Det är ett ämne jag dragit upp lite halvt men nu vågar jag dra upp det helt.

Det har egentligen aldrig funnits något annat alternativ för mig än att gå vidare med livet och kämpa på trots att jag många gånger kännt att jag inte har velat eller orkat. Skillnaden mellan mig och någon som blir påkörd och på ett ögonblick tappat förmågan att gå, är att min ryggrad är hel och förlamningen är långsam. Det finns så många tydliga tecken långt bak i tiden, från det att jag var bebis och lärde mig gå och behövde inlägg i skorna för att fötterna trampade snett, till att jag inte riktigt hängde med  mina kompisar och när jag försökte ramlade jag och bröt foten. Jag klarade inte av skolgymnastiken, och fick åka hiss i skolan för att spara på krafter. För gå, det kunde jag ju, både på mark och i trappor och i backar men jag hade liksom ingen ork. Jag fyller snart tjugotre år och använder mig av rullstol allt mer, och det känns så läskigt att skriva. Det är inte det att jag är rädd att någon vän ska gå ifrån mig, att jag ska bli utanför, för jag har fantastiska vänner som varit och är ett stort stöd och som inte ens ser stolen. Och jag har varit öppen, när saker och ting har kännts tungt. Men sådant som kändes tungt i början känns inte tungt längre, det läskiga är den där högen av bekanta som inte vet om hur dålig jag blev där för några år sedan, som jag inte har stått så nära att jag behövt berätta det. Jag är rädd att stöta på gamla lärare, gamla förälskelser och gamla klasskompisar när jag är ute, rädd för att få ett hej med en förskräckt blick eller en medömkan jag varken behöver eller vill ha och jag är rädd att någon ska tänka att mitt liv inte blev bra. När det blivit just raka motsatsen, även om det inte blev som jag tänkt mig. Jag är lycklig och jag är mer stark och säker än vad jag någonsin har varit i mig själv. Jag hade turen att träffa mitt livs kärlek tidigt i livet, som under hela den här resan varit det största stödet någon kan tänka sig och min två-åring har alltid ett knä att krypa upp i. Jag spenderar mer och mer tid på rehabiliteringen - jag har fått träffa andra vackra och alldeles vanliga mammor i min situation, jag övar på att få grepp om hur man egentligen kör en rullstol (svårare än vad det ser ut, vill jag lova) och jag planerar en månads rehabiliteringsinriktad utlandsresa, alldeles ensam. Inte för att jag vet hur jag ska hantera att sakna ihjäl Christoffer och Frank så länge, jag vet bara att det är någonting jag måste göra. Bara för mig själv och för min egen skull. Och jag är så himla nyfiken på framtiden, nu när overklighetskänslorna har lämnat mitt sinne för all framtid och jag kan lära mig att leva med det här livet fullt ut. Så jag säger det nu, till alla bekanta där ute som jag inte har stött på på år och dagar. Så här blev mitt liv, mina ben slutade att fungera när jag bar fram mitt barn till livet. Det var sannerligen inte vad jag hade tänkt mig, men det var så det blev. Och jag trodde att livet gick under ett tag men det gjorde det inte. Och jag är precis lika tråkig, vanlig, rolig eller hur du nu minns mig, som jag var när vi delade en stund i livet - långt som kort, ytligt eller innerligt. Jag hoppas att du har det bra och att ditt liv också blivit som du önskat, och att vi kan säga hej i förbifarten om vi stöter på varandra någon dag.