Jag vet ju att trötthet är ett vanligt symptom när man har den här sjukdomen, men den här sortens trötthet har jag svårt att acceptera. Med jämna mellanrum hamnar jag i detta konstanta sleepmode och jag skulle kunna sova precis hur mycket som helst. När barnet ropar "Mamma är vaken, mamma är vaken, mamma är vaken!" alldeles exalterat när man tillslut släpar sig upp på morgonen eller "Titta pappa, mamma lever!" när man sover längre middagsvila än honom, då vet man att det är illa. Jag tycker hela kroppen värker just nu, och det gör mig... ja, förbannat trött. Fast det glömde jag bort för en stund igår när barnet helt plötsligt utbrast att det kommer kiss, sprang till pottan och kissade som om han aldrig hade gjort något annat. Va? Liksom. Och jag skrek i falsett, av lite kiss i en pottskål. Livet har förändrats kan man säga, men det var det vackraste kiss jag sett. Min stora unge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar