söndag 29 december 2013

En mellandag.

Time flies. Jag hänger verkligen inte med. Nu har vi helt plötsligt avverkat två julaftnar, en med min familj och en med Christoffers familj. Vi har ätit så vi nästan spruckit och blivit bortskämda med kaffemaskiner, pussel och yogamattor. Vi har också blivit förkylda och kraxar som kråkor, Frank har fått tillbaka sina jag-VÄGRAR-klä-på-mig-utbrott som är mindre charmiga och katten löper. Två tålamodskrävande saker på en och samma gång och stundvis vill jag lägga upp den ena på blocket och den andra kasta ut genom fönstret. Obzzz, jag skämtar. Såklart. Typ. Två gånger i veckan flänger jag även till vårdcentralen för att lägga om mitt sår på foten. Jag har nämligen fått nekros i ett av operationssåren, det vill säga död vävnad. Det låter sannerligen inte särskillt bra att ha någonting dött på sig. Svart och ofräscht är det tydligen, jag är glad att det sitter bak på hälen så jag slipper se eländet. Idag förträngde jag detta faktum genom att resa land och rike med min man, åtminstone från solna centrum till kista centrum, blott två tågstationer men ändå. Jag spenderade lite julklappspengar på världens bästa ansiktskräm som är i särklass det dyraste jag köpt i hudvårdsväg, ett the sims-spel (jag var osäker på om jag skulle våga skriva detta men JA mitt beroende vet inga gränser) och en ny frisyr. Och nu, nu måste jag verkligen sova.

torsdag 19 december 2013

Mysigheter.

Jag har fått en infektion i ett av operationssåren på foten. Det har med andra ord varit ett himla flängande till vårdcentralen senaste dagarna, det är jag och pensionärerna minsann. Sköterskan rengör så gott hon kan och jag äter antibiotika så gott jag kan. Idag gick jag även därifrån influensavaccinerad, det kan nog vara lika bra när jag ändå tillhör en riskgrupp. På måndag ska jag tillbaka igen för att få svar på sårodlingarna samt ta bort lite död vävnad - ungefär så mysigt som det låter. High five livet!
 
Nu är i alla fall alla julklappar inhandlade, och julkorten är postade. Granen har inte fällt många barr (madeleine&christoffer - julgransexperterna) och nu ska vi bara försöka hålla oss friska i några dagar till så att vi får en mysig jul. Igår var jag på julbord med jobbet och imorgon jobbar jag sista dagen innan lite välbehövlig ledighet. Eller ja, så ledigt det kan bli med en 3-åring. Sen är det '14. Herregud. Fyller mitt barn fyra nästa år? Hur gick det till?


tisdag 10 december 2013

En sån där dag.

Nej. Vi klarade oss inte från magsjukan. Det var ingen trevlig historia det inte nej, men vi överlevde. Helt klart en väldigt effektiv bantningsmetod, att vara utsvulten och tömma kroppen en gång i kvarten. Jag rekommenderar det inte dock. Man mår inte bra.

Nu när vi sitter i karantän och lallar runt här hemma så fick jag för mig att beställa hem en julgran över internet. Några timmar senare plingade det på dörren och utanför stod en tjusig kungsgran och ville in. Titta så fin den blev! Nu ska vi bara få stackaren att överleva också, vi har kört på säkert kort och plastgran tidigare år så vi får se hur det går. Det doftar i alla fall ljuvligt här hemma.



lördag 7 december 2013

Välkommen till sjukstugan.

Magsjukan anlände som en explosion igårkväll när barnet spydde ner hela vår säng. Myz. Det verkar dock inte vara någon värstingsjuka, han har inte spytt sen dess och förutom några mindre trevliga blöjbyten och lite lätt feber idag har det varit ganska lugnt. Och vi som skulle på bröllop idag. Bittert och surt som in i helvete. Men vi fick snällt avboka tågbiljetterna, sånt här kan tyvärr inte hjälpas. Jag tror att han kommer vara frisk imorgon och än så länge har vi inte börjat spy okontrollerat i alla fall. Och nej, jag är inte den som gömmer mig i ett annat rum och häller i mig vitpepparkorn när magsjuka härjar. Kort och gott för att det känns lönlöst, det är ju så otroligt smittsamt och ofrånkomligt ändå. Och jag pussar mitt barn ungefär en miljard gånger om dagen oavsett tillstånd. Helt enkelt för att jag inte kan låta bli.

Sen undrar jag likt Fifi, hur det här med att jag gråter åt allt och ingenting ska fungera i samband med att min son går sitt allra första luciatåg om sex dagar. Jag får gömma mig bakom någon bred förälder och snora och snörvla hejvilt tror jag bestämt. Och någon mascara ska jag nog inte ens fundera på den dagen nej.
 


söndag 1 december 2013

Juletider.

Jag har svårt att förstå att det är december och att år '13 snart är förbi. Det har varit ett bra år, jag har fått mycket tid till att läka helt och hållet som människa efter att jag blev sjuk. Jag har fått tid att bearbeta allt och hitta styrkan i mig själv igen, bara genom att låta dagarna ha sin gång. Att ha ett mål varje morgon, göra mitt bästa under arbetsdagen, hämta min son på dagis. Året har varit fläckfritt från allt vad oro och stress heter, och det är nog det som har bidragit till den människa jag är nu. En trygg och skapligt självsäker människa med ännu större drömmar och mål som jag har börjat ta tag i, och kommer börja genomföra nästa år. Alltifrån resor jag länge har drömt om, till att ta upp pluggandet igen.
Men först har vi härliga december kvar. Jag ska njuta.


lördag 23 november 2013

Akta dig för eld och djupa vatten.

Det här med att ha barn... varför utsätter man sig för den sortens oro, varför skaffar man ens barn? Igår fick vi flänga in till barnakuten, efter att frallan fått feber och klagat över huvudvärk. När han på morgonen även fick nackspärr började rummet snurra omkring mig. Christoffer drabbades av hjärnhinneinflammation som barn och det började med just feber och nackspärr och han svävade mellan liv och död. Jag spelade upp det allra värsta scenariot i huvudet, pratade med vårdupplysningen som tyckte vi skulle åka in med detsamma. Frank blev undersökt av en sköterska, och vi hann knappt sätta oss i väntrummet innan vi blev uppropade och både läkare och överläkare stod redo. Efter att dom kikat på honom kunde dom konstatera att han är röd i öron och hals (= virus) och att han har svullna lymfkörtlar i nacken. Vi fick lämna sjukhuset med lättade föräldrarhjärtan, och fick order om att hålla koll på honom över natten då vi skulle åka in om han blev det minsta sämre. Han är en ynklig skrutt med 40graders feber, men nackspärren har släppt och nu har jag släppt tankarna på att det kan vara någonting värre. Bara en eländig virustjosansjukdom, och det överlever vi ju.




Och som om det inte var nog med elände så åkte Jens Hult ut igår. Obs, skämt. Men av egoistiska skäl undrar jag vad jag nu ska titta på varje fredagskväll. Och för hans egen skull var det nog bra att åka ut just precis nu, han känns ju lite malplacerad i det forumet. Alldeles för bra. (Och jag skyller på hundra års sjukskrivning med för mycket fritid att jag har blivit så här engagerad.)


torsdag 21 november 2013

Några varningens ord att inlägget innehåller en inte så mysig bild på en väldigt ledsen fot.

Idag spenderade vi en hel förmiddag på sjukhuset. Mitt gips togs av, foten fräschades upp så gott det gick vilket i sig var en äcklig procedur då både blodblåsor och sårskorpor pillades och klipptes bort. Sköterskan däremot sa "det här är som julafton för mig, du har gjort min dag" och jag tänkte att hon nog är lite skadad. Sen låg jag och krälade runt i olika ställningar på en brits i en röntgensal och därefter träffade vi doktorn som sa "nu är det fritt fram för dig, foten är läkt". Jag fick reda på att jag har tre stora skruvar inuti min fot, och att alla ben som dom har möblerat om har läkt ihop jättefint. Min fot höll dock inte riktigt med om att det är fritt fram, då det var lite av en nära döden-upplevelse rent smärtmässigt när jag försökte ställa mig på den. Det gör jag inte igen på ett par dagar om vi säger så. Men det är en trygghet att veta att det inte gör ont för att det är trasigt, utan för att foten är alldeles ny och oanvänd. Så nu kör vi på, min fot och jag, och jag drar en lättnadens suck över att jag nu kan lämna det här bakom mig.
 


söndag 10 november 2013

Senaste tidens instagram.

Frank tio månader. Mnåååh..


Vi skulle baka kolakakor häromveckan. Det blir sällan som man tänkt sig när man bakar med en 3-åring, men det är nog just det som många gånger gör det perfekt.

Frank började se ut som en orkan i håret så jag tog fram saxen. Mina frisörskunskaper = kamma fram luggen och snipp snipp. Stackars pojk. Tur att han är söt ändå.

Och kolakakorna då. Himmelskt goda vill jag lova.

Frank blir lite av ett monster om han inte får sova åtminstone en timme om dagen, men vill inte alls sova ensam. Så jag ligger brevid och klappar på honom och överväldigas. Mitt lilla barn.

Bakat chokladbollar har vi också gjort.

Mitt hår = ett fågelbo.

Frejakissen.

Jag har pillrat och fixat och pysslat med årets julkalender.

Två pussgurkor i centrum.

Och två trötta i soffan.
 

söndag 3 november 2013

Mörka dagar och zombies.

Jag trivs verkligen som bäst på hösten, men dom stunder jag vill spola tillbaka tiden några månader är när vi ska gå ut. Frank vill nämligen klä på sig själv. Vet ni hur lång tid det tar för en 3-åring att klä på sig själv? Innan det blir rätt? Hur ett människobarn vägrar all form av hjälp? Och samtidigt som man vill håva tag i ungen och få på kläderna så vill man ju uppmuntra det. Så man biter ihop, ler som bara en förälder kan göra och säger "jättebra älskling!", trots att man är så frustrerad. Och när vi väl kom ut igår, runt 16:00, hade det hunnit bli kolsvart ute. Det vill säga, den här mörkrädda mamman hade inte alls så roligt i den väldigt dåligt upplysta lekparken, där mitt barn sprang runt i mörkret medan jag var rädd för zombies och att tappa bort honom. Men förutom detta, och att den där fina delen av hösten (och inte det här regnblaskiga) är förbi, så trivs jag så bra den här tiden på året. Att myza. Inte ha dåligt samvete över att vara inomhus med Frank och läsa böcker, baka chokladbollar och ta en tupplur mitt på dagen. Se på film och äta mandariner. Som han ska skala själv, såklart. Allting själv. Han börjar bli en så stor människa nu. Som idag skaffade sig en storebror i fantasin. Inte för att vi någonsin kan få till en storebror hur vi än bär oss åt, men ibland får jag dåligt samvete över att han inte har något småsyskon, att även om jag skulle bli gravid i detta nu så kommer han att vara stor när det barnet gör entré. Och att vi har en längtan men inte känner oss redo. Vi är så väldigt nöjda med tillvaron som den är just nu. Så snälla barn, håll fast vid din fantasistorebror. Börja inte fråga om småsyskon. Jag vill ge dig allt i världen och jag kan inte tänka mig vårt föräldrarskap där mitt barn inte har en bror eller syster, men någonstans måste man vara realistisk. Och den tiden är inte kommen än. Förmodligen inte på väldigt länge. Men vi överlever nog ändå. Eller hur?

måndag 28 oktober 2013

Zzz...

Idag känner jag mig lite bleknosig. Jag är snorig utan att vara riktigt förkyld, men det är väl lite som sig bör den här årstiden. Frank har kommit över till vår säng flera gånger inatt, och han är vanligtvis väldigt mysig att ha mellan oss, men inatt satte han igång med något form av träningspass och sparkades och tumlade runt så både jag och Christoffer vaknade upp med blåmärken. Freja var inte sen att haka på och har varvat med att bita i mitt gips och min vanliga fot (aj) hela natten. Jag är mör. Hoppas på att denna sömnlösa natt resulterar i en god natts sömn inatt istället. Adjö.


tisdag 22 oktober 2013

Bilder från helgens 3-årskalas.

Grattis hjärtat mitt!

Min kollega knåpade ihop den här fina födelsedagstårtan.

Min systerdotter Julia med pappa Micke.

Frank i en av sina födelsedagspresenter.
Äntligen kan vi baka med stil.

Min yngsta systerdotter Clara, sötare får man leta efter..

måndag 21 oktober 2013

En orädd kan aldrig bli modig.

Jag får ofta höra att jag är tuff. När man har en sjukdom av det slaget som jag har där man ibland måste genomgå obehagliga eller smärtsamma saker så får jag höra att jag är tuff. Men sanningen är ju den att jag är världens mesigaste, jag har alltid varit lagd åt det hariga hållet. Jag är försiktig i mitt sätt, både när saker och ting ska genomföras och när jag kommunicerar med någon. Jag är mesarnas mes och den fegaste av dom alla. Det enda som gör mig tuff är möjligtvis att jag genomgår det jag är rädd för ändå. Jag ligger där och biter ihop, trots att hjärtat slår hårt i bröstet på mig. Idag låg jag och sjöng barnlåtar i huvudet medan suturerna i foten togs bort en efter en, allt för att koppla bort mig själv från situationen. Läkaren tittade på min fot och sa att den såg fin ut (jag tyckte mest att foten såg ut att sitta på en väldigt död människas kropp, blodig, svullen  och blek med stygn överallt) men läkare tittar nog med andra ögon än vad jag gör. Det känns bra att ha sett den i alla fall och det var härligt att kunna skratta åt min fula fot istället för att bara känna rädsla. Tur att jag aldrig går barfota ändå.

onsdag 16 oktober 2013

Vad är det för en dag, är det en vanlig dag?

Helger som dessa ser jag fram emot. Det vankas kalas för 3-åringen i den här familjen, paketen är inslagna och nu ska vi bara baka, baka och baka. Någonstans mitt i allt ska jag hinna med systerdotterns dop också. Jag ser den här helgen som en anledning till att få hälla i sig onyttigheter, klämma på små bebiskinder och se min sons ögon lysa av förväntan. På måndag ska jag in till sjukhuset för att ta bort gips och suturer, och eftersom jag är en riktig pussy när det kommer till små pincetter, pilleduttande och tråd i hud (guuääähh) så kommer jag inte vara särskillt tuff. Förmodligen ligga och vifta på foten åt alla håll medan den stackars läkaren förgäves försöker dölja sin irritation medan jag piper fram "nej, inte där, snälla, försiktigt, jag vill inte, sluta, är det färdigt snart" med gråten i halsen a la femåring. Jag vet inte heller hur foten ser ut, känns eller vad den klarar och inte. Men först - en fartfylld helg, ångesten lägger jag åt sidan till på måndag. Så det så. Det är visst lite så jag fungerar. Godnatt på er.

söndag 13 oktober 2013

Autumn leaves.

Vi är mitt inne i höstens vackraste suck. Det är så otroligt fint ute just nu och luften så där frisk som den bara är dessa få veckor varje år. Christoffer har jobbat i helgen och jag och Frank har haft tid tillsammans, någonting vi inte har haft på några veckor. Foten läker och mår kalas där inuti gipset, jag börjar känna mig stark igen. Och inte kunde jag tro att en lövhög är så fantastiskt roligt för en liten människa - så roligt att han senare under dagen tittade ut genom fönstret och ville ut och leka bland löven igen...
Och idag har vi varit med min pappa. Han är lite ensam och rastlös nu när mamma är utomlands en månad, och vi ville ha sällskap. Fika i centrum, lekparkshäng och middag. Jag har blivit tankad med mycket ny och välbehövlig energi den här helgen, även om jag också är helt slut på den och funderar just nu på hur jag ska orka ta mig från soffan till sängen. Min ork är inte vad den bör vara, men det har varit så härligt att få känna sig som en mamma igen. Lika mycket som man stundtals skriker efter en paus från ansvar, evighetspyssel och stök dagarna i ända, lika mycket saknar man det när man inte får sin dos.



onsdag 9 oktober 2013

Ett spritt språngande liv.

Säga vad man vill om Idol men - Jens Hult. Alltså. Jag ska försöka förklara min syn på det hela. Man ska ju liksom inte tycka om Idol, och även jag bestämde mig för att inte titta på det i år. Sverige är full av talang, det är inte det, men det är tråkiga avtal som måste följas slaviskt som inte passar för varenda person och det kan verkligen förstöra en artist. Och jag som bestämt mig för att inte följa det har såklart gjort det ändå, för så stark karaktär har jag tydligen. I fredags gick Jens Hult upp på scenen, och först förvandlades jag till en dreggelfläck i soffan på grund av att jag helt plötsligt tyckte att han var det snyggaste jag någonsin skådat näst efter min man. Ja, jag är visst sån också, ytlig och härlig. Sen rev han av Neil Young, med en röst som har Bruce-influenser, och lyckades på något vänster göra det fantastiskt. Och dagarna sen dess har jag varit nyfiken på denna herre och snokat runt i varenda skrymsle på intranätet, och tydligen kan han göra sväng-pop också som jag lyssnat på sisådär hundra gånger idag. (Jag lovar, det var längesen jag hittade en låt som är så fantastisk att städa till. Vad kul det blev helt plötsligt.)

Så ja, här har ni fjortis-madeleine i egen hög person. Men till mitt försvar så har Christoffer - en ännu värre motståndare till Idol - också fallit för den här killen och förstod grejen med honom före mig. Jag hoppas bara dom inte förstör honom nu. Att han åker ut lagom till att han har blivit ett namn och kan fortsätta med precis det han redan gör. Och när jag ändå är igång med mina bekännelser kan jag även erkänna att jag fastnat för Keeping up with the Kardashians och The Bachelor nu när jag bara går hemma om dagarna. Det är sannerligen mörka hemligheter jag bär på. Ve och fasa osv.





söndag 6 oktober 2013

Ibland är han så söt att det gör ont.

2 år, 11 månader, 2 veckor, 2 dagar.
 

torsdag 3 oktober 2013

Att släppa inpå och låta gå.

Jag har alltid haft svårt med det, att släppa människor inpå livet. Jag är inte den sortens person som har massor av vänner, och det gör ingenting. För dom som finns där, dom finns där. Och jag står upp för dom med näbbar och klor, för har man tagit sig in i mitt hjärta så är man fast där vare sig man vill eller inte. Länge. Därför känns det så svårt när man måste släppa någon, som en gång hade en så stor plats där i, som man försökt hålla kvar för allt vad man är värd och man lever på minnena. Men någonstans, måste man gå vidare, när åren går och man så desperat väntar på ett jagharinteglömtdigbarasåduvet som aldrig riktigt kommer, och någonstans med tiden släpper sorgen och det ledsna och man måste... gå vidare. Jag som alltid har tänkt på hur roligt det vore att ses igen, har svårt att tänka så numera. För jag har släppt dig, utan att egentligen ha märkt det. Jag gissar att det bara blir så när det inte finns något ge och ta. När man känner sig glömd. Och eftersom jag inte längre är ledsen över det, behöver det inte heller finnas någon bitterhet med i bilden. Det känns märkligt men skönt.

det finns inget att förklara
inget att försvara

jag gav upp för länge sen

fredag 27 september 2013

Hej.

Hallå vänner. Jag lever, om än knappt. För en vecka sedan opererades jag och för tre dagar sedan kom jag hem. Detta är den enda operation jag gjort där jag behövt lugnande innan på grund av att tårarna sprutade av rädsla, och därefter det mest smärtsamma jag varit med om. Det har varit, utan att överdriva, det värsta jag har varit med om. Dels att ha så ont, inte kunna röra sig och dela rum med tre tanter varav en var på vippen till dement och härjade runt hela nätterna. Men det blir bättre, sakta men säkert, även om jag har en lång väg kvar. Efter operationen kom inte kisseriet igång och jag har en kateter hängandes mellan benen. Jag äter morfin och sover och vaknar om vartannat, hela dygnet. Jag kan inte röra mig någonting. Christoffer får ställa fram förnödenheter innan han går till jobbet och sen sover och vaknar jag i soffan resten av dagen. Så ja, det är ganska eländigt just nu, för oss alla. Jag kan inte bidra med ett dugg här hemma och det är svårt att hantera. Christoffer är fantastisk och gör så mycket han mäktar med. Jag saknar att vara mamma till Frank, även om han hanterar det hela bra, jag försöker prata med honom så mycket som möjligt. Men ja, det blir bättre. Smärtan släpper lite hela tiden, och jag orkar vara piggare och gladare däremellan. Matlusten kommer tillbaka mer och mer. Jag försöker se framåt, och längtar så desperat till när allt är som vanligt igen.

onsdag 18 september 2013

Min unge.

Frank har börjat prata så mycket om sina funderingar. Tankar som bara en fantastisk 3-årshjärna förstår sig på. Detta bidrar till att jag och Christoffer skrattar så vi pinkar på oss ungefär. Fast inte riktigt, men nästan. Imorse lät det så här;

Frank: - "Freja (katten) ska åka till Thailand."
Christoffer: - "Till Thailand? Vad ska hon göra där?"

Frank: - "Laga hålen i osten."



lördag 14 september 2013

Om bloggvärlden, barn och djur.

