots detta sov han gott hela natten, men kräktes imorse också. Han har mest sovit hela dagen, men verkar tack och lov vara piggare sina vakna stunder än vad han var förra gången han var magsjuk, så förhoppningsvis blir det inte lika illa. Bli frisk mitt hjärta!

• Idag sa en på min praktik att jag borde gå till doktorn eftersom att jag har hostat så länge nu och att det låter lite som att jag dör i ett astmaanfall när det sätter igång. Han har nog rätt, även om jag i min naiva bubbla tänker att "det är bara lite hosta, det går nog över". Jag går till doktorn när jag känner mig döende, men fram tills dess står jag ut. Och vad är lite andnöd några gånger per dag..

• När arbetsdagen är slut är jag trött och brukar njuta av att sätta mig i taxibilen, med musik i öronen och känna lugnet. Men inte idag, den här taxichauffören ville nämligen inte sluta prata. Jag är världens sämsta (på riktigt) kallpratare och pratar bara om jag har någonting vettigt att säga. Men prata för pratandets skull är inte min kopp té, jag brukar hålla mig till ett "hejsan" och ett "tack så mycket" och ett "ha en bra dag" men den här människan förstod inte alls mina hintar om att jag inte ville prata och fortsatte i all oändlighet. Min delaktighet i konversationen bestod av "mm", "jasså", "okej", "där ser man", "heheh.. he..." och en gång sa han till och med "jag är taxichaufför, jag pratar jämt, HAHAHAHA!" och det var då mina "heheh.. heh..." fick komma till användning. Jag var på riktigt gråtfärdig när jag väl kom hem, nu njuter jag av tystnaden.

En skansendag.

Igår var vi på skansen större delen av dagen med min mamma och pappa. Det var mysigt och barnet hade the time of his life och var mer än nöjd. Djuren var dock inte på sitt bästa humör för att visa upp sig, men vi såg iallafall några björnar som låg och latade sig, några älgar och lodjur som låg och solade, ett par sälar som kikade upp ovanför vattenytan, en gigantisk uggla och grisar som bökade i leran. Och en himla massa pippifåglar som Frank var mycket imponerad av, fast i hans värld spelar det ingen större roll om det är ståtliga påfåglar eller enbenta fiskmåsar - alla är lika bra och alla får stående ovasioner. Han är fin han, min son. 

Inne på Lillskansen.

Pappa.

Christoffer.

Och så hittade vi en Susanna i tjusiga kläder!

Just idag är jag stark.

Vissa låtar, dom träffar en rakt i hjärtat. Jag tror att alla har varit med om det någongång, och känslan av hur skönt det är att att få sina känslor bekräftade när man har svårt att sätta ord på dom själv. Idag låter jag Kenta sätta ord på allt som snurrar i min kropp just nu. Tänk att att vi kom igenom det här, och hur långt jag har kommit på min resa. Det gör mig lycklig, och lite tårögd. Och lite överväldigad, för inte trodde jag ens i min vildaste fantasi, att jag skulle besitta den sortens kämparglöd.

Just idag är jag stark, just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark, just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan,
och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan,
den ger lust när den kommer

Jag ser måsarnas flykt, jag ser solglittrets dans
Jag ser framåt mot härliga tider
Jag ser kvinnornas steg, jag ser ögonens glans
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan,
och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan,
den ger lust när den kommer

Jag hör skrattande barn, jag hör slussarnas brus
Jag hör till de få som kan leva
Jag hör inre musik, jag hör vindarnas sus
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan,
och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan,
den ger lust när den kommer

Kul jul.

Inatt låg jag med härliga febersvallningar och trodde att jag skulle dö på riktigt. I fyra timmar sprattlade jag runt som en besatt i sängen, med värk i varenda muskel och i varenda led medan jag dog av värmeslag under täcket och frös ihjäl när jag tog av mig det. Efter fyra timmar av svår near death-experience utan slut så tog jag en citadon i hopp om att falla in i dvala, och ja... tjingtjong sa det i huvudet och det tog sisådär fem minuter innan jag svävade runt på rosa moln och kände mig väldigt lycklig och smärtfri. Idag har jag ingen feber, är bara väldigt dyngförkyld så imorgon ska jag nog orka släpa mig till praktiken. Den där ångesten har inte riktigt lämnat mig idag, man vill bara inte behöva sjukanmäla sig efter enbart två dagar på ett nytt ställe. Som sagt, allt har fallit sig lite olägligt den här veckan, men det ska nog bli bra...

Vad som annars är lite bittert, det är att efter flera månaders fixande med håret för att få det i den blonda nyans jag trodde att jag ville ha, komma på att jag inte alls trivs som blond. Så nu sitter jag här, brunett återigen och en gång för alla och känner mig som mig själv. Bra där!

Nu så.

Jag har efter mycket övertalning gett Game of thrones en chans nu. Jag har vägrat, så himla länge, men nu är det så många som har tipsat om den här serien att jag tänker att det MÅSTE finnas någonting bra i den och att det inte riktigt är struntprat, att den är så bra som alla säger. Jag är mest förvånad att dom betat av sisådär tio snusk-scener inom loppet av två avsnitt utan att det har blivit löjligt, så ja... kanske fastnar jag så småningom? Det återstår att se, nu ger vi oss på tredje avsnittet.

Aj.

När denna arma människa är ännu mer orörlig, då är det skönt att svärmor/farmor enbart bor ett stenkast härifrån som kan roa barnet medan jag ligger i soffan och tycker synd om mig själv. Jag önskar att jag kunde säga att jag har blivit påkörd av en bil eller något, att jag voltat tio meter upp i luften och klarat mig med endast dessa krämpor, men nej. Jag skulle flytta på en kudde i soffan, och knakelibrak sa det i armen/ryggen/lite överallt och jag liknar mest en staty just nu. Dagens projekt är alltså att vila bort den här sträckningen/nerven i kläm och ikväll ska jag förhoppningsvis komma både in och ut ur duschen utan att slå ihjäl mig, för imorgon är det första dagen på praktiken. Inte helt lägligt (praktiken är hur läglig som helst, men att jag går och gör mig invalid dagarna innan är inte så lägligt), men vad göra. Det ska nog gå bra, och jag ska nog överleva morgondagen. Kanske. Hoppas jag. Hujedamig..