Härliga dag.

Idag har varit en dag i trotsens tecken. Vi har haft det väldigt lugnt på den fronten väldigt länge nu och har såklart glömt bort att det ens var jobbigt (föräldrarhjärnan är nämligen väldigt selektiv med vad den väljer att komma ihåg), men idag tog han igen det med råge, jag tror han har laddat upp inför detta nu när han varit så lugn och fin en längre tid. Frank är väldigt fysisk i sin trots, kastar saker och slåss. Han har även börjat med ett hemskt läte där han kraxar "NÄÄÄ!!!1!!11" det högsta han kan, han ställer sig alltid en bit bort innan han gör det också, som om han vet hur våra nerver börjar brista av det lätet och att han därför står på tryggt avstånd. Idag har all min tid gått åt att försöka göra den här otacksamma ungen nöjd, och i gengäld fått lego kastat i ansiktet. Tack min son. Med andra ord, den sortens trots som kan göra en skvatt galen och stundvis infinner sig en känsla av att man vill sjunka ihop i ett hörn och stirra tomt ut i luften.

Lördag tydligen.

Ibland tänker jag på framtida barn. Hur mycket jag längtar efter att det som gick så fel förra gången, inte ska vara något att behöva tänka på den gången. Att sätta mig i den förbenade rullstolen på en gång och kunna tänka att "ja, nu kommer jag bli svagare än en geléklump och elefantkräkas i nio månader, men jag kommer iallafall ha samma (obefintliga) energi som alla andra gravida tack vare stolens hjälp och på så vis få en normal graviditet". Ingen skillnad, fast jag rullar fram som en liten boll. Det gör mig sorgsen, att förra graviditeten blev en enda lång kamp. Hur jag vägrade rullstol och istället ramlade överallt och slog mig halvt fördärvad, satt inomhus hela sommaren för att jag inte kunde gå någonstans och blev bara så kraftlös. Min läkare fick rentav tvinga mig ner i den, en månad innan barnets ankomst och hur Christoffer racade runt med sin gravida och skräckslagna flickvän medan jag höll i mig för kung och fosterland. Det som var så ångestframkallande innan kändes rentav lite komiskt helt plötsligt och folk fick glo och stirra hur mycket dom ville, vi hade det så himla roligt den dagen. Så jag längtar, efter att få samma möjligheter, trots ben som inte bär och sprutor som måste tas varenda dag. Jag längtar efter att kunna genomgå en vaginal förlossning och inte behöva kejsarsnitt för att jag hade kört slut på kroppen under alla dessa månader. Och när den dagen kommer, när vi känner oss redo, vilket nog är ett bra tag och rentav flera år kvar men ändå, så hoppas jag att folk blir glada och inte oroliga. Det är jag så trött på, att folk jämt är så oroliga för mig, för att jag har en sjukdom men inte är sjuk. Sluta med det tycker jag. Vad jag vet i dagsläget så har jag bara ett liv och det vore väl för sorgligt om jag inte vågade leva det då också.

 

Det är jag och alla tolvåringar.

Min älskade man gjorde misstaget att ge mig The sims i julklapp. Hejdå sociala liv.

/ Mvh besatt.

Nyårslöften.

Jag har faktiskt sånna i år. Och jag vet, en vecka in i januari så kommer allt vara lika vardagsslentriant och segt som vanligt, men jag får alltid en liten knuff i rumpan och ny inspiration vid en ny början av någonting. Och det behövs, för januari och februari och en stor del av mars är så mörka och en enda lång längtan efter vår, så då är det lika bra att jag har någonting att ta tag i när allt bara är mörkt och tråkigt.

1. Låta bli mitt hår. Jag har en ovana att klippa det själv när det är i en jobbig längd, vilket ju inte bli så där jättebra. Jag ska inte färga det och bara låta det få vila. Behöver det jämnas till eller fräschas upp så får jag ta mig till frisören.

2. Ta tag i fotoalbumen. Vi har inte beställt några foton sen barnet var en månad (!) och för att det inte ska kännas helt oöverstigligt så beställer jag lite i taget, månad för månad. Det är för värdefulla minnen för att inte ha i säkert förvar.

3. Fortsätta hålla mig till att unna mig gott på helgen och göra plankan-övningar varannan dag.

4. Lära mig sticka.

5. Baka och laga mer mat. Jag anar små framsteg, och jag har vågat lite mer i år. Jag fortsätter på den banan.

Julafton 2012.