Jag känner mer och mer hur bloggen inte uppdateras så mycket som jag önskar. Eller mer en känsla av att hela bloggvärlden dött ut litegrann, vilket är otroligt synd. Läsa bloggar är ju det bästa jag vet. Och när mina favorit-bloggare lägger av en efter en tappar jag också lusten. Men tack till er tappra få som fortfarande skriver och låter en få följa med i en liten del av er vardag, jag hoppas att jag inte heller får för mig att sluta. Jag har skrivit i så många år nu och det är så värdefullt (och ibland lite pinsamt) att kunna gå tillbaka och minnas och känna. Och just nu känner jag tröttma, det har varit full rulle idag. Barnet hade den goda smaken att ge oss sovmorgon till 07:30 och vi fick därför för oss att hoppa vilan, så där som vi gjorde ett par gånger i somras. Vi åkte till centrum och åt lunch, och barnet fick leka av sig i skytteholmsparken med sisådär en miljon andra barn med föräldrar. På vägen till mina föräldrar blev han trött och sa att han ville vila. Oj. Men resten av dagen gick bra ändå, bara ett mentalt breakdown från den lilla herren någon timme innan vi skulle hem och somnade som en död 18:30 i bilen, alldeles utmattad. Han var visst inte redo riktigt än, att vara vaken en hel dag utan paus. Vi pratar mycket om att han är så stor nu, men vi får inte heller glömma bort att han är liten. En stor, liten människa som inte klarar hur mycket som helst. Balansgång, det där.



Den här damen kan jag också uppdatera lite om. Freja har bott hos oss i snart ett halvår nu och har gjort sig riktigt hemmastadd. Hon är stor och fluffig, och värre ska det tydligen bli nu när vädret blir kallare. Hon är den slöaste och snällaste katt jag har träffat, som klöser utan klor och biter utan tänder. Hon är himla lat av sig, och äter för tre kattmagar. Inte nog med att hon är av en stor ras, jag har en känsla av att hon kommer bli rund och go också. Hon är en kär vän, och hör hemma här så länge hon lever. Vår fina tjej.

Och nu mina vänner, jobbar jag bara två dagar till, sen lägger jag mig under kniven och är inte tillbaka till en normal vardag förrän i början av november. Det känns helt galet.

lördag 7 september 2013

Varsågod huden.

Jag är ingen sminkmänniska, jag ser inte bra ut i för mycket smink och har aldrig förstått mig på människor som spenderar timmar varje morgon med att göra sig iordning. Men jag gillar att se pigg och fräsch ut, och har alltid haft bra hy som liksom skött sig själv, tillochmed under tonåren och graviditeten. Sen vet jag inte vad som hände, om det beror på preventivmedel eller stigande ålder, men min hud har kollapsat helt senaste åren. Den är torr som saharaöken, och samtidigt fet med röda utslag och alltså, jag har verkligen känt mig ful och smutsig i nyllet. Jag har gått igenom ett antal krämer som funkar okej men som ändå inte riktigt fungerar fullt ut. Och foundations ska vi inte tala om, det torkar ut mig helt. Igår skulle jag handla smink av en helt annan anledning dock, min ögonbrynspenna hade gått sönder. Hur det slutade? Jag råkade be världens hurtigaste makeupartist om hjälp och det slutade med att hon vägrade släppa mig därifrån utan att ha fått sminka mig. Såklart med hutlöst dyra krämer och foundations (eller bb-creme, heter det så?) och hur mycket jag än ville förneka det så har min hud inte sett så bra ut på flera år. Jag gick med andra ord därifrån mycket fattig, men nöjd. Snart opererar jag foten (var på sjukhuset igår och tog blodprov och ekg, jag är frisk som en nötkärna så nu är det fritt fram) och fick reda på att jag kommer ha gips och inte får belasta foten alls på 4-6 veckor. Det kommer minst sagt bli en utmaning, en hundraprocentigt rullstolsbunden eller hoppande på kryckor-mamma till en snart-treåring känns som en knepig kombination. Men han förstår så mycket nu, min kloka unge, och vi hittar alltid våra sätt att få allt att fungera. Vi går igenom det varenda dag nu, att doktorn ska laga mammas fot och att mamma kommer ha ett jättestort plåster sen som man får rita på. Jätteskoj ju!

lördag 31 augusti 2013

Nostalgiskt.

Här sitter jag, med en förkylning som dödar mig sakta men säkert (tyck synd om mig nu) och säkerligen lite feber också. Familjen sover, och jag hittade en text jag skrev när jag och Christoffer var nyihop och nykära och började gråta här i min ensamhet. Jag hade förträngt att jag var så skör och sorgsen och det gjorde ont att påminnas. Fast mest var det tårar av tacksamhet, att den här fantastiska människan hittade mig och lagade mig och älskade mig och jag kommer älska honom för alltid.

"förstår inte hur man kan sakna så mycket. jag förstår det seriöst inte. jag har blivit en sådan jag sa att jag aldrig skulle bli, kan inte sätta fingret på vad det är. lycklig kanske. töntiglycklig. människan är ett vanedjur och när jag väl hittar någonting som jag vill vänja mig vid så ja. obeskrivligtunderbartfantastiskt.

jag kan räkna på en hand. kan räkna på en hand hur många gånger jag vågat vara trygg. hur många personer jag har vågat vara trygg med. det är så, så svårt för mig. att blotta mig. som klyschan, ni vet, en mur. precis så. en mur och det är inte mer än en hand som kunnat bryta ner den. en hand på två personer. så där när man vet att man alltid är fin i den andras ögon. att det bara är vi som gäller och inga andra och det är två personer, två personer som fått mig så. när jag älskar så älskar jag så hårt, gränslöst och det känns som att jag skulle kunna göra vad som helst precisvadsomhelst för att få deras liv att verka bättre. precis på samma vis som de får mitt liv att verka bättre.

men om du ger mig tid
och investerar den i mig
får du tusenfalt tillbaka
så mycket tillbaka


och, när jag tänker på framtiden så är den så ljus och jag längtar efter vårt nya bo, vårt framtida bo. med vårtnyamatbord och vårnyasoffa och vårnyasäng, vår nya bädd där bara vi har sovit. ingenting har någonsin gjort så här med mig och kanske är jag sentimental men just nu älskar jag så mycket att det känns som att jag kommer spricka, madeleine som förr i världen inte kunde säga ’jag älskar dig’ eller ens ’jag älskar dig också’ vill ställa sig på ett berg och skrika ut det FÖRJAGÄLSKARDIGCHRISTOFFER och alla, varendaste en borde få veta att jag har kommit över min tröskel och jag älskar så att hjärtat slår hårt nu. så hårt."

- Madeleine, sommaren '09, väldigt nykär.

fredag 30 augusti 2013

Lite tankar i väntans tider.

Jomen alltså, tillbaka till den där förbenade operationen. Jag har legat på ortopedmottagningen en gång i mitt liv och det är en smärtavdelning av sällan skådat slag. Många äldre som opererat höftkulor, stackare som råkat ut för både det ena och det andra och inte längre har några ben eller människor som vandrar långsamt i korridorerna med nackkrage. Det skriks av smärta inifrån vardera rum och sköterskor springer fram och tillbaka i korridorerna med morfinsprutor i högsta hugg. Även jag var en av dom som låg och skrek i högan sky, med en nyopererad ryggrad. Jag undrar hur det kommer kännas den här gången. I foten finns inga läskiga eller farliga saker som kan gå sönder = jag tänker lite naivt att jag kommer ha det ganska bra där i sjukhussängen. Äta godis, titta på tv. På sin höjd lite smärtstillande för att kunna sova. Den tid jag inte får belasta foten får jag väl helt enkelt låta bli att göra det, det är inte hela världen. Kära högre makter, låt mina naiva tankar stämma, för jag är lite rädd. Jag känner inte mina ben och fötter längre, med sjukdomen som fortsätter sin färd mot förlamning, och därför känns det mer otäckt. Dom ska in och karva i någonting som redan kämpar så mycket för att bibehålla det lilla som finns kvar. Och det lilla som finns kvar ska tydligen finnas kvar längre med hjälp av skruvar och metallplattor. Jag hoppas så innerligt att jag tagit rätt beslut.

måndag 26 augusti 2013

-

Jag är en sådan person som behöver någonting att se fram emot. Det behöver inte vara något stort, i små drag kan det handla om att vi ska äta min favoriträtt eller att någons födelsedag är på intågande. För att leva i min vardagliga vardag (precis som jag vill ha den) så behöver jag dom här små momenten för att hålla energinivån uppe. Och när jag då, om allt går som planerat, kommer göra t r e utlandsresor nästa år, får jag så mycket att se fram mot att det spritter i hela kroppen och jag har svårt att veta var jag ska göra av min längtan. Sen inser jag att det är en halv evighet kvar tills nästa år och då varvar jag ner igen och börjar se fram emot mina vardagsglimtar. Vad jag inte ser fram mot dock, är att jag om mindre än en månad kommer ligga på operationsbordet med uppfläkt fot som någon farbror både ska såga och skruva i. Det låter smärtsamt och jag har ingen lust med det om vi säger så.

lördag 24 augusti 2013

Åh.

Det är lite av en euforisk känsla att titta igenom sin ekonomi och sina besparingar och inse att nästa års december låter så här: new york, amerikansk julhysteri och helt enkelt en av mina livsdrömmar som kommer gå i uppfyllelse. Jag längtar redan, så här ett och ett halvt år i förväg.

fredag 16 augusti 2013

Det börjar bra.

I början av året slutade Frank med välling. Det var på hans eget initiativ, och vi gjorde i princip ingenting. Nu i sommar började han gå på toaletten, också på eget initiativ (med en liten push i rumpan från oss, för att våga, men vi märkte att han var redo) och nu använder han inte blöja någonting alls förutom när han ska bajsa eller sova för natten. Nu är det bara nappen kvar. Mitt stora ångestmoment. Jag värdesätter vår sömn och med napp på natten vet jag att han är nöjd, även om han bara har den av ren vana då han ger den till oss det första han gör på morgonen. Jag går och väntar på att han ska säga till själv att han inte vill ha den längre, som med vällingen och blöjan, men det händer inte. Det känns som att detta kommer bli vår strid. Får se när vi orkar ta tag i det...

Men lägger jag nappångesten åt sidan, så gläds jag bara över hur bra det går på nya dagiset. Det värmer i hjärtat att han redan är så trygg där, men så är han ju så oblyg och social av sig att främmande och nya situationer inte är läskiga särskilt länge. Inte mina gener, jag var en tyst mus som barn och gjorde inte mycket väsen av mig. Idag fick vi höra från personalen att han äter som en häst, sover som en död på vilan och börjar lära känna sina nya kompisar. Att han sprider så positiv energi i gruppen med sitt glada humör och roliga fantasi. Och därifrån gick två föräldrar, förvandlade till två stolta tuppar.

torsdag 8 augusti 2013

En klibbig kväll.

Jag hamnar alltid här, varenda sommar. Efter en lång vinter (speciellt som den senaste, när jag var på väg att förvandlas till en isbit) så finns det ingenting jag längtar efter mer än en varm sommar. Och sen njuter jag som bara den, av solsken och sommardofter och barn med spring i benen. Men sen kommer alltid den här luftfuktigheten, och det blir så kvavt att man knappt kan andas och man är ständigt klibbig och känner sig smutsig och oren. Och då, då längtar jag så mycket efter hösten - varma halsdukar, svala vindar och färggranna löv. Vintern, snö och kallt kan få vara här i december. Så fort juletiden är förbi längtar jag till sommaren igen. Det är synd, att man aldrig kan vara riktigt nöjd.

Nu ska denna svettiga kropp ta en dusch och gå och lägga sig.

lördag 3 augusti 2013

World war Z.

Jag och Christoffer tog bio-oskulden igår. Fyra år tillsammans och inte ett enda biobesök, helt enkelt för att vi nästan aldrig gillar samma sorts filmer. Dock gillar vi zombies, världsapocalypse-historier, brutalitet och spänning (och brad pitt), så igår var vi och såg World war Z. Vill man ha ont i varenda muskel på grund av spänner sig i två timmar på grund av mycket läskigt, då ska man se den. Den får fyra starka vetekatter av fem möjliga.

onsdag 31 juli 2013

Jag är nog inte det du drömmer om, men jag är det du ser.

För fyra år sedan präglades livet av osäkerhet, våndor och sårade känslor tills jag en natt, eller morgon, det spelar egentligen ingen roll, blev din. Och för ett år sedan, på samma datum, sa vi ja till varandra. Tack älskling, för att du är min bästa vän genom allt och gör mig så trygg. Jag älskar dig.


fredag 26 juli 2013

Jag suger ut det sista.

Vaken alldeles för sent. Jag börjar jobba på måndag igen, och försöker dra ut på den sista ledigheten genom att hålla mig vaken så långt det går. Helt logiskt, jag vet. Efter en underbar sommarkvällspromenad igår kände jag att jag hade behövt minst två veckor till av det här lugnet. Min lilla unge som skuttar runt barfota över landsvägar, proppar sig full av naturens skafferi (hjortron eller björnbär eller vad det nu var, han var åtminstone nöjd), hästar i hagarna (behöver kanske inte nämna mitt hjärtstillestånd när en av dessa bjässar smög sig förbi någon meter ifrån mig, jag kommer verkligen inte ifrån att dessa djur är hur stora som helst hur snälla dom än må vara = jag gillar dom bäst på avstånd) och ett hjärta alldeles fulltankat. Vi hade en jobbig period med Frank, som genomled sin största livskris hittills och där och då kan man fråga sig om det verkligen är så här det ska vara, men nu har vi kommit ut på andra sidan igen och han är så där fantastisk att jag tappar andan, så stor och så klok och så jädrans rolig och jag vill bara stanna tiden och alltid ha honom precis så här.




onsdag 24 juli 2013

En dag i juli.

Det är ganska roligt hur man kan hamna i världens semestermode av att byta kommun, åka tjugo minuter med bil till mitt föräldrarhem med vägar och stigar jag har gått på sen jag var barn. Ingenting är nytt och ändå har en helt annan känsla av ork och vila infunnit sig. Sen är det alltid lite av en nostalgichock att gå runt i dessa områden, och gunga mitt barn i samma gungställning som jag själv svingat mig i för många år sedan. Och ja, det här med att grilla tillsammans med en 2,5-åring ger en fasligt med hjärtsnörp men imorgon ska vi göra samma sak igen, för sånt gör man på semestern.



söndag 21 juli 2013

Om värk och kiss.

