Frank är nu i en ålder när det förväntas att han ska sluta med saker. Napp, blöja, välling, byte från spjälsäng till vanlig säng. Att gå från bebis till barn på riktigt, med andra ord. Jag har sedan början haft inställningen att inte stressa fram något, att inte ha något intensivt avväjningbootcamp, utan att mycket får komma av sig själv. Vår del ligger mest i att uppmuntra honom, och sedan haka på utvecklingståget när vi märker av tendenser att han börjar bli redo. Bytet från spjälsäng till vanlig säng gick oförskämt lätt, vi hade ett litet bakslag när han var ledsen vid nattningen ett par dagar efter att vi introducerat den, men det gick över fort. Välling är ju bara nyttigt och någonting man kan dricka livet ut (fokus bör väl isåfall ligga på att dricka det ur mugg istället för nappflaska), men han har själv valt att trappa ner på det och väljer oftast bort den på kvällen. Nappen försöker vi ha så lite som möjligt på dagarna, men korta stunder då och då när han behöver varva ner. Dock så snuttar han frenetiskt hela nätterna och lär få göra det ett bra tag till, jag värdesätter min egen sömn och lugn och ro för mycket. Han kommer inte använda sig av napp livet ut, det är en sak jag är säker på.
Flera jämngamla barn i vår vänskapskrets har slutat med blöja eller är på god väg. Frank visar inga som helst tendenser på att vara redo. Han kan säga till ibland när han bajsar, men har ingen aning om när det kommer kiss. Igår när han satt naken i soffan sa han helt plötsligt "oj, blött" men verkade inte själv förstå att det var han som hade kissat. Vi kommer hela tiden att uppmuntra honom, och förklara vad toaletten/pottan är till för, men här kommer vi att gå varsamt fram. Det här är någonting som måste komma från honom och det får ta den tid det tar känner jag. Han kommer att visa själv när han förstår grejen och är intresserad, men jag har en känsla av att det kommer ta ett tag till. (Fast ja, barn är underliga och kan överraska en, typ gå från blöjberoende till att gå på toaletten som om hen aldrig gjort något annat.)
Flera jämngamla barn i vår vänskapskrets har slutat med blöja eller är på god väg. Frank visar inga som helst tendenser på att vara redo. Han kan säga till ibland när han bajsar, men har ingen aning om när det kommer kiss. Igår när han satt naken i soffan sa han helt plötsligt "oj, blött" men verkade inte själv förstå att det var han som hade kissat. Vi kommer hela tiden att uppmuntra honom, och förklara vad toaletten/pottan är till för, men här kommer vi att gå varsamt fram. Det här är någonting som måste komma från honom och det får ta den tid det tar känner jag. Han kommer att visa själv när han förstår grejen och är intresserad, men jag har en känsla av att det kommer ta ett tag till. (Fast ja, barn är underliga och kan överraska en, typ gå från blöjberoende till att gå på toaletten som om hen aldrig gjort något annat.)
skönt att det är fler som inte är pottränade än. vi tänker väl ungefär lika. det kommer när han är redo.
SvaraRaderajag tycker att det låter som en sjukt sund inställning! många gånger känns det som att föräldrar stressar sina barn att uppnå dom här sakerna som man ska sluta med just för att man inte vill att ens barn ska vara "sist".
SvaraRaderaJag blir liksom stolt ATT frank lär sig saker, men NÄR han lär sig det känns ganska oväsentligt. Tycker att det är en himla "tävlingshets" mest hela tiden som förälder faktiskt, tråkigt nog.
RaderaJag tror absolut på att göra det mesta i barnets takt, att vara lyhörd för när det är redo!
SvaraRaderaTycker du tänker helt rätt! Känns som att en förutsättning för att lyckas är att barnet vill och är redo. Vår stora slutade med blöja i höstas, han var lite över 3 år då. Han var totalt ointresserad innan och så en dag när jag hämtade på föris så berättade en av pedagogerna att han inte haft blöja på hela dagen, hon hade frågat om de skulle testa pottan och det ville han och sen ville ha inte ha blöja mer. Två veckor senare deklarerade han att "jag är stor nu, jag ska INTE ha blöja på natten" och sen dess har han inte det. Jag tänker att det kommer när det kommer, vissa ungar vill träna länge innan de kan/vill släppa blörjan och andra gör det över en natt. Och den där lyckan som bara strålar om ens unge när hen tar ett stort steg i utvecklingen och man riktigt ser hur självförtroende växer, det är magiskt. Men jag tror att man går lite miste om det om man försöker tvinga fram något.
SvaraRaderaVad häftigt att det bara kan vända så där, duktiga Milo! :) Framsteg är det finaste som finns, vad det än gäller, och ännu mer när ungen blir så stolt över sig själv. Frank har nyss lärt sig att plocka undan från matbordet och det lyser verkligen om ögonen på honom när han känner att han hjälper mamma och pappa.
Radera