Min unge.

Den senaste tiden har pojkvaskern varit extremt pappig och jag förstår det, att han älskar sin pappa, men det har rentav gjort lite ont i hjärtat att få tvinga till sig en godmorgonpuss och jag har saknat att ha en liten svans alternativt någon som ständigt sliter en i benen. Det har med andra ord varit skönt med en ensamhelg med honom, jag har kört stenhårt på operation vinna tillbaka mammapoäng och det har gått strålande. Får man dessutom amerikanska pannkakor till lunch kan mamma inte vara någonting annat än bäst, ju. Och här sitter jag, och förundras över hur min snart 3-åring kan sova så lång tupplur men tackar och tar emot och är glad att han brås på sin mor när det kommer till sömn. Jag är mindre tacksam över att han har ärvt min osäkerhet, att han inte vill försöka en gång till och ger upp på en gång när någonting inte går och jag känner mig skyldig, över att den egenskapen satt käppar i hjulet för mig hela livet och jag kommer lägga all min energi på att få honom att förstå att HAN KAN och att han inte behöver hata sin cykel för att han inte förstod hur man skulle göra i samma stund han satte sig på sadeln. Det är som att se mig själv i en ny liten person, nästan så att jag ser hur han tänker att detgårinteochdetkommeraldrigattgåochjagtänkeraldrigförsökaigen och är han som jag så kommer han att vara envis som en åsna och stå fast vid den tanken tills det en dag bara går. Men vet du, övning ger färdighet och du ska tro på dig själv för du är den finaste lilla människan i världen.