Jag vet ju att trötthet är ett vanligt symptom när man har den här sjukdomen, men den här sortens trötthet har jag svårt att acceptera. Med jämna mellanrum hamnar jag i detta konstanta sleepmode och jag skulle kunna sova precis hur mycket som helst. När barnet ropar "Mamma är vaken, mamma är vaken, mamma är vaken!" alldeles exalterat när man tillslut släpar sig upp på morgonen eller "Titta pappa, mamma lever!" när man sover längre middagsvila än honom, då vet man att det är illa. Jag tycker hela kroppen värker just nu, och det gör mig... ja, förbannat trött. Fast det glömde jag bort för en stund igår när barnet helt plötsligt utbrast att det kommer kiss, sprang till pottan och kissade som om han aldrig hade gjort något annat. Va? Liksom. Och jag skrek i falsett, av lite kiss i en pottskål. Livet har förändrats kan man säga, men det var det vackraste kiss jag sett. Min stora unge.

lördag 13 juli 2013

Elefanten i busken.

Det som är lite besvärligt med att vara ensam med ett sjukt barn är att det här sjuka barnet vägrar all form av medicin och blir panikslagen bara jag nämner det. Därför fick jag smyga upp mitt i natten som en annan galning och peta i en alvedon i en däckad feberpojke, och imorse kändes det som en enorm seger när han drack upp sin juice som jag blandat clarityn i. Smörjandet ska vi inte tala om, men även det började han totalvägra idag och jag är inte riktigt den sortens människa som kan tvinga. Så, i en halvtimme pratade jag om hur bra salvan är och hur glada kopporna blir och mutade med en yoghurt, sånt som jag sa att jag aldrig skulle göra innan jag fick barn men det var då det. Och trots att ingen av oss sov mer än tre osammanhängande timmar inatt så har vi haft en fin dag. Vi tog en promenad runt råstasjön och höll oss undan andra barnfamiljer, kände mig på något vis väldigt skyldig över att gå ut och sprida runt sjukdomen men ut och gå måste man faktiskt få göra. Vi hälsade på ankorna, fast barnet skulle prompt se en elefant. Tyvärr kunde jag inte uppfylla hans krav, men vi kom överens om att elefanten nog låg och sov bakom ett stort buskage och vi smög tyst förbi för att inte väcka den...

fredag 12 juli 2013

Chicken pox.

Frank har fått en hejdundrans skörd av vattkoppor. Han passade visst på den enda helgen det här året som hans pappa inte är hemma. Vi överlever det, jag tycker mest synd om Christoffer som ska försöka slappna av i grannlandet med ett skört pappahjärta. Frank är alldeles täckt av dessa svidande monster, främst i ansiktet och i rumpan, men även mage och rygg är så gott som täckt. Och han har så ont, och han mår så dåligt. Idag har han inte gjort mycket mer än att ligga i soffan och tittat på film samt sovit. Petat i sig lite russin, äppelpaj och juice - inte kostcirkeln direkt men jag är glad att han ens får i sig någonting. Och jag, jag smörjer och smörjer som om det inte fanns någon morgondag. Lurar i honom lite clarityn i juicen, håller om och vaggar och viskar till honom att jag skulle ta bort allt det onda om jag bara kunde. Jag tycker så synd om honom och mitt mammahjärta brister, det är alldeles för skört för att se honom så här sjuk. Men jag vet att det går över, att det kommer vara skönt att ha det överstökat och att det inte är någonting farligt, vilket jag får försäkra honom om gång på gång för han är så ängslig. Vattkoppor alltså, helgens lilla Mount Everest.

söndag 7 juli 2013

Sommar, sommar och sol...

Får genast upp vinjetten till sommarlovs-Hajk i huvudet när jag läser den textraden och blir både varm i hjärtat och lite illa till mods men i alla fall - helgen då. Helgen har bjudit på högsommarvärme och jag har gått in i semestermode jag också, trots att jag har en (evighetslång) vecka kvar på jobbet. Igår bjöd vi på lite födelsedagsfika här hemma, och jag är väl den sista att fylla år på ett tag. Det har varit många födelsedagsfikor sen i maj, och barnet som börjat haja vad födelsedagar egentligen innebär har ängsligt frågat flera gånger när det egentligen är hans tur att fylla år...

Frank, Micke & Julia.




Clara, tre månader liten och söt som en bakelse.


Och idag packade vi väskan och tog en långpromenad till Hagaparken. Det är något som är så väldigt rogivande med att bara sitta på en filt och trycka i sig smörgåsar, och Frank var mer än nöjd. Parkens enorma ängar passar bra för en liten pojke med en boll, han sprang så snabbt hans små ben orkade (vilket är oroväckande snabbt) och bäddade tillslut ner sig själv i vagnen och somnade. Hans föräldrar gick vidare och hann både äta mjukglass och handla i lugn och ro medan det snarkades från vagnen. En sån där, utan att låta alltför cheesy, perfekt dag. Hjälp vad jag älskar min lilla familj.

En nöjd unge..
 

fredag 5 juli 2013

Det där med att min 2-åring börjar kläcka ur sig så fina saker...

Imorse gjorde jag pruttljud med munnen på frallans kind. Det brukar vanligtvis vara succé med ljudliga skrattattacker till gensvar men istället blev reaktionen så här;

"Mamma. Ibland vill man bara pussas, inte pruttas."

torsdag 4 juli 2013

Fourth of july.


Idag är det min tjugotredje födelsedag. Morgonen började med sång och presenter från min vackra familj, på jobbet blev jag firad med blommor, sång och fika och telefonen har gått varm från nära och kära som gratulerat att jag överlevt ännu ett år.

Tack till alla som uppvaktat mig på ett eller annat sätt idag, jag blir ju alldeles överväldigad.

fredag 28 juni 2013

En stark berättelse.

Det har varit lite tyst här, men vi lever. Frank har genomlidit den värsta sortens trots-period som gjorde mig och hans far till två zombies som stirrade tomt ut i luften på grund av psykisk utmattning hela kvällarna ungefär. (Tack och lov överlevde vi denna stormen också och till på köpet tog barnets tal och ordförråd ett jättesprång i utvecklingen.) Vi har firat av en systerdotter som fyllt år och ska fira av en till i helgen. Jag har jobbat och haft fullt upp med viktiga telefonsamtal och läkarbesök, nu är det full rulle på den fronten igen. Ett finbesök från Västerås tog tåget till mig igår och det var underbart att återförenas med min Sandra efter två hela år. Frank har gått sin sista dag på sitt dagis idag och firade det med att för första gången falla offer för en bitande illbatting, så nu har han ett stort och blått tandmärke på överarmen. Idag fick jag hem en broschyr och fick se mitt indiska 2-åriga fadderbarn, fällde en tår och inser att jag nog är världens känsligaste. Kropp och själ skriker efter semester, två hela veckor kvar och dom kommer att bli långa. Christoffer är på bio och här sitter jag, efter att ha sprungit in sisådär tjugo gånger till mitt barn som velat rätta till täcket/kudden/pyjamasen, tappat nappen eller tagit av sig blöjan, velat ha en puss eller kram och det är liksom inte jobbigt egentligen men när man efter tionde gången slår sig ner i soffan och slänger upp fötterna på bordet och man hör det där "maaamma!!1!1!" så känner jag ändå att åh, nej, men okej jag kan ju verkligen inte stå emot den där lilla rösten så man gör om samma procedur om och om igen och man viskar och är mysig men jag är inte riktigt van vid detta. Förra sommaren var också lite problematisk när det kom till insomning så jag antar att vi helt enkelt får härda ut, som vi alltid gör.

