Lördag tydligen.

Ibland tänker jag på framtida barn. Hur mycket jag längtar efter att det som gick så fel förra gången, inte ska vara något att behöva tänka på den gången. Att sätta mig i den förbenade rullstolen på en gång och kunna tänka att "ja, nu kommer jag bli svagare än en geléklump och elefantkräkas i nio månader, men jag kommer iallafall ha samma (obefintliga) energi som alla andra gravida tack vare stolens hjälp och på så vis få en normal graviditet". Ingen skillnad, fast jag rullar fram som en liten boll. Det gör mig sorgsen, att förra graviditeten blev en enda lång kamp. Hur jag vägrade rullstol och istället ramlade överallt och slog mig halvt fördärvad, satt inomhus hela sommaren för att jag inte kunde gå någonstans och blev bara så kraftlös. Min läkare fick rentav tvinga mig ner i den, en månad innan barnets ankomst och hur Christoffer racade runt med sin gravida och skräckslagna flickvän medan jag höll i mig för kung och fosterland. Det som var så ångestframkallande innan kändes rentav lite komiskt helt plötsligt och folk fick glo och stirra hur mycket dom ville, vi hade det så himla roligt den dagen. Så jag längtar, efter att få samma möjligheter, trots ben som inte bär och sprutor som måste tas varenda dag. Jag längtar efter att kunna genomgå en vaginal förlossning och inte behöva kejsarsnitt för att jag hade kört slut på kroppen under alla dessa månader. Och när den dagen kommer, när vi känner oss redo, vilket nog är ett bra tag och rentav flera år kvar men ändå, så hoppas jag att folk blir glada och inte oroliga. Det är jag så trött på, att folk jämt är så oroliga för mig, för att jag har en sjukdom men inte är sjuk. Sluta med det tycker jag. Vad jag vet i dagsläget så har jag bara ett liv och det vore väl för sorgligt om jag inte vågade leva det då också.