Julen kom och gick lika fort som varje år. För första gången någonsin firade jag inte med min familj, och det var fantastiskt mysigt det också. Det här är också min familj, ju. Och det var så där härligt lugnt som det bör vara på julen, trots två (och i synnerhet en) speedade två-åringar. Vi såg (nästan) på hela kalle ankas jul, åt mat tills vi sprack och öppnade julklappar i det oändliga. Tomten var mer spännande än läskig, och det var bara så himla fint alltihop. Idag blir det mer jul hos min familj, men jag bjuder på några bilder från igår.

Värdparet Linda och Daniel.

Okej, riktiga granar är så väldigt mycket finare än plastgranar.

Så här satt vi ungefär halva dagen. Ätandes, alltså.

Frank hade någon märklig mozart-frisyr hela dagen...

Tvångsgosas.

Molly.

Min fina man.

God jul!

Appropå...

PS. Jag blir nog aldrig så arg som när jag spelar super mario, vet inte vad den där rörmokaren gör med mig. Jag skriker alla fula svordomar och könsord jag bara kan komma på och hoppar i soffan samtidigt som jag hoppar i spelet (likt en retard som christoffer så fint beskrev det), viftar runt med kontrollen i handen och tålamodskontot är minimalt. Jag som egentligen är fånigt pryd och gärna inte säger den sortens ord (alltså... könsord i alla dess slag är ju så fula att jag nästan måste harkla mig innan jag får ur orden ur min mun) och egentligen har en röst lika stark som en kattunges.

Hej från gräsänkan.

Ikväll är en knasig kväll. Mannen är iväg med jobbet och barnet sover gott. Och jag, jag sitter parkerad i soffan med allt som en latmask behöver. Datorn, stickning, super mario, godis och isvatten. Detta skulle jag egentligen kunna göra varje kväll, och jag brukar inte direkt vara hurtig om kvällarna annars heller, men det är något speciellt med att få vara lat och ensam, och onyttig. Jag har inte lyckats särskillt bra med att äta okej i december, blir man inte bjuden på fika så bakar man visst själv. Nåväl. Imorgon jobbar jag sista dagen innan drygt två veckor av ledighet väntar, jag kan säga så mycket som att det behövs. Men först ska vi ta oss igenom en evighetslång helg, barnrumpan i det här hemmet (jag) längtar nämligen så fasligt mycket till att få vakna upp på julaftons morgon.

Godnatt tisdag.

Det här med vänskapsrelationer, jag är nog väldigt knepig med det ibland. Det är nog en blandning av att jag är lite blyg och återhållsam av mig i början och att jag har svårt att dölja när jag känner att det inte finns någonting att bygga vidare på. Man behöver inte tycka lika om allt, men någorlunda lika moraliska värderingar är lite a och o för att det ska fungera för mig, annars stänger jag liksom av. Jag har ingen stor umgängeskrets, men den lilla jag har ligger mig varmt om hjärtat. Fantastiska guldkorn som jag träffar med jämna mellanrum, och dom jag kanske inte har träffat på flera år. Det spelar ingen roll, när jag har fastnat för någon så förblir det så, oavsett avstånd eller tid. Och så är det ju väldigt behändigt att min allra bästa vän är min man. Ibland är det bara besvärligt att allting måste få växa fram för mig, och att det kan ta lite tid många gånger. Jag antar att det helt enkelt är sådan jag är, att jag är ganska okej ändå.

Att sluta med saker.

Frank är nu i en ålder när det förväntas att han ska sluta med saker. Napp, blöja, välling, byte från spjälsäng till vanlig säng. Att gå från bebis till barn på riktigt, med andra ord. Jag har sedan början haft inställningen att inte stressa fram något, att inte ha något intensivt avväjningbootcamp, utan att mycket får komma av sig själv. Vår del ligger mest i att uppmuntra honom, och sedan haka på utvecklingståget när vi märker av tendenser att han börjar bli redo. Bytet från spjälsäng till vanlig säng gick oförskämt lätt, vi hade ett litet bakslag när han var ledsen vid nattningen ett par dagar efter att vi introducerat den, men det gick över fort. Välling är ju bara nyttigt och någonting man kan dricka livet ut (fokus bör väl isåfall ligga på att dricka det ur mugg istället för nappflaska), men han har själv valt att trappa ner på det och väljer oftast bort den på kvällen. Nappen försöker vi ha så lite som möjligt på dagarna, men korta stunder då och då när han behöver varva ner. Dock så snuttar han frenetiskt hela nätterna och lär få göra det ett bra tag till, jag värdesätter min egen sömn och lugn och ro för mycket. Han kommer inte använda sig av napp livet ut, det är en sak jag är säker på.
Flera jämngamla barn i vår vänskapskrets har slutat med blöja eller är på god väg. Frank visar inga som helst tendenser på att vara redo. Han kan säga till ibland när han bajsar, men har ingen aning om när det kommer kiss. Igår när han satt naken i soffan sa han helt plötsligt "oj, blött" men verkade inte själv förstå att det var han som hade kissat. Vi kommer hela tiden att uppmuntra honom, och förklara vad toaletten/pottan är till för, men här kommer vi att gå varsamt fram. Det här är någonting som måste komma från honom och det får ta den tid det tar känner jag. Han kommer att visa själv när han förstår grejen och är intresserad, men jag har en känsla av att det kommer ta ett tag till. (Fast ja, barn är underliga och kan överraska en, typ gå från blöjberoende till att gå på toaletten som om hen aldrig gjort något annat.)  