Sammanhängande historia va?

Godnatt på er, vänner.

söndag 16 juni 2013

Min unge.

Den senaste tiden har pojkvaskern varit extremt pappig och jag förstår det, att han älskar sin pappa, men det har rentav gjort lite ont i hjärtat att få tvinga till sig en godmorgonpuss och jag har saknat att ha en liten svans alternativt någon som ständigt sliter en i benen. Det har med andra ord varit skönt med en ensamhelg med honom, jag har kört stenhårt på operation vinna tillbaka mammapoäng och det har gått strålande. Får man dessutom amerikanska pannkakor till lunch kan mamma inte vara någonting annat än bäst, ju. Och här sitter jag, och förundras över hur min snart 3-åring kan sova så lång tupplur men tackar och tar emot och är glad att han brås på sin mor när det kommer till sömn. Jag är mindre tacksam över att han har ärvt min osäkerhet, att han inte vill försöka en gång till och ger upp på en gång när någonting inte går och jag känner mig skyldig, över att den egenskapen satt käppar i hjulet för mig hela livet och jag kommer lägga all min energi på att få honom att förstå att HAN KAN och att han inte behöver hata sin cykel för att han inte förstod hur man skulle göra i samma stund han satte sig på sadeln. Det är som att se mig själv i en ny liten person, nästan så att jag ser hur han tänker att detgårinteochdetkommeraldrigattgåochjagtänkeraldrigförsökaigen och är han som jag så kommer han att vara envis som en åsna och stå fast vid den tanken tills det en dag bara går. Men vet du, övning ger färdighet och du ska tro på dig själv för du är den finaste lilla människan i världen.


torsdag 13 juni 2013

Det är ett ämne jag dragit upp lite halvt men nu vågar jag dra upp det helt.

Det har egentligen aldrig funnits något annat alternativ för mig än att gå vidare med livet och kämpa på trots att jag många gånger kännt att jag inte har velat eller orkat. Skillnaden mellan mig och någon som blir påkörd och på ett ögonblick tappat förmågan att gå, är att min ryggrad är hel och förlamningen är långsam. Det finns så många tydliga tecken långt bak i tiden, från det att jag var bebis och lärde mig gå och behövde inlägg i skorna för att fötterna trampade snett, till att jag inte riktigt hängde med  mina kompisar och när jag försökte ramlade jag och bröt foten. Jag klarade inte av skolgymnastiken, och fick åka hiss i skolan för att spara på krafter. För gå, det kunde jag ju, både på mark och i trappor och i backar men jag hade liksom ingen ork. Jag fyller snart tjugotre år och använder mig av rullstol allt mer, och det känns så läskigt att skriva. Det är inte det att jag är rädd att någon vän ska gå ifrån mig, att jag ska bli utanför, för jag har fantastiska vänner som varit och är ett stort stöd och som inte ens ser stolen. Och jag har varit öppen, när saker och ting har kännts tungt. Men sådant som kändes tungt i början känns inte tungt längre, det läskiga är den där högen av bekanta som inte vet om hur dålig jag blev där för några år sedan, som jag inte har stått så nära att jag behövt berätta det. Jag är rädd att stöta på gamla lärare, gamla förälskelser och gamla klasskompisar när jag är ute, rädd för att få ett hej med en förskräckt blick eller en medömkan jag varken behöver eller vill ha och jag är rädd att någon ska tänka att mitt liv inte blev bra. När det blivit just raka motsatsen, även om det inte blev som jag tänkt mig. Jag är lycklig och jag är mer stark och säker än vad jag någonsin har varit i mig själv. Jag hade turen att träffa mitt livs kärlek tidigt i livet, som under hela den här resan varit det största stödet någon kan tänka sig och min två-åring har alltid ett knä att krypa upp i. Jag spenderar mer och mer tid på rehabiliteringen - jag har fått träffa andra vackra och alldeles vanliga mammor i min situation, jag övar på att få grepp om hur man egentligen kör en rullstol (svårare än vad det ser ut, vill jag lova) och jag planerar en månads rehabiliteringsinriktad utlandsresa, alldeles ensam. Inte för att jag vet hur jag ska hantera att sakna ihjäl Christoffer och Frank så länge, jag vet bara att det är någonting jag måste göra. Bara för mig själv och för min egen skull. Och jag är så himla nyfiken på framtiden, nu när overklighetskänslorna har lämnat mitt sinne för all framtid och jag kan lära mig att leva med det här livet fullt ut. Så jag säger det nu, till alla bekanta där ute som jag inte har stött på på år och dagar. Så här blev mitt liv, mina ben slutade att fungera när jag bar fram mitt barn till livet. Det var sannerligen inte vad jag hade tänkt mig, men det var så det blev. Och jag trodde att livet gick under ett tag men det gjorde det inte. Och jag är precis lika tråkig, vanlig, rolig eller hur du nu minns mig, som jag var när vi delade en stund i livet - långt som kort, ytligt eller innerligt. Jag hoppas att du har det bra och att ditt liv också blivit som du önskat, och att vi kan säga hej i förbifarten om vi stöter på varandra någon dag.

onsdag 5 juni 2013

Femte juni.

Livet en sommardag i juni. Idag valde jag att lägga alla måsten åt sidan och ta en långpromenad i min ensamhet, äta lunch i solen och vandra planlöst. Något av det bästa jag vet med sommaren är alla dofter - nyklippt gräs och växter i blom. Idag var en skön paus ifrån en annars fullspäckad vardag och det behövdes.

söndag 2 juni 2013

En sån där dag.

Frank var mycket upprörd vid läggdags igår. Han ville nämligen se klart på Finding Nemo, som han sett sisådär hundra gånger vid det här laget. Vi satt i sovrummet och pratade en stund efter det lilla helvetet som bröt lös när vi stängde av tv:n, jag försökte få honom på bättre tankar men han satt mot väggen och var arg som ett åskmoln. Jag frågade om han ville kramas eller sjunga, om vi skulle bädda ner bamse eller om han skulle lägga sig ner så jag kunde stoppa om honom. Då tittade han upp och sa "jag vill inte NÅNTING mamma!". Vet ni hur svårt det är att inte visa sin akuta fnissighet i sånna lägen? Och 2-årstrotsen och allt som hör den till, som många gånger suger all energi ur en, känns i sånna lägen så himla häftigt. Att han kan känna sånna känslor, att han kan säga att han inte vill göra ett himla dugg och vara så arg på sin mamma och pappa.

Nu ska jag dammsuga och diska och skura och damma och feja eller njae, men lite av det åtminstone. Man ska tydligen göra sådant på söndagar, och jag borde passa på medan mannen jobbar och barnet är hos sin farmor en stund. Nu är det sommar hörrni, som jag har längtat. Har lyckats odla några fräknar och en röd näsa.

Senaste veckans pärlor...


måndag 27 maj 2013

So raise your glass if you are wrong in all the right ways.

