Här sitter jag, med en förkylning som dödar mig sakta men säkert (tyck synd om mig nu) och säkerligen lite feber också. Familjen sover, och jag hittade en text jag skrev när jag och Christoffer var nyihop och nykära och började gråta här i min ensamhet. Jag hade förträngt att jag var så skör och sorgsen och det gjorde ont att påminnas. Fast mest var det tårar av tacksamhet, att den här fantastiska människan hittade mig och lagade mig och älskade mig och jag kommer älska honom för alltid.
"förstår inte hur man kan sakna så mycket. jag förstår det seriöst inte. jag har blivit en sådan jag sa att jag aldrig skulle bli, kan inte sätta fingret på vad det är. lycklig kanske. töntiglycklig. människan är ett vanedjur och när jag väl hittar någonting som jag vill vänja mig vid så ja. obeskrivligtunderbartfantastiskt.
jag kan räkna på en hand. kan räkna på en hand hur många gånger jag vågat vara trygg. hur många personer jag har vågat vara trygg med. det är så, så svårt för mig. att blotta mig. som klyschan, ni vet, en mur. precis så. en mur och det är inte mer än en hand som kunnat bryta ner den. en hand på två personer. så där när man vet att man alltid är fin i den andras ögon. att det bara är vi som gäller och inga andra och det är två personer, två personer som fått mig så. när jag älskar så älskar jag så hårt, gränslöst och det känns som att jag skulle kunna göra vad som helst precisvadsomhelst för att få deras liv att verka bättre. precis på samma vis som de får mitt liv att verka bättre.
men om du ger mig tid
och investerar den i mig
får du tusenfalt tillbaka
så mycket tillbaka
och, när jag tänker på framtiden så är den så ljus och jag längtar efter vårt nya bo, vårt framtida bo. med vårtnyamatbord och vårnyasoffa och vårnyasäng, vår nya bädd där bara vi har sovit. ingenting har någonsin gjort så här med mig och kanske är jag sentimental men just nu älskar jag så mycket att det känns som att jag kommer spricka, madeleine som förr i världen inte kunde säga ’jag älskar dig’ eller ens ’jag älskar dig också’ vill ställa sig på ett berg och skrika ut det FÖRJAGÄLSKARDIGCHRISTOFFER och alla, varendaste en borde få veta att jag har kommit över min tröskel och jag älskar så att hjärtat slår hårt nu. så hårt."
- Madeleine, sommaren '09, väldigt nykär.
"förstår inte hur man kan sakna så mycket. jag förstår det seriöst inte. jag har blivit en sådan jag sa att jag aldrig skulle bli, kan inte sätta fingret på vad det är. lycklig kanske. töntiglycklig. människan är ett vanedjur och när jag väl hittar någonting som jag vill vänja mig vid så ja. obeskrivligtunderbartfantastiskt.
jag kan räkna på en hand. kan räkna på en hand hur många gånger jag vågat vara trygg. hur många personer jag har vågat vara trygg med. det är så, så svårt för mig. att blotta mig. som klyschan, ni vet, en mur. precis så. en mur och det är inte mer än en hand som kunnat bryta ner den. en hand på två personer. så där när man vet att man alltid är fin i den andras ögon. att det bara är vi som gäller och inga andra och det är två personer, två personer som fått mig så. när jag älskar så älskar jag så hårt, gränslöst och det känns som att jag skulle kunna göra vad som helst precisvadsomhelst för att få deras liv att verka bättre. precis på samma vis som de får mitt liv att verka bättre.
men om du ger mig tid
och investerar den i mig
får du tusenfalt tillbaka
så mycket tillbaka
och, när jag tänker på framtiden så är den så ljus och jag längtar efter vårt nya bo, vårt framtida bo. med vårtnyamatbord och vårnyasoffa och vårnyasäng, vår nya bädd där bara vi har sovit. ingenting har någonsin gjort så här med mig och kanske är jag sentimental men just nu älskar jag så mycket att det känns som att jag kommer spricka, madeleine som förr i världen inte kunde säga ’jag älskar dig’ eller ens ’jag älskar dig också’ vill ställa sig på ett berg och skrika ut det FÖRJAGÄLSKARDIGCHRISTOFFER och alla, varendaste en borde få veta att jag har kommit över min tröskel och jag älskar så att hjärtat slår hårt nu. så hårt."
- Madeleine, sommaren '09, väldigt nykär.
Fint!
SvaraRadera