Och nu väntar bara lugnet.

Julhärligheter i all ära, men nu börjar den här trötta förkylningskroppen säga ifrån och jag är glad att nästan allting är ordnat. Julklapparna är köpta och inslagna, granen är pyntad, julkorten är skickade, skinkan och gröten väntar i kylskåpet, pepparkakorna och lussebullarna är bakade. Att vara ute i god tid = man undviker stress, alltså den där som alla pratar om och använder som argument till varför julen är någonting dåligt. Var ute i god tid och fokusera på lugnet istället, så slipper man eventuell stress. Magsår fick jag dock när ungen välte granen en morgon, men än mer tacksam över vårt val att bara använda oss av plastkulor.

Nostalgiskt.

Jag bläddrade igenom ifånen och hittade så mycket fint som jag inte har sett på länge. Min stora unge, har du verkligen varit liten? Har du inte alltid kunnat sjunga och dansa och berätta vad du vill?

Några dygn efter födseln gick Frank ner till 2900g och var så liten att det kändes som att han likagärna hade fått plats i fickan.

Två och en halv månad och sitter med stöd. Lagt på sig rejält i vikt och hade hängtuttar och allt. Jag vill bara dyka in i bilden och ta en tugga eller två, jag får ont i ögonen av knubbiga bebisar för att dom är så söta och pussvänliga.

m

Ett halvår gammal, det var en väldigt behändig sommar måste jag säga. Han hade inte lärt sig att krypa än och var rädd för gräs = vi kunde picknicka så länge vi ville med en unge som självmant höll sig på filten.
m

Och pussas hela dagarna.
Men det gör vi ju fortfarande.

Idag ser han ut så här, ganska mycket sig lik men med ett vuxnare utséende.
Och håret, det kom tillslut, trots att han spenderade sitt första år utan ett hårstrå på huvudet.

Ingen fara på taket.

Jag lever, det har bara varit en tung vecka. I samma stund som jag hade skrivit klart föregående inlägg så ringde dom från dagis för att meddela att pojken kräkts flera gånger. Helgens planer blev inte riktigt som vi hade tänkt oss med andra ord, men jag är glad att det var en lindrig magsjuka åtminstone. Den här helgen kör vi på förkylning istället, men det har vi lärt oss att leva med efter drygt ett dagisår så det känns mest som ett "normalt tillstånd". Imorgon blir det lekande och bakande i grannskapet brevid, och på söndag våldgästar vi mina föräldrar. Det gäller att se till att ha lite att göra helgerna framöver, nu när Christoffer måste jobba en hel del (juletider...), men det ska nog gå att få ihop.

Och igår hörde jag av mig till ett företag där en av deras anställda betedde sig så illa mot ett gammalt par att jag fick alldeles ont i magen. Nu i efterhand blir jag arg på mig själv för att jag inte gjorde något där och då, men jag är så fasligt dålig på det. Att våga höja rösten, stå upp för någon som behöver hjälp, tyvärr är jag nog en av dom där som blir illa berörd men som tyst smyger förbi för att sedan skaka av mig det. Nu kunde jag dock inte skaka av mig det och när hela eftermiddagen gick utan att jag kunde släppa tankarna så gjorde jag det lilla jag kunde iallafall. Hoppas att det hjälpte...

För övrigt; jag är lite besviken på årets julkalander. Kanske för att det inte riktigt går att toppa greveholm-kalendern som redan finns, men alltså... det är ju så oerhört dåliga barnskådespelare som medverkar att jag tappar känslan helt. Är jag ond som säger så?