Ja, alltså. Sen jag var sjutton-någonting har melankoli varit mer av min melodi och det blev mycket av Morrissey, Teitur och Damien Rice. Jag har alltid varit kräsen när det kommer till musik, så det jag faller för håller jag hårt i. Och jag vet inte varför, men jag föll för Pink under mina tidiga tonår, som är raka motsatsen till det jag vanligtvis lyssnar på. På något vis har det kännts lite skämmigt, som att komma ut ur garderoben ungefär. Christoffer tog tillfället i akt och beställde biljetter till hennes konsert i globen som jag och min bästaste vän var på igår. Jag har aldrig varit på en konsert av den sorten, och jag måste säga att det var så sjukt roligt och jag ville inte riktigt att det skulle vara över. Och jag ska sluta skämmas, för hon måste vara världens mest coola kvinna. Och appropå kvinna, så där kvinnlig på det där fantastiska sättet som får mig att tillfälligt begrunda min sexualitet. Att hon fick mig att inse hur himla o-cool jag själv är kan jag ta, jag börjar vänja mig.

söndag 19 maj 2013

And if there is disease in you...

Jag får nog lov att säga att vi inte har haft tur på sjukdomsfronten den här vårmånaden. Idag är det den nittonde och jag har varit sjuk varenda dag i maj och således gått miste om alla soliga dagar. Nu mår jag bättre och imorgon återgår jag till vardagen, men såklart vaknade barnet upp med hosta och feber idag. Han sover nu, och jag har svårt att slappna av när hans andning är så tung och ansträngd. Har redan ringt sjukvårdsupplysningen och svamlat osammanhängande, som jag tenderar att göra när mitt barn är sjukt och jag är orolig. Men vi överlever nog den här vändan också, även om det är tråkigt.

Igår var det Eurovision song contest-final, den längsta tävlingen i mannaminne och jag trodde aldrig att det skulle vara över men 1. jag skulle hugga av mitt högra lillfinger för att se ut som kvinnan som framförde norges bidrag och 2. ungern borde ha vunnit, herregud vad bra den är.

fredag 17 maj 2013

22:42

I sommar fyller jag tjugotre år, och då känns det helt plötsligt lite märkligt att vara någons fru och ha en son på två och ett halvt år. Det bara blev så, och jag är glad att det blev så, och det är nog inte konstigt att det blir så när saker och ting känns så rätt. Frank är i en ålder när han förväntas få syskon, och då är det skönt att själv vara i en ålder där det inte alls är någon brådska med sådant och ingenting som någon förväntar sig ur den aspekten. Jag är glad att jag blev en ung mamma, även om det inte var någonting jag reflekterade över när det blev. Och hur jag väldigt snabbt gick från att vara osäker, liten och skör som sig bör i den åldern, till någons allra käraste till blivande mamma och ansvaret det bar med sig och på den korta tiden lyckats utveckla någonting inom mig som gjorde mig så trygg i min mammaroll, så fort jag fick se mitt barn för första gången så kände jag bara här. Här vill jag vara, och aldrig någon annanstans.

Och visst kan jag längta efter det ibland, att känna mig så där trygg och redo som jag gjorde då, att längta efter någon som sprattlar där inne. Jag är inte där ännu, jag längtar inte och jag vill inte. Men den känslan kommer att infinna sig en vacker dag, och vad häftigt det kommer att vara. Just nu försöker jag förlika mig med tanken på att mitt barn börjar bli så stort, vilket även innebär en kaotisk vardag. En tvåårshjärna är svårt schizofren nämligen, vi pendlar mellan hysteriska utbrott och totalvägrande till "NU GLAD IGEN! :)))" och jag förstår ingenting men han är bra gullig ändå. Jag älskar den lilla person han har blivit, med sina kloka funderingar och sitt glada léende och sina nyfikna ögon. Och den förbenade envisheten, trots allt.  

måndag 13 maj 2013

Det går bra nu.

Långhelgen, som även blev årets varmaste dagar, spenderade jag i sjukhussängen på infektionsavdelningen på karolinska sjukhuset. Jag vaknade i fredags morse och kunde inte andas, min käre försökte lugna mig utan vidare framgång och efter en stund kom ambulansen och for iväg med mig. På sjukhuset stal dom mitt blod, mitt urin och mitt snor och tydligen var sänkan inte alls vad den bör vara och ena lungan lät trött och krasslig. Så där har jag legat medan jag rullat tummarna, och svettats ihjäl i en alldeles för obekväm säng och fått dunderkurer med antibiotika intravenöst. Diagnosen blev rejäl luftkatarr eller lätt lunginflammation eller någonting däremellan, men nu när jag slipper febern mår jag ändå helt okej trots att luftvägarna gör ont. Jag håller tummarna för att medicinen hjälper, och idag har jag varit utomhus och njutit av värmen för första gången på två veckor. Åh, blir rent ut sagt alldeles hög på sommaren! Försvinn aldrig. Sen vore det fint om monstret som tagit över min son kunde tacka för sig också, men vi härdar ut och klagar inte (eller ja...) och väntar på bättre tider.  

måndag 6 maj 2013

Livet...

Inatt vaknade jag och mådde så dåligt man kan må, tror jag. Försök att tänka er den värsta sortens migrän och tandvärk på samma gång, en näsa som är så igentäppt att det inte går att andas varken in eller ut och ovanpå det en muskelsjukdom som inte alls hanterar sånna här tillfällen normalt. Jag kunde inte röra mig och efter att ha försökt försätta mig i något sorts tunnelséende i någon timme gick det inte längre och jag fick världens panik. Christoffer kom springandes till soffan där jag hade däckat, och jag grinade och skakade och kved fram att allt gör ont. Han lyckades lugna mig, gjorde en cocktail med smärtstillande, höll mig i sittande ställning samtidigt som han höll hinken framför mitt ansikte då jag hostade så kraftigt att kräkreflexerna gick på högvarv. Jag mådde bättre imorse med smärtstillande som fortfarande höll mig upprätt, hälsade på farbror doktorn som konstaterade bihåleinflammation. Och vaxproppar, så nu har jag nog stans renaste öron. Penicillin och kortisonnässpray hoppas jag gör susen för det här igenmosade ansiktet, jag saknar verkligen att kunna äta och sova... 

onsdag 1 maj 2013

Senaste veckornas instagram.

Första varma vårdagen och världens mysigaste råstasjö, det bästa promenadstråk jag vet. Det är bra att träden skymmer friends-arenan, den förstör idyllen litegrann...

Pasta, kyckling, sallad, gurka, fetaost och krutonger. Ett ihopsläng man kan låtsas är nyttigt och som jag skulle kunna leva på alla varma dagar.

Frank förvandlades till en skamsen degklump efter att han hade kännt lite på hästbajs...

Fynd på jobbet!

"En oväntad vänskap", en film som klättrat upp på min favoritlista och förmodligen ligger allra högst upp.

Freja, tröttaste katten jag någonsin stött på.

Karusellpremiär på valborg! Jag missade det (tack världens segaste förkylning) men han såg mer än nöjd ut.

Jag har hållt mitt nyårslöfte och inte närmat mig håret med varken sax eller färg. Fick för mig att släppa ut det ur den ständiga ihoptrasslade bollen på huvudet och upptäckte att det antagit en fluffig form av Ronja Rövardotters burr...